Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Så hur går IFK vidare efter det här?

Skall vi prata om offsidemålet? Om det taktiska draget att låta Mikael Boman punktmarkera Kim Källström? Eller om säsongen 2017 och föreningen IFK Göteborg? Som vanligt: Allting hänger ihop. Så … sparka ingen.

Olika saker kan stärka grupper. Det är IFK Göteborg årsmodell 2017 ett bra bevis på. Ingen tycker om oss, i premiären mot Malmö FF. Tränarens position och den egna hedern, senast mot Kalmar FF. Och spelarnas egna, anonyma kritik mot sportchefen, på måndagskvällen mot Djurgården.

Det handlar ju om att visa att man i handling har gjort sig förtjänt av ett nytt kontrakt till den lön man tycker sig vara värd.

IFK Göteborg klev in på Tele2 med gjord hemläxa, Kim Källström skulle raderas. Till varje pris. I varje minut – och därför satte Jörgen Lennartsson sitt bästa häftplåster i baken på Källström. Och som Mikael Boman gjorde det.

Kim Källström jämförde själv med handboll och kände sig i ett paussnack med C More som ”Magnus Andersson på 90-talet”.

Det var ingen dum jämförelse och Boman – IFK Göteborgs bästa målskytt 2017– gjorde två mans jobb. Upp i anfallslinje när IFK i inledningen kom i ett flertal attacker och var närmast att spräcka Andreas Isakssons nolla med en närnick vid stolpen – och snabbt ned i position intill Mix Diskerud och Mads Albaek när Djurgården byggde spel.

Det var laglojalt och vackert. I efterhand går det inte att klandra spelarna. De gjorde vad de kunde. De följde matchplanen, höll Gustav Engvall kort, vann dueller i straffområdet, höll ihop laget och kontrade väl.

I andra halvlek dock alldeles för sällan, läs: Nästan inte alls.

Och det är det som är IFK Göteborgs dilemma mot bra lag. Djurgården är ett sådant, ett svårslaget lag – trots att Jonas Olsson saknades i mittförsvaret nu.

Jag gillar (det vet ni) Henrik Björdal, gillar vad han gör, men snart måste han börja göra poäng, spela fram och göra mål. Det är kravbilden på spelare som startar i en offensiv ytterroll i ett lag som IFK Göteborg.

Om man skall vara elak saknar Blåvitt spets – och skärpa när lägena dyker upp. Nästan alla i laget hamnade i något offensivt och avgörande läge. Inte någon gång behövde Andreas Isaksson gå på max.

De eviga frågorna kan ni vid det här laget: Är Jörgen Lennartsson rätt man att leda Blåvitt in i framtiden. Ja, säger Frank Andersson, förmodligen, menar Mats Gren. Är Mats Gren rätt sportchef att styra Blåvitt framöver. Därom tvistas det. Om allt detta spelar roll en vårljum majkväll i Stockholm? Självklart, men mest av positiv karaktär, som tändvätska.

Apropå toppstriden. IFK Göteborg är efter åtta spelade omgångar tio poäng bakom ledande Malmö FF. Tio poäng! Det går inte längre att snacka om jämna tabeller och små avstånd. Guld tar Blåvitt tidigast 2018, i alla fall inte i år.

Såg ni Sebastian Erikssons korta inkast i ryggen på Sören Rieks och studs tillbaka? Fotbollshumor och smartness i skön allians.

Och såg ni Mix Diskeruds hemjobb och Hysénbrytning på Gustav Engvall maxlöpning i andra halvlek? Hjärta och kompetens i perfekt balans.

En sekvens har etsat sig fast och är vad IFK skall bygga vidare på: Hur Mattias Bjärsmyr kastade sig som värsta Börje Salming och täckte Gustav Engvalls närskott med vänster axel. Det är hjärta.

Plus: Duellen mellan Mikael Boman och Kim Källström. Gav extra krydda åt matchen.

Minus: Det är aldrig roligt att förlora fotbollsmatcher på offsidemål. Djurgårdens segermål var offside. Kring det behövs ingen diskussion – trots att den assisterande domaren stod perfekt i linje.