Jag såg Jörgen Lennartsson tugga sönder sitt sista tuggummi på Behrn Arena i Örebro, förstod behovet av ny röst, ny taktik och väckta spelare. Efter segrar mot Norrköping, Elfsborg och AIK, samt poäng borta mot Malmö hade Alf Westerberg satt prägel, skapat framtidstro. Nu, när Mats Gren återkommer till att Westerberg kan vara de kommande tre årens huvudtränare för IFK Göteborg, tvivlar jag. Inte på Alfs fotbollskompetens, den är genuin, däremot på hans förmåga att göra just det han plockades in för; få ut det yttersta ur en begränsad fotbollstrupp, få kompetenta spelare som Sören Rieks, Sebastian Eriksson och Emil Salomonsson att vecka efter vecka spela nära sitt max, få de unga att känna trygghet och växa in.
Jag letar förmildrande omständigheter. Tabellplaceringen? Kontraktslägena? Motståndarens något större motivation? Bristfälligt självförtroende. Den långa resan till Solna? Föreningens tuffa ekonomi?
Det finns inga.
En utspelning kan ha olika ansikten, måndagens var en av de mer smärtsamma. Jag saknade till och med frustrationen. Fick bara uppgivenhet, bolltittande och enstaka soloaktioner, reduceringsmålet till trots.
När medaljchansen försvann återstod äran, sedan hedern och nu ingenting?
Jag skrev efter IFK:s förlust mot Östersund att det inte är någon skam att förlora mot en bättre motståndare. Det gäller fortfarande. IFK:s problem är att acceptera att man faktiskt är sämre. Som lag. Individuellt. Inställningsmässigt. Tekniskt. På i stort sett alla nivåer.
Jag tycker inte att det duger att ständigt hänvisa till 2018, att det är då det skall ske. Rimligtvis är Sören Rieks, Mikael Boman, Thomas Rogne, Mikkel Diskerud och Vajebah Sakor borta om en månad. Däremot bör Gren behålla Sam Adekugbe. Vad som händer med Pontus Dahlberg är oklart. Kvar från AIK-laget finns Tobias Hysén, Sebastian Eriksson, Emil Salomonsson och David Boo Wiklander. Det blir ryggrad. Frågan är hur något som inte höll allsvensk toppklass 2017 skall kunna göra det 2018.
IFK Göteborg behöver inte bara bättre spelare. Klubben behöver beslut. Nu. Ordföranden Frank Andersson har bestämt sig för att sluta och är på sätt och vis en lame duck. Vice ordförande Mats Engström driver i det tysta. Klubbdirektören Mats Palmgren är bara tillförordnad. Mats Gren lät Jörgen Lennartsson gå. Han lät Mikael Stahre gå. Han behöver driva detta nu. Och fatta beslut. Nu. Tränare. De utgående kontrakten. Lånespelarna. Ungdomarna. Och de nya stjärnspelarna; nyckelspelarna.
Förödande om det dröjer som i år. Och mynnar ut i osynkade lån. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka det.
Mot Sundsvall är Sebastian Eriksson, Vajebah Sakor och Sam Adekugbe avstängda, Sören Rieks kanske skadad. Det öppnar för Martin Smedberg-Dalence och Mikkel Diskerud centralt, Sebastian Ohlsson på en av kanterna och Billy Nordström som vänsterback.
Vill undvika att vara efterklok, men det här med tränarbyten. IFK:s poängsnitt har sjunkit under Westerberg. Handlar mer om tränarbytets funktion än Westerbergs kompetens. Lär er någon gång!
Plus
AIK är klart för kvalspel till Europa League som allsvensk tvåa. Klubben har varit sämst fyra sju år i rad. Imponerande!
Minus
IFK blir som bäst sjua, men lika troligt elva. 39 poäng från 2012 är all time IFK-low sedan 16-lagsserien startades 2008. Det kan slås på söndag.
