Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

TV: GP minns fem klassiska Champions League-finaler

Sedan starten 1992 då Europacupen blev Champions League har europeisk klubbfotbolls paradmatch, finalen i Champions League, lockat miljonpublik. GP har listat några av de mest minnesvärda finalerna.


AC Milan – FC Barcelona 4–0, 1994
Den 18 maj 1994 såg 70 000 människor på Olympiastadion i Aten Milan pulverisera Johan Cruyffs totalfotbollsspelande Barca. 
Det var Europas bästa försvar mot Europas bästa anfall. Tassotti-Galli-Maldini-Panucci mot Stoichkov- Begiristain-Romário. 

Fabio Capellos mannar, som bara släppte in två mål i hela turneringen (båda mot Werder Bremen), tog ledningen två gånger om genom Massaro innan första halvlek var över. 

Det stjärnspäckade Barcelona, med Ronald Koeman och Pep Guardiola som nyckelspelare i de bakre regionerna, hade inget att sätta emot de helvitklädda italienarna. När Marcel Desailly gjorde 4–0 efter knappa timmen var Milans första av tre Champions League-titlar i hamn. 

Manchester United – Bayern München 2–1, 1999
Sällan eller aldrig har två inhoppare fått spela en sådan huvudroll som Teddy Sheringham och Ole Gunnar Solskjaer gjorde på Camp Nou den 26 maj 1999. 
Med legendariske Pierluigi Collina som rättsskipare såg allt ut att gå Bayerns väg. Redan efter sex minuter hade Mario Basler gett tyskarna ledningen. 

Det skulle dröja till minut 91 innan Oliver Kahn fick se bollen passera sig. Jesper Blomqvist hade fått kliva av planen till förmån för Sheringham och Andy Cole hade lämnat plats åt Ole Gunnar Solskjaer. 

United fick hörna och efter drygt 20 minuter på planen satte en vilt firande Sheringham kvitteringen. När sedan Ole Gunnar Solskjaer stötte in 2–1 framnickad av Sheringham, med 92.17 på matchklockan visste britternas glädje inga gränser. 

AS Monaco – Porto 0–3, 2004
Två storskrällar i final. AS Monaco med Real Madrid nobbade Fernando Morientes som stor ledsagare genom slutspelet, där de mirakulöst passserade både Chelsea och Real Madrid. Portos resa under José Mourinho var minst lika överraskande. Utan några storstjärnor slog portugiserna ut både Manchester United och Lyon på vägen fram till finalen på Arena AufSchalke i Gelsenkirchen. 

Med nio portugiser och två brasseanfallare i startelvan guidade José Mourinho sig själv och Porto hela vägen in i historieböckerna. Mål av Deco, Carlos Alberto och Alenichev innebar att titeln hamnade i Oporto. 

Monacos inbytta Dado Prso och Shabani Nonda kunde inte få håll på Vitor Baia och Mourinhos cyniska fotboll hade slagit igenom stort.

AC Milan – Liverpool 3–3 (Liverpool vann med 3–2 efter straffar), 2005
Vändningarnas vändning. Milan hade 3–0 i halvtid. Historierna som berättar om hur besvikna Pool-supportrar gick och la sig för att undslippa utskåpningen efter första halvlek är många. Troligtvis grämer de sig än i dag.

Steven Gerrard tacklade och manade igång sina lagkamrater, och det var också britternas kapten som gjorde satte den första reduceringen. Sex minuter och ett mål vardera av Vladimir Smicer och Xabi Alonso och Liverpool var ikapp. 

Milans magiska backlinje, med Paulo Maldini som en konstant stående sedan finalen 1994, föll ihop. Och inte fick italienarna det lättare när Jerzy Dudek började dansa disco-dans på mållinjen i straffläggningen. Andriy Shevschenko psykades så till den milda grad att han sköt bollen rätt på koreografen Dudek, som säkerligen fortsatte dansen långt in i den Istanbuliska natten. 

Real Madrid – Atletico Madrid 4–1 (efter förlängning), 2014
En förlaga av årets final. De vita marängerna var storfavoriter att ta sin tionde Europacup-titel, med dödligt giftiga trion Ronaldo–Benzema–Bale längst fram. 

Diego Simeones välsmorda kollektiv hade pressat och understött på gammalt Svennis-vis och imponerat på hela Europa fram till finalen. Och de gjorde detsamma på Estádio da Luz, med Diego Godins ledningsmål som grädden på de rödvitrandiga moset. 

Ändå fram till Sergio Ramos välfriserade hjässa skallade in kvitteringen i den tredje stopptidsminuten var Real illa ute. När sedan Björn Kuipers blåste igång förlängningen blåste Gareth Bale och Angel Di Maria förbi ett tröttkört Atletico som fick se värsta rivalen fira tvåsiffrigt.