Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Foto: Björn Rosvall

"Om fyra-fem år skall vi vara topp fem i allsvenskan"

26 juni presenterades Bosko Orovic som ny tränare för Gais. Två dagar senare blev han påkörd utanför Liseberg, en olycka som förändrade hans liv. – Jag vill bara kunna gå igen, säger fotbollstränaren i en GP-intervju några dagar före derbyt mot Örgryte IS på Gamla Ullevi.

Solen skiner, träningen är nyss avslutad och Bosko Orovic sitter ihop med spelarna utanför omklädningsrummen på Gaisgården. Det är dagen efter segern mot Degerfors och allt borde vara frid och fröjd. 45-åringen, som tidigare tränat Qviding, Syrianska och Utsiktens BK, har lett Gais till åtta poäng på sju superettamatcher. Det är okej, inte mer.

Nu greppar han kryckorna och välkomnar GP in i den nyuppförda ledarbyggnad som har utsikt ned mot gräsplanen. Det syns att han kämpar, men han ler och är på gott humör. 

– Jag har ingen energi och pendlar mellan himmel och helvete. Hade jag vetat att det här skulle komma hade jag aldrig bytt. Då hade jag varit kvar.

”Det här” är olyckan, kommentaren stark.

– Jag hade ett välspelande piano i Utsikten. Nu ärver jag ett lag, det är nya idéer, det tar tid. Nu är man i prekärt läge, då får man tänka lite annorlunda och böja sina principer. Det är det enda jag gör, böjer mina principer.

"Det är inte deras fel, det är mitt"

Bilden av Bosko Orovic är en tränare som föredrar stort bollinnehav, som ibland driver motståndarna till vansinne och som är mån om att vinna tillbaka bollen snabbt.

– Jag brukar säga att jag behöver januari till april. Vanligtvis. Nu vet jag inte. Vi är inte där. Det är inte deras fel, det är mitt. 

Den självkritiska hållningen bottnar i den dramatiska olyckan utanför Liseberg för drygt två månader sedan. 

– Jag hade lämnat av min son. Sedan åkte jag ned från motorvägen mot Liseberg och stod och väntade mellan två bussar. När vi fick grönt valde en snubbe som kom från Sankt Sigfrids plan att köra mot rött. Han manglade mig. Jag flög och låg 20-30 meter därifrån. Vespan var totaldemolerad. 

– Även om jag var vid medvetande hela tiden hade jag tydligen snurrat till det och tände en cigg. Jag har slutat röka nu, men låg där och rökte. Folk måste ha undrat. Jag var i chock.

Operationen som följde tog tio timmar. Bosko Orovic var nedsövd. 

– När jag vaknade sade jag att jag skulle träna. Jag hade glömt av min födelsedag och alltihop. Jag var helt groggy första veckan. 50 pers hade varit på min födelsedagsfest. Det har jag inget minne av alls.

Orken är begränsad, ständiga prioriteringar behöver göras. 

– Jag har ingen energi och pendlar mellan himmel och helvete. Jag går oftast hem härifrån och bara lägger mig. Jag orkar inte göra så mycket mer. 

Rullstolen har bytts mot kryckor. Läkningsprocessen av den nykonstruerade fotleden går dessvärre inte som önskat. Han visar bilder på en svullen led. 

– Jag röntgade benet förra onsdagen. Det växer inte bra. Problemet är att det är så stort. De har tagit muskler och vävnader från låret. Det är en helt ny fotled, helt nya muskler, nya vävnader. Läkarna kunde inte sätta in vad de ville, det fick inte plats. De fick välja att behålla foten och kanske göra en sämre deloperation eller chansa. Det ville de inte. De valde en deloperation för att jag skulle få behålla foten och sedan kanske steloperera. 

Rehabiliteringen dröjer. I nuläget får Bosko Orovic stödja på benet lite lätt, med en maxbelastning på tio kilo. 

Om fyra veckor kommer ”domen”.

– Jag kommer nog inte att undgå steloperation. Jag har inga ledband kvar i foten. Jag har ingenting kvar. Allt är bortblåst. Foten var helt loss. Den dinglade. Det var bara hälsenan som var kvar. Musklerna jag har är inopererade.

Vid olyckan gick även båda axlarna ur led, tre revben gick av och han fick en fraktur på bröstbenet. 

– Jag säger inte att jag är unik, kanske bara dum i huvudet. Det är nog det enda. De sade att jag skulle hålla mig lugn i 6-8 veckor. Jag var igång direkt efter operation. Efter sju dagar släppte jag morfinet så mycket jag kunde, efter två veckor slutade jag helt. Normalt sett skall du ha morfinet i ryggen i fyra-fem veckor. 

Hur har första tiden varit? 

– Det är ju kul, men med tanke på skadan har det varit en enorm frustration från min sida. Jag kan inte göra det jag vanligen gör. Jag kan inte gå ut och bryta en träning. Det tar mig 45 minuter att komma in på planen.

Hur påverkar detta din möjlighet att jobba som fotbollstränare?

– Jag är en väldigt aktiv tränare. Jag står på planen, aldrig utanför. Jag kan inte stoppa spelet, inte frysa det. Då förlorar vi i tempo. Allting blir fyrdubbelt svårare. De säger att jag skall kunna gå även efter en steloperation. Men hur vet jag inte. Jag blir halt, men jag kan gå. 

Det här är ditt drömjobb som tränare?

– Ja. Hade jag vetat att detta skulle hända hade jag aldrig tagit det. Aldrig. 

Känns det som att du inte riktigt kan göra ditt bästa?

– Ja, så känns det varje dag. Det är en jobbig känsla. När man verkligen har sitt drömjobb vill man veta att man har gjort allt man har kunnat. När man känner att man inte är tillräcklig just nu är det en jättejobbig känsla. 

Det börjar ändå bli lite ”Bosko” över Gais?

– Njae, inte riktigt. Vi är för statiska. Vi har ett syfte att rulla i backlinjen. Det är för att hitta spelyta två. Då skall man inte gå tillbaka till spelyta ett. Jag tycker inte att vi är där. Vi har vissa matcher där vi är där. Det tar tid. Vi får jobba mer. 

Vad vill du göra med Gais?

– Jag vill att vi skall styra spelet, diktera tempot i matchern, ge motståndaren så lite tid som möjligt med vårt höga försvarsspel. I Sverige har vi grymma ledare. Vi behöver titta på vad de gör i Champions League. Det börjar komma nu. Hur utvecklar vi våra spelare till nästa steg? 

– Vi har blivit mer tekniska, vi har tappat lite av laget. Laget före jaget men ändå se till individen. Det behöver inte vara antingen eller. Ungefär som Dusan. Han har fattat det nu. I Gais vill vi hitta detta.

Hur ser Gais framtid ut?

– Uppåt har vi en tanke allihop. I år är det att säkra kontraktet. Nästa år är tanken att titta uppåt. Vi spelar alltid fotboll för att vinna. Har vi inte det målet känner jag att jag inte kan delta. 

– Det är alltid enkelt att göra bra saker med en bra ekonomi. Har du inte det får du hitta pärlorna i lägre divisioner. Då krävs ett hårdare arbete. Det är charmen. Jag älskar att hitta en pärla i division 1 eller 2 genom scouting.

Gais har haft svårt att hitta kontinuitet både på spelar- och ledarsidan de senaste åren. 
– Byter du tränare behöver du byta spelare. Överlag skall klubbar ha bättre scouting på tränare. Där ligger vi efter i Sverige. 

Har du den uthållighet som krävs för att lyckas?

– Ekonomin är jag inte orolig för. Jag har aldrig brytt mig så mycket om det. Får jag två miljoner i budget får jag förhålla mig till det. Det här är en stor klubb. Jag har varit där som spelare. Jag kan klara det. 

Vilka utmaningar väntar dig?

– Prövningarna är just trycket från supportrarna. I grunden handlar det om att vinna matcherna. Om du skall gå framåt långsiktigt krävs det en viss sorts träning där du tränar som du spelar och lägger enormt mycket tid på löpvägar, hur vi tar fram bollen i banan, hur kroppsställningen är. 

Hur ser du på klubbens nuvarande situation?

– Det har varit tuffa år. Att förändra det mentala är en viktig sak, där vi får lite glädje. Att vi har en väldigt grön tråd. Som alla kan. Akademin och A-laget skall hänga ihop. Vi har kraften om vi skall lyckas. Om inte vi har den kan vi lika gärna lägga ned. 

Vilken är Gais roll framöver?

– Om jag är här i fyra-fem år skall vi vara topp fem i allsvenskan. Det är målsättningen. 

En rätt tuff målsättning?

– Jag tycker det. Samtidigt lite rolig målsättning. Vill du vara en medelmåtta sikta på att vara en medelmåtta, vill du vara en stjärna sikta mot stjärnorna. Det krävs hårt arbete och lite flyt. Som spelare var jag kanske en stjärna någonstans, men jag uppträdde som en medelmåtta. Därför blev jag en medelmåtta. Har du inställningen kommer du någon vart till slut. Akademin är hjärtat. Det har jag alltid sagt. Får du det att funka genererar det i sin tur pengar.

Bosko Orovic är en energisk person, vars engagemang smittar av sig på omgivningen.

Varifrån kommer hans driv?

– Från att jag sket ned min egen karriär. Där är mitt driv. Jag hade allt dukat, men var så oprofessionell man kunde bli. Jag hatar när jag ser spelare sätta sig i samma situation som jag satte mig i. Det får mig att gå igång på alla cylindrar. Jag var en väldigt skicklig spelare som hade amatörtänk. 

Vad är en talang?

– Någon som har spelförståelse och teknik. När du ligger över alla andra tekniskt sett, för att bli den där stjärnan. Jag brukar alltid dra paralleller till Håkan Mild, som är en idol för mig. Jag jämför mig ofta med honom. Han har aldrig varit världens bästa fotbollsspelare, men han har varit världens största proffs. Han hade en hjärna som professionell, det hade inte jag. 

– Till att börja med måste du orka springa i 90 minuter. Det är ett krav. Torbjörn Nilsson sade en gång att man spelar inte fotboll, man springer det. Det är så det är, även om jag känner att jag refererar mycket till Blåvittspelare nu!

När gjorde du din bästa match?

– Svårt. Jag var inte bra i en hel match. Jag var bra så länge jag orkade. Jag var hela tiden proffsaktuell, men jag orkade inte springa i 20 minuter. Ett skämt. 

Hur skulle du beskriva dig själv som tränare?

– Krävande. Väldigt rak mot spelarna. Ger väldigt mycket ros och ris. Säger vad jag tycker. Alltid mån om människan. Jag ser mig som rak och ärlig. Jag anser alltid att jag är skyldig dem en förklaring om jag petar dem. Jag petar dem inte, jag ser till så att människan mår bra. 

På måndag väntar årets andra derby mot Öis, som även de har bytt tränare (till Sören Börjesson). 

– Det hade varit roligare om Marcus (Lantz) var där eftersom vi är kompisar. Det är en rolig match. Det är ett derby som man har tittat på så många gånger själv. Det är bara positiva känslor. 

Den andra kampen, om den personliga hälsan går vidare parallellt.

– Det som smärtar mig mest är att jag inte ens har fått en chokladkaka av han som körde på mig. Jag köper att skit händer i livet, men empati? Inte någonting. Han kunde ha skickat ett vykort och skrivit att jag ber om ursäkt. Det hade räckt. 

– Jag tror att han blir åtalad och blir av med körkortet i sex månader, kanske får han dagsböter. Jag är invalid för resten av livet. Det är inte riktigt rättvist, säger Bosko Orovic och lägger till: 

– Jag vill bara kunna gå igen.