Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/10

Kompisens fina hyllning: "I dag gör det lite ont"

De var lagkompisar och nära vänner. I dag är det två år sedan bronshjälten från -94 Klas Ingesson gick bort. Då bubblar känslorna hos Kennet Andersson. ”Idag känns det lite mer än vanligt. Idag gör det lite ont. Behöver nog få känna det. Inte ducka. Det känns”, skriver Andersson på Instagram.

29 oktober 2014 gick Klas Ingesson ur tiden efter en lång kamp mot cancern. I dag är det två år sedan mittfältslegendarens bortgång. Då bubblar känslorna hos tidigare lagkompisen och nära vännen, Kennet Andersson. På sitt Instagram-konto skickar han en fin hälsning till Ingesson. Där han bland annat skriver: 

”Idag känns det lite mer än vanligt. Idag gör det lite ont. Behöver nog få känna det. Inte ducka. Det känns. Det trycker i huvudet och andningen blir tyngre. Men det det är inte farligt, det vet vi. Imorrn rullar vi på igen. Ja, du vet hur det blir. Typ "nu kör vi"!

Till cancerfonden har Andersson tidigare uttryckt sin saknad. 

– En vän dör och tar med sig en bit av en. Jag minns känslor, aldrig detaljer utan känslor. Nu finns ingen att minnas tillsammans med. Jag kan återge en kväll i Berlin när vi spelade Nintendo och en eld brann i öppna spisen, men det säger ingenting. Han hade förstått direkt, har Andersson. 

Kennet Andersson och Klas Ingesson var lagkamrater i det svenska landslag som 1994 tog hem brons i VM i USA. De var också lagkompisar i FK Göteborg, Mechelen, Bari och Bologna. 

 

 

Kollar på film och går och lägger mig sent. Familjen somnar. Äntligen dags att sova. Ett trött huvud möter kudden. Därifrån brukar det handla om sekunder, sällan en minut, innan sömnen vaggar in mig. Inte inatt. Nånting hindrar mig. Hjärtat slår lite hårdare än vanligt. Tankar av olika slag vill inte fly från huvudet. Sömnen flyr däremot. Vinden piskar i fönstret medan jag undrar var det är som stör. Nåt gnager. Jag vrider mig ett par gånger till innan jag suckande plockar upp mobilen och osökt ramlar in på Facebook. Två sekunder senare förstår jag. Vår gamla kompis Serf som sällan lägger ut nåt på fb har lagt ut den där videon. Den där med massa snygga löpningar, mål och bilder från din karriär. Jag skickar ett hjärta till Vicky. Mitt i natten. Typ halv fyra. Inte smart, men det bara kom, förlåt Vicky! Jaru Klabbe, två år har gått. Det kan hända att det finns dagar då du inte dyker upp i huvudet, jag vet inte riktigt, men förmodligen inte. Förmodligen så blixtrar du till där bak i skallen nån gång per dag även om jag inte tar fram dig i tanken alltid. Men ofta gör jag det. Tar fram dig i tanken. Oftast gör det gott. Oftast så skrattar du och slänger iväg nån hafsig kommentar som inte betyder nåt för den tredje person som skulle stått bredvid. Men idag känns det lite mer än vanligt. Idag gör det lite ont. Behöver nog få känna det. Inte ducka. Det känns. Det trycker i huvudet och andningen blir tyngre. Men det det är inte farligt, det vet vi. Imorrn rullar vi på igen. Ja, du vet hur det blir. Typ "nu kör vi"! #klabbe #klasingesson #aldrigglömd

Ett foto publicerat av Kennet (@kennet1919)

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.