Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Bild: Bildbyrån.

"Ren och skär landslagsklass, Dahlberg"

Alla som följer allsvenskan vet hur det är. Malmö FF blandar och ger, avgör i slutet, vinner guldet och pekar sedan långfinger åt de andra. Pontus Dahlberg känner till allt det där, men bestämde sig för att strunta blankt i det. Säsongens match, karriärens match. Rätt och slätt landslagsklass. Hör du det, Janne Andersson!

Vi kan såklart, så här några minuter efter tappad IFK-ledning mot Malmö FF i Skåne, peka på förlorade poäng, på en missad möjlighet att ta in, på att Malmö är ett sjuhelsikes fotbollslag och att livet är orättvist, att domaren är kass.  

Vi kan lika gärna vända på det, fokusera på årets blåvita laginsats, på Pontus Dahlbergs straffräddning, på hans reflexräddning på Bergets skott och på det formidabla kvitteringsmålet i slutet med en man mindre efter Kristopher Da Gracas utvisning.

LÄS OCKSÅ: Blåvitt kvitterade sent – stor dramatik i Malmö

Irritationen på domaren, som möjligen var korrekt, lämnar jag därhän. Situationerna talar för sig själva.

För andra matchen i rad antog lagkapten Sebastian Eriksson rollen som målskytt och poängfixare, han gjorde det efter 90 minuters koncentrerat slit, efter en perfekt tajmad löpning in i straffområdet och en klockren nick. Serie A-klass, samma nivå som före korsbandsskadorna, precis där han vill och kan vara.

Det var ett mål som gjorde det svårt för de tillresta IFK-supportrarna att hålla känslorna tillbaka, där firandet flyttades från läktarplats till en bit in på planen. Det stannade där, men känslorna var all over the place. Var så säkra.

Efteråt firade IFK-spelarna som det vore en seger; mer än den enda poäng som innebär fortsatt åttondeplats i serien.

Spelarna och ledarna kan också fira att de sedan förlusten mot Kalmar FF hanterat årets tuffaste matchperiod – AIK, Elfsborg, Häcken och Malmö – utan förlust. Åtta poäng på fyra matcher och med ett spel som blir allt tydligare och mer vägvinnande.

Malmö FF har inte varit IFK Göteborgs melodi de senaste åren. Den senaste segern är drygt fem år gammal och det vore skam att påstå att det var nära nu, men det finns så många ljusglimtar, som en kväll som denna är värda det mediala utrymmet.

Moralen. Igen. Inte någon enda av spelarna fuskar det minsta i jobbet. Det är helhjärtat och genomtänkt. Det är 90 minuter plus tillägg.

Omställningarna och Sören Rieks. Dansken hotar men hotar inte ensam. Målet, där Mikael Boman hittar Tobias Hysén med vänsterfoten är en pärla och skänker de blåvita en känsla av tillfredställelse. Kopplat till alla de gånger det spelet inte klaffat, där Hysén nu kommer perfekt mot bollen – och hur Boman lärt sig läsa den löpningen.

Och naturligtvis Pontus Dahlberg. Jag har handen på hjärtat aldrig sett en allsvensk målvakt göra så många kvalificerade räddningar under en och samma match. Det IFK:s talangfulle 18-åring presterade den här kvällen saknar alltså motstycke. Här sitter Blåvitt på en toppmålvakt och en framtida transferstjärna. Även om fönstret ännu inte är helt stängt håller jag tummarna för att han inte lämnar redan nu.

När han gör det kommer det kosta.

Se där ytterligare en blåvit ljusglimt.

För det här var ren och skär landslagsklass! 

Plus: Pontus Dahlbergs alla räddningar. Alf Westerberg tränade Andreas Isaksson i Trelleborg. Han kan jämföra och menar att förutsättningarna för en gynnsam karriär är liknande.

Minus: Det finns alltid saker att säga om domarens insats, som nu vid straffen och Carlos Strandbergs kindklapp. Jag väljer att lyfta det positiva.