Turbulensen i Blåvitt

När IFK Göteborg upplevde sin senaste storhetstid ledde en treenighet bestående av tränaren Roger Gustafsson, klubbdirektören Thomas Wernerson och ordföranden Gunnar Larsson klubben. De förde Blåvitt till fem ligatitlar och för fansen heliga matcher i Champions League. Talanger som varit på Kamratgården som sommarproffs under ungdomsåren växte till landslagsspelare och såldes utomlands. Med deras samarbete i bakhuvudet framstår de fem senaste årens tumultartade tid än stökigare. Ingen ordförande har suttit längre än två år. Sportchefer, klubbdirektörer och tränare har kommit och gått. Sprickor mellan ansvariga har krackelerat.

– Att sportchefen och tränaren inte har samma syn på vilka spelare man ska värva är inte idealiskt. Där måste man snacka ihop sig, säger Thomas Wernerson i dag.

– Det är negativt när det inte finns någon kontinuitet. Det är större ruljangs än vad det var tidigare. Det har smittat av sig. En ständig oro för vad som kommer hända skapar en osäkerhet. Att spelare och ledare försvinner direkt om de inte presterar skapar inget stabilt bygge. Det är svårt att få till något vettigt när det kommer en ny person med nya idéer som vill göra på sitt sätt och det sedan kommer det en annan person som vill göra på ett tredje sätt. Det blir inte bra.

Kunde det vara så under din tid som klubbdirektör?

– På den tiden kunde jag inte tänka mig att ta dit en spelare som inte tränaren ville ha. Det är tränaren som ska bygga huset. Då måste han också få bestämma vilket virke han ska ha. Styrelsen kan säga att det är ett för dyrt material för att bygga huset med. Du får bygga med trä eller med bark istället. Det är klubbens uppgift.

Över 20 personer har lämnat

Den här sommaren blåser det rakt igenom IFK Göteborgs väggar. De senaste åren har pelare i styrelserummet, på kontoret och i omklädningsrummet försvunnit och byts ut. Alla hus behöver restaureras någon gång, men om man slår ut alla väggar samtidigt finns det inte mycket kvar att bygga vidare på.

Mikael Stahre, Karl Jartun, Ulf Ivarsson, Håkan Mild, Jonas Henriksson, Roger Gustafsson, Martin Kurzwelly – och nu Frank Andersson. Listan kan göras lång. Sedan 2012 har över 20 personer på viktiga poster inom klubben lämnat Kamratgården. Det finns inget egenvärde i kontinuitet. Men att sakna personer med erfarenhet av klubben man verkar i är ingen trygg grund att bygga ett titelutmanande lag på.

När Kent Olsson lämnade över ordförandeklubban efter fyra år på posten 2012 började en period av ständig omdaning på Kamratgården. Hans efterträdare Bertil Rignäs satt ett år – sedan lämnade även han. Karl Jartun tog över.

Stahre fick gå – trots andraplats

Efter att Håkan Mild slutat som sportchef under våren 2014 förlängde klubben Mikael Stahres kontrakt. I april offentliggjordes Mats Gren som ny sportchef. Trots att affären med Grens tidigare arbetsgivare Jönköping Södra inte var helt klar välkomnades Håkan Milds ersättare inför fotografernas smattrande blixtar. Med ett kontaktnät som enligt egen utsago sträckte sig över hela världen skulle Gren leda klubben framåt. Hans första kursändring vid rodret var vågad. Mikael Stahre kastades över bord – trots andraplatsen i allsvenskan. In kom Jörgen Lennartsson.

Det var inte därför Jartuns tid som ordförande lämnade en fadd eftersmak efter sig. Driftunderskott i mångmiljonklassen och sent räddade elitlicenser blev eftermälet. Efter storsatsningen 2012 då etablerade spelare gavs höga löner blev den sista raden på bokslutet mer och mer oroväckande. Sedan dess har bland annat Jonas Henriksson, Andrej Häggblad och Fredrik Abrahamsson jobbat på kansliet för att få siffrorna att vända. Likt övriga poster med stor vikt för klubbens verksamhet finns ingen av dem kvar sommaren 2017.

Åter till ordförandescirkusen. Karl Jartun blev mer än något annat ihågkommen för att tillsammans med kassörkollegan Ulf Ivarsson på ett medlemsmöte ha berättat att IFK Göteborg ”kapitaliserat på Kamratgården”. Nyheten slog ner som en dödlig bomb i de blåvita leden. En skenande ekonomisk förlust bidrog inte till mer stabilitet. Elitlicensen räddades av spelarförsäljningar och Kamratgårdsaffären. Förtroendet för ledningen var obefintligt. Valberedning kände vindarna och ville ha förändring. Ulf Ivarsson hänvisade till tidsbrist och meddelade att han inte kunde fortsätta i styrelsen. Karl Jartun läste av signalerna och ställde inte upp för omval till årsmötet våren 2016. S-politikern Frank Andersson, som tidigare verkat som ordförande på årsmöten valdes till ny ordförande, och med honom tillträdde en delvis ny styrelse. Frank Andersson var en van ledare med rötterna i arbetarrörelsen. En person med stark Göteborgsanknytning.

Likheterna med hedersordföranden Gunnar Larsson gick att ta på. Larsson var IFK Göteborgs ordförande i 18 år innan han lämnade över posten till Kurt Eliasson vid millenieskiftet. Sedan dess har ingen svingat klubban längre än fyraår. Sju ordföranden på 17 år har styrt IFK Göteborg. Det kan jämföras med att tio män förfogade över posten de tidigare 96 åren i klubbens historia. Ordförandeeror som spänner över decennier ligger i Blåvitts DNA. Herbert Johansson satt 15 år, Nils Grönwall 21. En tradition har gått förlorad sedan Gunnar Larsson klev ut genom Kamratgårdens dörr. Frank Andersson blev inte mannen som förde tillbaka den traditionen till IFK Göteborg. När han på fredagen förkunnade att han inte ställer upp för omval som ordförande vid årsmötet 2018 slog han igen dörren för en fortsättning. Återigen kommer ett nytt ansikte, med nya idéer och planer leda klubben från och med 2018.

Ikon petades från akademin

Det är inte det enda band med klubbens historiska ryggrad som klippts det senaste året. Akademin fick under flera år hård kritik både från media och supporterhåll. Antalet egenfostrade spelare var för lågt. Kostnaderna för höga. I slutet av 2016 togs så ett beslut för att få till en förändring. Roger Gustafsson, tränaren med flest allsvenska guldmedaljer av samtliga svenskar, tvingades bort från posten som akademiansvarig. In kom istället Jonas Olsson –samme Olsson som lämnade klubben 2011. I december tillträdde han och började arbetet med att få fler egna produkter upp i A-laget. Ännu en person med lång tid i Kamratgårdens korridorer hade packat ihop sin flyttlåda och gett sig av. I början av september blev det dessutom klart att juniortränaren Eilert Björkman – som varit aktiv i klubben sedan 80-talet – inte får förlängt kontrakt.

De som stängde dörren för Gustafsson hade fler förändringar i planerna. Samtidigt som Kamratgården sålts till ett fastighetsbolag från Varberg hade klubbdirektören Martin Kurzwelly – helt utan föraning – fått reda på att styrelsen gjort sig av även med honom.

– Beskedet om avsked kom som en total överraskning. Jag kände mig… stukad, sa han till GP i december 2015.

Kurzwelly hade återvänt till klubben han varit fystränare i 1986-88 för att ersätta Seppo Vaihela, som lett verksamheten sedan 2007. Privata skäl var den officiella förklaringen till förändringen – även om uppgifter om att sponsorer var missnöjda med Vaihelas arbete cirkulerade. Jobbet med att hitta en ersättare till ersättaren blev en av den nya styrelsens första uppgifter. Flera namn diskuterades och ett huvudspår initierades. En kandidat var bara detaljer från att presenteras. Då, strax efter klockan 20 den 27 april 2016, kastades en banger in mot Tobias Sana på Gamla Ullevis långsida. En av de senaste årens största läktarskandaler iscensattes framför en nytillträdd ordförande, van vid matcher med Gunnilse i division 3. Frank Andersson var chockad.

– Ända fram till jag kom hem när klockan var halv tolv i natt så kände jag: Att varför håller jag på med detta? Är det inte bättre att göra något annat, sa han till Radiosporten morgonen efter.

Dramatisk ordförandestart

Lika chockad var personen IFK Göteborg hoppats skulle tillträda på klubbdirektörsposten. Uppståndelsen kring vårmötet mellan Blåvitt ochMalmö FF fick kandidaten att dra sig ur. Istället uppgraderades sportchefen Mats Grens uppgifter. Gren fick fullständigt personalansvar – samtidigt som Frank Andersson skulle bli en mer närvarande ordförande än hans föregångare. Datumet för då en ny person skulle presenteras i rollen som ansvarig för verksamheten på Kamratgården sköts upp gång på gång. Trots att flera spelare under det senaste året vittnat om brist på förtroende för Gren, delvis på grund av de dubbla arbetsuppgifter han ansvarat för, dröjde det till tidigare i somras innan en ersättare till Martin Kurzwelly presenterades. Mats Palmgren, som först anställdes som kommersiell chef, tilldelades titeln tillförordnad klubbdirektör och lättade trycket på Mats Grens axlar något.

Direkt började det hända saker i spelartruppen. Mads Albaek såldes till Tyskland. Unga provspelare dök upp på Kamratgården. Thomas Rogne blev klar för en flytt till Polen – och när Örebros Nahir Besara sänkte Blåvitt med ett hattrick i första halvlek togs nästa beslut. På måndagskvällen den 17 juli träffade Alf Westerberg Mats Gren för att diskutera IFK Göteborgs nya tränarstab. Jörgen Lennartssons dagar som huvudtränare var över. Ännu en person hade gått i Kamratgårdens korridorer för sista gången.

På fredagen förkunnade nästa nyckelperson att hans tid i Blåvitt snart går mot sitt slut. Frank Andersson har fått utstå hård kritik från vissa supportergrupper under sommaren och det har fått glädjen att försvinna – med den försvann också viljan att vara kvar i föreningen.

TEXT

Joel Tivemo

sport@gp.se