I boken Ärkeängeln – en hjältes hemlighet berättar författaren Hans Burell historien om Reine Feldt, som med fru och barn, ett SM-guld från 1969 i bagaget och en kaptensbindel runt armen sågs som en av livets lyckliga.
– Reines liv är både sorg och glädje, men det är klart att han bar på någonting inom sig, säger Hans Burell som arbetade som journalist tillsammans med Reine Feldt på Arbetet i 15 år.
Efter fotbollskarriären och en tid som journalist skildes IFK-kaptenen från sin familj och flyttade till en husbåt Amsterdam, där han senare dog i aids vid 41 års ålder. Att han var homosexuell var någonting få visste om. Fotbollsmiljön och uppväxten "i en typisk Göteborgsmiljö i Majorna" var ingenting som uppmuntrade diskussioner om homosexualitet.
– I Göteborg och idrottslivet fanns det inte på kartan att prata om homosexualitet. Att komma ut var helt enkelt någonting man inte gjorde. Det var ju till och med straffbart fram till 1940-talet och klassades länge som en sjukdom. Man måste nästan ha levt vid den här tiden för att kunna förstå hur man såg på homosexualitet och aids, säger Hans Burell.
Hur reagerade hans gamla lagkamrater när du kontaktade dem?
– Med viss förvåning – "va, dog han av aids?".
Diskussioner om hur lagkamraterna hade sett på Reine ifall han hade berättat om sin homosexualitet slutade ofta i att "så länge han presterat på planen hade det inte varit några problem".
– Och visst, det är möjligt. Men så snart det spridit sig till motståndarna och publiken ... vad hade hänt då?
Det har gått två år sedan Utsiktens BK-spelaren Anton Hysén för första gången öppet talade om sin homosexualitet. Innan dess var det tyst i fotbollssverige, precis som efter.
– Det finns några få historiska exempel på män som kommit ut, men inom fotbollen är detta fortfarande en jobbig fråga och man har inte kommit så långt. De manliga lagidrotterna är fortfarande väldigt reaktionära i de här frågorna.
