Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Pia Sundhage på Öisgården.

Sundhage: "Jag har alldeles för lite fotboll i mitt liv"

Pia Sundhage vinner gärna ett tredje OS-guld – innan det är dags för ett klubblag. Kanske till och med ett manligt. – Jag har alldeles för lite fotboll i mitt liv, säger förbundskaptenen.

Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är
ty landslaget
åt alla lycka bär


Ni kanske känner igen Internationalen, en av arbetarrörelsens allra främsta sånger. Men just här är ordet Internationalen utbytt – mot landslaget.
– Så bra där! Där har du tänkt till. Det påminner om fina saker ... och det passar alldeles utmärkt för det som väntar, säger svenska förbundskaptenen Pia Sundhage.

Hennes blågula gäng är mitt i kvalet mot EM och ska därefter toppa sommaren med OS i Rio de Janeiro i Brasilien. Och i december går Sundhages kontrakt med det Svenska Fotbollförbundet ut.
– Om du är fotbollsintresserad är det en fantastisk sommar. Om du inte är det så är den alldeles avskyvärd ...

Pia skrattar och ler.

Solen bränner på Öisgårdens nästan golfgreensliknande matta. Träningen är över och den svenska förbundskaptenen är upphetsad.
– Efter nästa kvalmatch kanske vi är klara – och då kan vi drömma lite om 2017 och ett fantastiskt EM.

Du drömmer alltså redan om 2017?
– Nä! Överlag, alltså. Jag har OS i blickfånget. Allt vi gör, den här träningen, tre omgångar elva mot elva, hur kommer det att se ut, vad blir nästa steg? Nästa match betyder jättemycket för att vi över tid ska prestera.

Hon blickar ut mot den plan som spelarna nyss lämnat och låter intrycken trilla in.
– För att njuta som mest måste du vara här och nu. Den här träningen till exempel, som är en timme och 51 minuter. Du måste hela tiden vara som en spegel och reflektera saker. Gör vi rätt, kan det bli bättre? Betona, förstärka, slänga käft. Det är väldigt härligt.

Hinner du njuta?
– Ohh, ja. Absolut. ”Pallo” Hammarlund gjorde en tunnel nyss, säger Pia och myser.

Har du alltid varit närvarande – eller är det något som kommit med åren?
– Jag tycker att jag varit så en längre tid, ja. Jag har en förmåga att glömma gamla dåliga saker. Det slog mig när jag var i USA och upplevde tre finaler. De var så metodiska. Final? Check. En final till? Check där med. Jag blev frustrerad. Herregud! Vi har vunnit en fotbollsmatch, vi har spelat bra fotboll ... vi måste få prata om det! Och jag fick bara svaret ”Jaja ... visst, Pia”. Det var min stora uppgift i ett vinnande lag, att stanna upp och se vad vi var bra på.

Den filosofin har Sundhage förstås plockat med sig tillbaka till Sverige, men skillnaden är att svenska landslaget inte alls vinner lika ofta som det amerikanska.
– När vi spelade mot Australien i VM senast så spelade vi rent fotbollsmässigt på resultat. Och det passar inte mig alls. Fotboll är så mycket mer än det här resultatet för mig. Vad är det vi har jobbat med? Kan vi göra det som vi tränat på att göra? Det är vägen som är mödan värd, som de säger.

Den här gången tar resan slut i Rio, i sommar-OS. Sundhage har redan två olympiska ringar i guld, en från Peking 2008 och en från London 2012. Den från Kina glimrar på högerhanden. På den vänstra handen har hon en hedersdoktorsring från GIH, gymnastik- och idrottshögskolan.
– Den ena står för vinst, den andra för utbildning – och jag är oerhört stolt över dem. M-y-c-k-e-t stolt, säger Pia med eftertryck.

I Brasilien finns drömmen om en tredje, om Sverige kan få alla bitar att falla på plats.
– Vi har fått en otroligt spännande lottning. Att spela mot Brasilien, i Rio. Det är once in a lifetime. Det kan inte bli större. Det ligger liksom som en sol över allting. Men vi kan inte gå och spana på solen. Det är här och nu, säger Pia bestämt.

Hon säger inte att hon tänker så mycket på slutet i landslaget, men det hörs ändå att det finns massor av funderingar i ämnet.
– Nu kör vi på – i stället för att yrsla om vad som kommer att hända 2017. Jag kan gå i pension. Det kommer inte att gå nån nöd på mig. För mig är det avhängigt hur det känns på vägen till OS, vad det finns för idéer framöver. Jag ska villigt erkänna att det finns för lite fotboll för mig. Personligen.

Sundhage utvecklar.
– Har du ett landslag så är det samlingar på vissa tillfällen. Har du en klubb så blir det fotboll dag ut och dag in. När jag hade USA hade jag mycket större påverkan på spelet än vad jag har här. Vi hade så många fler dagar där. Skulle jag ta ett klubblag så sätter jag mig i den sitsen. Det kanske inte är lika bra fotbollsspelare, men ... det är det som jag tänker på allra mest. Jag skulle vara i den här situationen. Vid gräsmattan. Köra ett pass. Köra ett pass till. Köra pass i morgon. Och sen match.

Det låter som om du redan är inne på att ta ett klubblag?
– Ja, det finns i tankarna. När jag var yngre hoppades jag på att få träna ett herrlag, för att de var heltidsanställda. Men nu är vi det på damsidan också.

Vill du fortfarande ha ett herrlag – och prova den utmaningen?
– Det vore en helt annan mediegrej. Förväntningar! Det kommer att vara påpassat. Och det triggar mig lite grann. Skulle jag lyckas kommer folk att säga ”tjejer kan träna fotboll på högsta nivå”. Misslyckas jag så säger folk tvärtom – och allt hänger på hur jag gör. Jag skulle ju representera alla kärringera som är tränare. Så ... den tanken har fluktat upp. Jag har inte benat ut det än. Det får bli OS som är det roliga. Först.

Och att avsluta med en ny guldring på fingret skulle inte vara helt fel?
– Det vore fantastiskt att få en svensk ring ...

Ett par dagar senare EM-kvalar ett obesegrat Sverige borta mot Polen. Amanda Ilestedt knoppar in ledningsmålet fem minuter före paus, men Pia Sundhage är inte alls nöjd i omklädningsrummet. Det får spelarna höra. Det slarvas med detaljer, det saknas överlappningar, det brister i ödmjukhet.

I andra halvlek är det ett betydligt skarpare Sverige. Lotta Schelin prickar in karriärens 83:e landslagsmål, 21 fler än en kung och legend som också verkat i Frankrike. Comebackande Kosovare Asllani, som alltid tycker att hon ska spela från start, hittar rätt med pass efter pass.

Till slut har Sverige fyra bollar i nät.

Efter fem matcher i gruppen: Fem segrar – och 14 mål framåt. Noll bakåt. Seger mot Moldavien på Gamla Ullevi i morgon kväll och EM-biljetterna till Utrecht kan bokas direkt.
Men svensk fotboll har fortfarande en hel del som saknas. I alla fall på vissa områden.
– Den enskilde spelaren skulle jag önska bara gick ut på planen – och försökte lägga den i krysset. Nötte mer. Det är så som du blir bra. Du måste repetera. Precis som i bordtennis eller tennis. Det tror jag att vi gör för lite av. Och dessutom är jag helt övertygad om att vi gör mer av det, så kommer vi också få mer tid på oss ute på planen. Vara än mer bekväm med boll. Fysiken är inget problem. Men det här skulle vi kunna lägga mycket mer tid på – och den tiden ska naturligtvis läggas mycket tidigare!