Sverige–Japan (0–1) avslutade för-OS-turneringen Volvo Winners cup på Gamla Ullevi i går kväll och matchen går att beskriva så här kort och koncist: första halvlek ägde gästerna, i den andra skapade damlandslaget tillräckligt mycket för att göra åtminstone ett mål.
- Sett över 90 minuter tycker jag vi är värda en poäng. Sista 25 måste vara något av det bästa vi gjort mot Japan, någonsin, analyserar Thomas Dennerby som de senaste dagarna och efter 1–3-förlusten mot USA har haft ett svajigt försvar att fundera över.
I går ställde förbundskapten upp, från höger till vänster, Lina Nilsson, Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro. Utsatt, men hyfsat trygg i en jobbig första, och näst intill ohotad i den andra.
- Det såg stabilt ut, betygsätter han.
Fick du det svar du ville ha?
- Ja.
Och?
- Jag tyckte jag gav ett rakt svar.
Med andra ord: fyran ovan – som spelade full tid i en bytarvänlig match – är Dennerbys förstaval.
Till det svenska anfallsspelet i stället. Förutom några halvljumma möjligheter första fem obefintligt i första. Rakare och vassare i akt två, men ändå inte tillräckligt för att spräcka den utmärkta japanska målvakten Miho Fukimotos nolla.
- Men det är viktigt att vi skapar målchanser och jag tycker vi visat i två matcher nu att vi kan anfalla på lite olika sätt, menar Thomas Dennerby som förstås noterade att Lotta Schelin snabbhet och trygghet med bollen kommer att bli ett vasst vapen i OS-turneringen, men det behövs fler.
- Vi måste våga ha ett mer etablerat anfallsspel, funderar Schelin som i går oftast fick en boll på djupet och en mot en tvingades till avslut i ganska knepiga lägen – det bästa i slutet av matchen framspelad av pigge inhopparen Johanna Almgren.
Bollvinnande spelfördelaren Caroline Seger gick av lätt haltande efter en dryg timme med en stram baksida – en ren försiktighetsåtgärd förklarar Thomas Dennerby som i nästa vecka tar ut de spelare (18+4 reserver) som får följa med till London:
- OS-truppen är nära, men det kommer att bli tajt om de sista platserna.
