Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Bildbyrån.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Tråkigt? Inte för en semesterfirare!"

Att se Alf Westerbergs IFK Göteborg och jämföra med Jörgen Lennartssons IFK Göteborg handlar förutom en del nya spelare om tydlighet och ansvarstagande. Till det bättre.

Jag är förmodligen sist på bollen där precis varenda spelare som var med under Lennartsson i juli är bättre under Westerberg i augusti. Även om det här var ett steg tillbaka jämfört med Elfsborg och AIK.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag älskar Sören Rieks form och imponeras av den helhetslösning Tobias Hysén numer erbjuder. Allt det där är kanske redan skrivet, men är värt att trycka på igen. Det här är ett pågående projekt, där höstlånen Vajebah Sakor och Sam Adekugbe tillför och höjer. Kristopher Da Graca visade i avstängde Thomas Rognes frånvaro att han är kvalitet och på sikt. Mod, lugn och teknik. Bra arbetsfördelning med David Boo Wiklander, dessutom.

Även om spelarna inte funderade så mycket på det under match var Häcken borta det första riktigt tydliga beviset på att IFK Göteborg 2017 var det Jörgen Lennartsson talade om, ett lag som inte riktigt hade kapacitet att utmana i toppstriden, ens på övre halvan. Det uttalades så många gånger att det till slut blev en sanning. Nu tror alla på en bra höst, även om det inte blev den revanschen IFK önskade.

Sebastian Erikssons utveckling är livgivande för Blåvitt. IFK Göteborgs nye lagkapten balanserar ansvarskänsla, professionalitet och kärlek till lag och spel på ett nytt sätt. Moget, kontrollerat – och bättre. Nu fick Eriksson göra säsongens första mål och fira distansskottet med sträckt Ralf Edström-näve vänd mot klacken. Ett minnesvärt ögonblick.

Häckens centrala mittfältsblock Mohammed Abubakari, Erik Friberg och extramittbacken Alexander Faltsetas hade länge svårt att få grepp om händelserna. Bäst i Hisingslaget var Ahmed Yasin var. Orädd, snabb, utmanande. Med Mervan Celik in i handlingen ökar Häckens offensiva slagstyrka ytterligare.

Flera tänkbara rubriker uteblev. Det var inte långsökt att förutspå att Mathias Ranégie skulle bli matchhjälte i sitt första inhopp för Häcken, att Patrik Karlsson Lagemyr skulle bli det samma i sin comeback för Blåvitt. Ranégie bidrog istället med onödigt tufft närkampsspel i duell med Pontus Dahlberg. Han varnades för ändamålet. Att Dahlberg också fick ett kort för sin reaktion var hårt.

Mikael Stahre och Häcken var inte på Gamla Ullevi för att vinna. Eller rättare sagt, de var efter den märkliga kvitteringen av Nasiru Mohammed efter dryga halvtimmen väldigt rädda om sin poäng.

Det här var ingen vacker fotbollsmatch, inget stort derby, men det utkämpades mellan två lag som kan bättre och som vill mer. Och IFK Göteborg är fortfarande obesegrat på Gamla Ullevi sedan Malmö FF 2015.

Man förväntas ha en åsikt om publiksiffror i derbyn som inte säljs ut. Drygt 13 000 borde förstås ha varit 16 000. Minst.

Bäst i staden? Sett till tabellen BK Häcken, sett till matchen jämnt skägg. Jag har dock just nu en känsla av att IFK Göteborg tänker förändra det under höstens upplopp.

Att komma tillbaka från semestern till det här var trots allt minst ett fall framåt, för båda lagen. Även om många av kommentarerna gick i moll efteråt. 

Plus: Allsvenskan levererar. Även om underhållningsvärdet just denna gång var begränsat. Alla nya profiler i de lokala lagen och möjligheten för både Häcken och IFK Göteborg att nå Europa-spel nästa säsong är tändvätska nog.

Minus: Häckens praktvärvning Ahmed Yasin vill mycket. Så mycket att hans önskan att snabbt komma igång med spelet vid ett inkast i första halvlek ledde till att han kritiserade en av bollflickorna för att inte ha fått bollen. Onödigt.