I början av juni fick Benjamin Westman lämna tränaruppdraget i Gais. Drygt en och en halv månad senare var det IFK Göteborgs Jörgen Lennartssons tur att kliva åt sidan och i mitten av augusti fick Marcus Lantz efter fyra och ett halvt år på posten foten av Örgryte. Men det är inte bara i Göteborgsklubbarna som omsättningen av tränare har varit hög under 2017.
I allsvenskan har, utöver Blåvitt, även Halmstads BK, AFC Eskilstuna, Örebro SK och Kalmar FF plockat in nytt blod på ledarbänken under säsongen. Janne Jönsson, Pelle Olsson, Alexander Axén och Peter Swärdh har samtliga fått lämna sina uppdrag.
Stefan Lundin, sportdirektör på svensk elitfotboll, följer händelseförloppet bland elitklubbarna noggrant – och han är bekymrad över utvecklingen.
– Exakt hur varje klubb har resonerat och agerat är ingenting som jag uttalar mig om, men rent generellt kan jag väl säga som så att jag är inte glad över det här, det är inget jag gillar.
– Går vi tillbaka en tjugoårsperiod har det varit ganska stabilt och jämnt när det gäller hur många tränare som har sparkats i svensk fotboll, men så kommer det vissa år där kanske några fler får sluta och helt plötsligt blir det då en kedjereaktion. För den klubben som sparkar eller mister sin tränare vill åt en annan tränare, som inte sällan finns i allsvenskan, och då måste nästa klubb fylla på med en ny. Det kan bli en himla cirkus då.
"Ytterst ovanligt i svensk fotboll"
Inte sällan är den huvudsakliga anledningen till tränarskifte att klubben i fråga bedömer att de sportsliga resultaten inte når den målsättning som har satts upp. Men Lundin menar att det på senare år finns en trend som pekar på att förändringarna sker oavsett resultatutdelning. Tålamodet tryter allt snabbare och kraven blir högre. Allan Kuhn fick i vintras lämna Malmö FF trots SM-guld. 2014 lotsade Mikael Stahre IFK Göteborg till en andraplats – men det hindrade inte Blåvitt från att byta ut stockholmaren mot Jörgen Lennartsson. Och för Andreas Alms del blev det tack och hej från AIK förra våren, trots att Solnaklubben under hans ledning prenumererat på toppositioner i allsvenskan.
– Det har väl förändrats lite gradvis, men för några år sedan började det allt mer, det här med att tränare får gå trots att de når bra resultat. Vilket tidigare har varit ytterst ovanligt i svensk fotboll. Det är ett nytt fenomen för oss och det är inget jag är glad över att se.
– Om inte ens en seger i serien eller en andraplats är gott nog, då är det på en nivå som inte gynnar någon. För vi tror ju allihop att kontinuitet är ledordet. Det är vad alla klubbar önskar, även de som har sparkat sina tränare, det är ju det gyllene guldordet som alla älskar, men som ytterst få kommer ihåg.
Varför tror du att det ser ut som det gör då?
– Det måste man verkligen fråga sig. Det känns som att vi de senaste åren byter tränare oftare än vad vi har gjort tidigare. Jag har inga vetenskapliga bevis för det, men det är en allmän uppfattning. Det är väl bra om det kommer in någon som förbättrar någonting i laget, men de undersökningar som har gjorts visar att det inte blir särskilt mycket bättre när man byter tränare.
"Många är fundersamma över utvecklingen"
– Och ofta tror jag att problemen är strukturella, det är inte tränaren som är huvudproblemet utan det finns andra faktorer i klubben som gör att man inte vinner matcher. Men det är lättast att sparka tränaren. Det ligger i sakens natur att man gör så, precis som när man sparkar vd:n i näringslivet.
Hur mycket diskuteras den här frågan hos er på Sef?
– Vi är en intresseorganisation, vi håller inte på och mästrar klubbarna, vi är ödmjuka tjänare åt klubbarna. Däremot försöker vi väcka diskussionen om kontinuitet på riktigt, även i andra grupperingar, sportchefer, klubbchefer och så vidare. Vi tror ju att långsiktighet, förtroendeskapande miljöer, fortbildning och utbildning är det bästa vapnen som finns. Men vi kan inte komma med pekpinnar och säga att ni borde göra si eller så, det här måste väckas inom klubbarna.
I sin roll som sportdirektör träffar Stefan Lundin otaliga personer inom den svenska elitfotbollen varje år. Och han tycker sig märka en ökad oro inom tränarkåren.
– Det är klart att det är många som är fundersamma på utvecklingen. Det ska vi inte sticka under stol med. Många reflekterar över att det är väldigt många som får sluta. Och det är inte bra för tränarkåren att vi har sådan omsättning.
"Hoppas mönstret bryts"
Han menar att den höga omsättningen inte bara skapar oro på kort sikt. Även långsiktigt tror han att såväl yrkesbranschen och svensk fotboll i stort kan hämmas av osäkerheten och att det saknas kontinuitet.
– Om det här eskalerar finns det en risk för att folk drar sig för att satsa på tränaryrket och det är naturligtvis inte alls bra. Det är ju inte så vi vill ha det.
– Jag hoppas att det här mönstret bryts, att vi återgår till det mer normala, att vi inte byter folk i klubbarna så mycket. Att problematiken minskar och att vi fortsätter med utbildning och fortbildning, inte bara av tränare, utan också för videoanalytiker, andretränare, sjukgymnaster, fystränare, som också behöver stöd. Det är ofta inte en person utan många individer i klubbarna som behöver känna kontinuitet.
62-åringen har själv en gedigen tränarkarriär i bagaget med uppdrag i bland andra IFK Göteborg, Örebro SK och BK Häcken på cv:t. Han har själv fått känna på hur det är att få beskedet att inte längre vara önskvärd i en klubb.
– Det är fruktansvärt jobbigt. Ofta är det ju så också att det blir väldigt stor uppmärksamhet kring en tränares avsked. Den delen är väldigt slitsam. Tränare som är i klubbar i mindre städer och orter, där kan man ju snacka om gatlopp. Det är väldigt jobbigt att förlora jobbet oavsett vilket yrke det handlar om, men jag tror att det kan bli extra jobbigt när man som högprofilerad får sparken. Om du jobbar för en elitklubb från en mindre stad vet alla om vem du är.
Vill se ökat stöd för tränarna
Svenska Fotbolltränarföreningen, STF, där ledare som Jörgen Lennartsson och Kjell Jonevret sitter med i styrelsen, finns sedan tidigare som en bas för landets tränare. Stefan Lundin efterfrågar dock en mer tydlig och omfattande intresseorganisation som kan ställning för ledarna.
– Jag tror det skulle gynna fotbollen i stort och jag tror det skulle vara bra för tränarkåren. Representanter som även skulle kunna syssla med egen fortbildning och kanske till och med representera tränarna mot klubbar och få konstruktiva diskussioner kring det, som kan utveckla fotbollen.
Han utvecklar:
– Då pratar jag inte om agenter, som har provision på övergångar, utan jag talar om en intresseorganisation som tar tillvara på och förstärker tränarens utveckling. Folk som ser till vad som är bra för svensk fotboll och vad som är bra för den enskilda tränaren i fråga.
