Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Så blev effekten av krislagens tränarbyten

Det kostar pengar att byta tränare. Öis skickade iväg Marcus Lantz, men fick behålla hans lön. Om klubben får behålla sin serietillhörighet är mer osäkert. Samma sak gäller Gais. Slutsatser på det? Jo, att tränare byter man mellan säsongerna, inte under.

Det är ju dagen D i dag. Hänga kvar eller få kvala. Ur kan varken Öis eller Gais åka direkt, men trenden är negativ. Trots att de båda Göteborgsklubbarna vidtog samma åtgärd i somras, den enklaste av alla fotbollsbeslut: Sparka tränaren, skylla på coachen.

Jag gjorde fakta av saken.

När Gais lät Benjamin Westman gå efter 10 matcher hade klubben två poäng ned till kvalstrecket. Inför dagens avslutning i superettan är avståndet ner till Norrby, som ligger på kvalplats, endast ett ynka mål. 

Jag vill undvika att upprepa mig men gör ett matematiskt undantag:

När Öis lät Marcus Lantz gå efter 20 matcher hade klubben fyra poäng ned till kvalstrecket. Inför dagens avslutning av superettan mot Värnamo har marginalen krympt till två poäng. 
Med detta vill jag ha sagt att gräset kan vara grönare på andra sidan. 

Det är dock långt ifrån självklart att så är fallet. 

I dessa två exempel var det inte det. 

Det finns fler.

När IFK Göteborg gav Jörgen Lennartsson sparken efter 15 omgångar var klubben sex poäng bakom AIK på andraplatsen. I dag är samma marginal 17.

För samtliga tre Göteborgsklubbar som har bytt tränare under säsongen har utfallet blivit samma. Poängsnittet har sjunkit, spelkvaliteten har inte blivit bättre och lagmålen har blivit svårare att uppfylla. 

Gais först. Under Benjamin Westmans ledning tog A-laget 1,2 poäng per match i snitt. I väntan på Bosko Orovic nådde Patrik Ingelsten på fyra matcher 1,5 i snitt. Orovic snitt är så lågt som 1,07.

Öis sedan. 1,25 under Lantz, 1,22 under Sören Börjesson. I Blåvitt är siffrorna liknande. 1,29 under Lennartsson, 1,27 med Alf Westerberg.

Det här bekräftar på nytt tesen om att tränarbyte inte ger den effekt pressade föreningsledare drömmer om och hoppas på. 

Det är samtidigt en syrlig passning till samma personer. Lär er av historien. Välj inte den enkla vägen. 

Vad kan vi lära oss mer? 

Först att poängsnitt inte förklarar allt. Många faktorer påverkar. I Gais fall delvis Bosko Orovic olycka. Han har av fysiska skäl inte kunnat prestera vad han önskat. I Öis fall är nuvarande ledning en uttalad parentes. En ny tränare skall in och presenteras så fort nästa serietillhörighet är känd. I samtliga fall har fokus flyttats mot 2018, snarare än den pågående säsongen. 

Öis har eftermiddagens bästa utgångsläge, men det svettigaste minnet. Även 2013 åkte laget till Värnamo för att säkra kontrakt och spela för livet. Det slutade med förlust och direktdegradering till division 1 södra. Även Gais får kämpa med sina demoner. 1-7 i senaste mötet med Varberg är inget man skojar bort.

Jag står dock fast vid min tes att både Öis och Gais slipper kval och säkrar kontrakten redan i eftermiddag.

Plus:
Det finns miljoner skäl att vinna i eftermiddag. Till 2020 skall TV-avtalet dubbleras. Då är det ännu viktigare att ingå i Sef-familjen (allsvenskan och superettan) än 2018. 

Minus:
Öis får betala Marcus Lantz lön 2019 ut. En självklarhet om ni frågar mig. Däremot en kostsam budgetpost för en pressad förening. Var det värt det?