Kanske finns det en liten mikroskopisk chans kvar. Någon slags dominoeffekt som till slut kan ta Sverige till VM.
Det spelar inte så stor roll, det tog slut i Parken, i 79:e minuten när Jakob Poulsen placerade 1–0-bollen säkert i nät.
Närmare midnatt bankade Portugal in de tre sista spikarna i den svenska kistan.
***
Det är inget att gråta över, det finns inte utrymme för vare sig rationaliseringar eller bortförklaringar.
Fanns det några brända frilägen? Nej.
Var det spel mot ett mål? Nej.
Skapade Sverige några målchanser? Nej.
Var domaren extra taskig mot blågula hjältar? Nej.
Har Sverige något i VM att göra? Nej.
Gjorde Sverige ett bra VM-kval? Nej.
Då är 1–0 till Danmark bara så logisk som fotbollen är ibland.
Til lykke, Danmark, ha det så trevligt i Sydafrika, jag är dock rädd för att vistelsen blir kort. För Danmark är förvisso bättre än Sverige – men år 2009 skrämmer det inte speciellt många.
Det finns inget surt, sa räven, med det. Bara en reflexion till tonerna av I will survive i Parken. Knappast Lagerbäcks låt den här kvällen.
I fotboll har inte Danmark så mycket att erbjuda Sverige. Det danskarna kan, kan också de svenska landslagsspelarna. Men det finns så mycket annat, som gör det danska folkets exempellösa kärlek till sitt landslag begriplig.
Som att spelarna, fortfarande i dräkter, efter en stund framför mikrofonerna, rusade upp på läktaren för att snacka med släkt och vänner.
Christian Poulsen hade till och med sig fyra flaskor öl.
Det är annat det är det idrottens frälse det svenska fotbollslandslaget och dess alldeles för stora följe gjort sig själva till.
***
Zlatan Ibrahimovic började tidigt den verbala pajkastningen. Danmark försöker spela som Barcelona, utan att ha spelare till det, var kärnan i hans budskap.
Analysen är det inget fel på, det var några hårresande danska felpassningar under den första halvleken men annars spelade Danmark som Barcelona.
Det stora felet var att de tilläts göra det, rulla bollen runt, från kant till kant, tills hugget kom, på endera kanten, med farliga inlägg som slutprodukt.
Hetast var det framför Andreas Isaksson när bollen nådde fram till Jakob Poulsen som nickade mot mål men den svenska målvakten hann dit.
***
Ordkriget har pågått under veckan, visst, rätt lågintensivt, inga förolämpningar, inga slag under bältet. De båda förbundskaptenerna har gjort sitt att trissa upp det men en sak har de varit rörande eniga om.
Att såväl Danmark som Sverige är väldigt svåra att besegra.
Jag väntade på misstaget, det kom aldrig, även om Anders Svensson var väldigt nära att stjäla bollen av Christian Poulsen runt mittlinjen några gånger.
Det svenska misstaget fanns där hela tiden, Samuel Holmén hade uppenbara instruktioner att dra sig inåt, vilket gjorde vänstersidan sårbar defensivt och offensivt fanns den inte ens.
Det var inte mycket bättre på den andra sidan där Rasmus Elm hade svårt med såväl tempo som precision.
Att lämna båda kanterna är en taktik som gränsar till dumdristighet, då var enda vägen fram den i mitten, där den danska rödvita köttmuren stod som en samling väl rustade dragoner från stormaktstiden.
***
Den taktiska kampen vann Morten Olsen. Lätt. Lagerbäcks enda överraskande drag var att täta med Holmén i mitten, det drabbade bara det svenska anfallsspelet.
Taktiskt har Lars Lagerbäck aldrig varit speciellt slipad.
Olsen placerade Nicklas Bendtner ute till vänster och lät Jon Dahl Thomasson spela på topp. Bendtner var stor, klok och ett ständigt hot mot det svenska försvaret. Som när han klev in i banan och serverade Jakob Poulsen.
Där fanns skillnaden. Bendtner in i banan för att hota, Holmén gjorde samma sak för att dämpa svensk ångest.
***
Då hade den svenska jakten på ett segermål blivit intensivare, Zlatan Ibrahimovic hade blivit rörligare, Kim Källström ryckte framåt mer aggressivt, men det slutade på danska ben, på starka sådana, Simon Kjaer och Daniel Agger spelade ett mittbacksspel som om de alltid gjorde det, tillsammans, varje vecka.
Och Henrik Larsson, tack till dig också, tiden var redan förbi 2009, det syntes igen den mörka kvällen i Köpenhamn.
***
Fem raka mästerskap. Ett fantastiskt facit. Guldklockan till Lars Lagerbäck bör bli tung och 24-karatig och det är självfallet allt det svenska landslaget åstadkommit under hans befäl som vi skall minnas.
Inte ett tungt fall i Köpenhamn.
Tack för den här tiden, Lagerbäck, det du uträttat är stort.
Och Lagrell, ring Hamrén nu, innan Rosenborg ger honom ett förslag han inte kan säga nej till.
