Dags att summera, analysera och försöka förstå. Varför gick det som det gjorde och vad gick fel för dem som inte nådde dit de ville?
Att mitt eget allsvenska guldtips skulle spricka stod klart tidigt. Även om Östersunds FK länge fick behålla Brwa Nouri, Samman Ghoddos och Sotirios Papagiannopoulos var starten för svag för att blanda sig i toppstriden. Första segern kom först i fjärde omgången via 2-1 hemma mot IFK Göteborg. Ian Burchnall ersatte Graham Potter som tränare under sommaren, fick tidigt fason på laget och når vid seger mot Hammarby faktiskt en poäng mer än fjolårets 49. Det är, trots allt, bra jobbat en säsong där fokus legat på mycket annat än det rent sportsliga.
Malmö FF var mångas favorit att vinna ett femte guld på sex säsonger, men körde i diket direkt och kom inte upp förrän Daniel Andersson ersatte Magnus Perhsson med Uwe Rösler och hämtade hem Anders Christiansen. Inför avslutningen hemma mot Elfsborg har MFF bara förlorat en enda match (IFK Norrköping) sedan tyske Rösler tog över i somras. Det är kvalitet.
Risken är dock att Sveriges överlägset mest resursstarka klubb missar chansen att spela i Europa nästa sommar. Det är ett misslyckande som heter duga och förklaras huvudsakligen av felanvänd och felledd spelartrupp under våren.
"Här finns framtidsutsikterna"
Vridningen mot Stockholm fortsätter annars och är påtaglig. För andra året i rad får AIK sällskap på pallen av antingen Djurgården eller Hammarby, det investeras i nyförvärv och lockas åskådare i massor. Publikt är AIK och Hammarby överlägsna i Sverige. Totalt har de tre Stockholmsklubbarna under året lockat nästan 900 000 åskådare till Friends och Tele2. Över tid innebär det konkurrensfördelar och ökade avstånd till övriga klubbar i allsvenskan.
Många tittar avundsjukt på Hammarby IF. Här finns publiken, resultaten, ekonomin och framtidsutsikterna. Det är förståeligt.
Klubben är längre inte bara samling glada Söderbröder utan en klubb som värvar bra, har en strategi som fungerar och en taktik som biter. Bästa placeringen sedan SM-guldet 2001 är ett faktum och troligen bara början.
För mig är det årets starkaste prestation utifrån förväntningar, resurser och historia. En äkta flipp.
På samma nivå finns Gif Sundsvall.
Inför avslutningen har laget möjlighet att nå den bästa placeringen sedan Anders Grönhagen och Håkan Sandbergs glansdagar på 80-talet. Joel Cedergren har ihop med Ferran Sibila och spelartruppen gjort ett imponerande jobb.
"Tack för allt, profilerna"
Var guldet hamnar avgörs i dag. AIK har fått guldfrossa och jag är rädd att deras ändrade rutiner under veckan förutom avstängningarna ligger dem i fatet i matchen mot Kalmar.
Det öppnar för guldfest på Bravida arena. IFK Norrköping har gjort det förut, smugit lite bakom de stora favoriterna, spelat fin och vägvinnande fotboll – och sedan avgjort allt i sista omgången. Det skulle dessutom vara det ultimata avskedet för Andreas Johansson, den spelintelligente och sympatiske mittbacken och lagkaptenen.
För mig är han och AIK:s Kristoffer Olsson årets viktigaste spelare i allsvenskan. Bäst har förmodligen Paulinho i BK Häcken varit, för målen, framspelningarna och allt defensivt slit.
Och letar vi besvikelser hittar vi förutom IFK Göteborg även IF Elfsborg. Här fanns både trupp, förutsättningar och höga mål. Att de, precis som IFK Göteborg, säkrar kontraktet med bara några få omgångar kvar ger ett underkänt betyg.
2018 var också året Kennedy Bakircioglu, Tobias Hysén, Andreas Johansson, Emir Bajrami och kanske Markus Rosenberg tog färgstarka farväl av allsvenskan. De kommer vara saknade – och vad det lider ersättas av nya profiler.
Hur det går i eftermiddag? Jag säger IFK Norrköping.
Plus:
Tänk att både SM-guld, Europaspel och kvalplats står på spel när allsvenskan avgörs i eftermiddag. Kan det bli bättre?
Minus:
Nykomlingarna. Alla slutar på de tre sista platserna. Trelleborg, Dalkurd och BP har alla haft mediokra säsonger. Nästa år kommer Helsingborgs IF flygande!
