Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: BILDBYRÅN

"Låt oss tänka det otänkbara, drömma det förbjudna"

Jo, jag vet. Här och nu, därefter sedan. Låt oss för ett ögonblick strunta i det, flytta tanken, drömma det förbjudna och fundera på vad som händer om Schweiz är som Italien; ett jäkligt bra fotbollslag, men möjligt att besegra.

Jag vill på nytt backa till augusti 2016 för att där och då låtsastänka tanken att Sverige, men inte Holland, Italien, Tyskland, Argentina eller Portugal, i början av juli 2018 är kvar i spelet om VM-medaljer.

En orimlig och på alla vis otänkbar tanke. Då.

Upprepar vi experimentet dagen före åttondelsfinalen mot en världssexa skulle den orealistiska och idiotförklarande förutsägelsen vara att den svenska nationalsången ljuder över Luzjnicki-stadion strax före 17.00 söndag 15 juli.

Ni hör hur det låter och nej, jag tror inte heller på final, men vad gör Schweiz, England och Ryssland till svårare motståndare än Tyskland och Italien? Och varför skall vi istället för misstro inte som John Guidetti tänka att det, inför svensk fotbolls största utmaning sedan Tyskland 2006, faktiskt är möjligt.

Att inget lag är för svårt.

Inget uppdrag för stort.

Och att ingen föreställning är för vild.

Tillåtet att flytta gränser

I många år levde vi i villfarelsen att svenska klubblag aldrig någonsin skulle upprepa vad IFK Göteborg var först med och bäst på under 80- och 90-talen.

Att ställas mot de främsta och få med sig något hem.

Även om Juventus, PSG, Atletico Madrid och Real Madrid var alldeles för starka flyttade Malmö FF:s Champions League-comeback mentala gränser.

Och vem trodde vid sekelskiftet att en svensk fotbollsspelare 15 år senare skulle ha spräckt gränser och som skyttekung vunnit ligor för Juventus, Inter, Barcelona, Milan och Paris SG?

Det är tillåtet att drömma, okej att flytta gränser.

Det är en del av framgången, även om den svenska i Ryssland bygger på det motsatta, det i detalj taktiskt precisa, det i relation hundraprocentigt respektfulla och i det utförande totalt maximerade.

Som ni alla vet stämmer inte det sista.

Det finns mer att ta av och det är mot Schweiz det skall ske.

Jag skall inte jämföra de svenska landslagsspelarna med gråstenar, men det som nu glimmar hade inte riktigt samma lyster när det på hösten för snart två år sedan bar av mot Paris, med jordfräsar och allt.

Begränsat uttalande

Utan att googla har jag bestämt för mig att det var där och då Ludwig Augustinsson klev av som en stjärna efter en tävlingsdebut som hette duga, att det var där som Jakob Johansson tog upp kampen om titeln ”Trollhättans främste innermittfältare” och då som Emil Forsberg efter ett stökigt EM visade att det faktiskt är möjligt att göra avtryck på den största av scener.

”Vi är inget världslag, vi skall inte tokköra, vi skall vara samma gamla Sverige”, sade Mikael Lustig minuterna innan vi tog våra överviktiga resväskor och for till Rysslands andra stad, S:t Petersburg, på söndagseftermiddagen.

Jag har under mina 25 år som journalist aldrig blivit så glad över ett så alldagligt och begränsande uttalande.

Samma gamla Sverige, ligga rätt i position, inte förivra sig, inte släppa till, aldrig göra avkall och hela tiden vänta in.

Hugga när boll återerövrats och ställa om med finess, där jag med en dåres envishet vill hävda att det kommer lossna för Marcus Berg. Att han efter alla chanser och lojala slit får kröna sitt Rysslandsäventyr med en boll i mål.

Jag kan ta en strumprullare, ett offsidemål, en straffretur eller VAR-beslut.

Jag tar vad som helst, bara vi hittar hålen i Schweiz.

Det jag däremot har googlat mig till är att den västliga femmiljonersstaden som fram till 1991 hette Leningrad en gång i tiden var svenskt.

Då under namnet Nyen under 85 år fram till 1702.

Det är historia, precis vad som just nu skapas.

Ett VM-slutspel är alltid ett vägskäl, även individuellt. Fråga Thomas Ravelli, stäm av med Anders Svensson. Gå åt rätt håll eller träffa en stolpe. Bli frimärke eller hågkommen för att bara nästan skjutit Sverige till en oviss kvartsfinal mot Turkiet.

Större är inte skillnaden, bredare inte marginalerna.

Jag föreslår att vi tar ödet i egna händer och väljer dörren med en nia och fyra på.

***

På en flygplats i Moskva kom glädjen i omgångar. Dzyubas straffkvittering mot Spanien hängde på uppkoppling och skriken och ropen fördelades därför stötvis. På en restaurang frös bilden med bollen på straffpunkten – och dök upp först när det jublades. Så kan VM också se ut.

***

Messi och Ronaldo. Vem är bäst? Vem kan konkurrera med Pelé och Maradona om bäst genom tiderna? Ingen skulle det visa sig. Ruskigt bra fotbollsspelare, men sällan i ett VM-slutspel och aldrig målskytt i andra rundan.

***

John Guidetti är en fantastisk glädjespridare. Det måste man ge honom.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.