Faktan först, den som gör skillnad. Det är efter måndagskvällens omstart på Grimsta IP åtta poängs marginal för IFK Göteborg ned till kvalstrecket. Det är tolv poäng kvar att spela om och ni som kan räkna förstår att ett säkrat kontrakt är inom räckhåll.
Segern mot BP, som stundtals trillade sevärd och chansskapande fotboll, är IFK Göteborgs första på sju matcher, den första på konstgräs för året och den – på sätt och vis – viktigaste segern sedan Västra Frölunda i kvalet till allsvenskan 2002.
Jag har haft förmånen att från tämligen nära håll fått följa det arbete klubben IFK Göteborg har gjort med sin A-lagverksamhet sedan det knappa 2-2-resultatet mot Trelleborg för två veckor sedan.
Det IFK Göteborg som måndagen 22 oktober 2018 åkte till Stockholm för att spela för heder, upprättelse, poäng och kontrakt har fotbollsmässigt väldigt lite med det IFK Göteborg vi senast såg spela fotboll att göra.
Borta var misstagen på egen planhalva, borta var osäkerheten i hur laget skall anfalla och borta var tveksamheterna i det rent positionella försvarsagerandet.
Det var kanske inte helt igenom vackert, men det var tydligt och efter resurserna.
IFK Göteborg stod denna kväll rätt, de löpte oftast dit de borde och fungerade som enhet. Det fanns självfallet en del skönhetsfläckar, men också saker som fungerade avsevärt bättre än väntat. Exempelvis förmågan att via längre bollar gå in i förstaduell och vinna andraboll.
Som vid 1-0-målet. Erik Dahlin till Tobias Hysén, via Robin Söder till Sebastian Ohlsson. Skottet gick stolpe in. Det här var en sådan kväll. Vid 2-0 tänkte Viktor Wernersson för första gången i år att det är lika bra att göra det själv.
Känslan att ta ett initiativ, inse att det biter och samtidigt veta att det finns understöd bakom är en fotbollsspelares lördagsgodis.
Den här segern bärgades inte med Poya Asbaghi-fotboll, men den bärgades oavsett hur mycket Jonas Olsson, Hjalmar Jonsson och Hannes Stiller har påverkat den nygamla taktiken med Poya som huvudansvarig. Det kräver sin ledare att förstå vad som behöver göras i kristider.
Den bärgades med samma spelare som börjat tvivla på sin förmåga, som under hösten inte nått upp till egentlig kapacitet, men som med kniven mot strupen gjorde precis vad de behövde.
De följde den taktik de tränat på i veckan, de vann dueller, de täckte upp för en kamrat, de vann en match och de gjorde det tillsammans.
Det är det jag kommer minnas från den här säsongen, även när vi summer den om några veckor.
Vem som skall ha äran för att det skedde spelar mindre roll.
Jag vill dock ha till protokollet att Robin Söder var den här matchens store man. Så smart, så spelbar, så tydlig och så framgångsrik som framspelare. Ihop med Tobias Hysén bildade han ett anfallspar. Det är såklart så Blåvitt skall spela säsongen ut.
Plus:
IFK Göteborgs marginal till kvalstrecket, det som gäckat föreningen de senaste veckorna, är nu åtta poäng. Det bör rimligtvis räcka till nytt kontrakt 2019.
Minus:
Robin Söder gick ut i andra halvlek. För IFK Göteborgs skull får vi hoppas att han är tillbaka i spel på fredag mot Sundsvall. Så viktig, så duktig, så cool.
