Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: MICHAEL ERICHSEN
Bild: MICHAEL ERICHSEN

Jo, guldet kan faktiskt hamna i Göteborg

För första gången på flera år känns det som att guldet faktiskt kan hamna i Göteborg. Jag tänker såklart på GFC. Jag har dock en brasklapp. Flytten till Ullevi.

Nej, det handlar inte om att det riskerar att bli öde i den stora betongkolossen eller att Göteborgsklubben väljer att byta hemmaarena mitt under säsongen (vilket i och för sig är ett rätt ovanligt drag). Det som får mig att misstänka att de återstående matcherna innebär en extra utmaning är bytet av underlag från konstgräs till naturgräs.

Jag, precis som många andra, anser att fotboll helst skall spelas på naturgräs.

Det där är dock delvis en generationsfråga, där exempelvis Stockolmsfostrade Julia Zigiotti i princip aldrig har spelat på naturgräs.

Det blir ett annat spel, även om GFC:s tränare Marcus Lantz tror att det kommer gynna GFC under den allsvenska avslutningen.

Löser GFC:s konstgrässpelare detta? Klarar de sig undan följdskador?

Efter en inspektion av planen ihop med Got event i fredags kan jag konstatera att den önskade effekten om ett perfekt underlag uteblir.

Ullevis gräs kommer bli bra, men är inte färdigt, inte efter en konsertsommar som senast innebar Ed Sheeran och som fortfarande har sviter efter VM på storbild och Gothia cup-invigning.

Nåväl, allt detta kanske är detaljer. Det viktigaste är kvaliteten på spelarna, det poängmässiga utgångsläget och formen hos motståndarna.

Efter att ha kollat igenom spelprogram, spelartrupper och allmänt driv runt lagen är jag benägen att hålla med det målfarliga Hammarbyförvärvet Zigiotti Guldchansen för GFC är fortsatt stor. Drömscenariot vore såklart att få avsluta på Ullevi i en direkt avgörande guldmatch mot förhandsfavoriten Rosengård.

Det hade varit mumma för de fotbollsintresserade i Göteborg och skulle kanske – som klubbens starke man Peter Bronsman uttalat – gå att fylla Ullevi då.

Personligen går tankarna i det sammanhanget till 2007 och IFK Göteborgs regniga höstmatch mot Trelleborgs FF som säkrade Blåvitts och Göteborgs senaste serieguld.

Som fotbollsspelare finns det inget häftigare än att få avgöra en serie inför de egna fansen på hemmaplan – och nog är det dags nu.

Vi har inte varit bortskämda av den varan (guld) på sistone i Göteborg. Och i takt med att BK Häcken fortsätter att blanda och ge, IFK Göteborg har långt kvar till önskad nivå och Gais och Öis drömmar att gå upp förblir drömmar är det faktiskt bara Kopparbergs Göteborg FC vi kan luta oss mot.

Det är såklart totalt sett ett underbetyg till staden som en gång i tiden betraktades som fotbollens huvudstad.

På något sätt har vinnarmentaliteten försvunnit, det har blivit normalläge att sikta på framtiden, att kanske bli bra sedan.

För Kopparbergs Göteborg FC är det tvärtom.

De bygger lag för att vinna nu och har en ekonomi som stöttad av en stark huvudpartner är i nivå med de främsta konkurrenterna.

Nej, jag tror inte att GFC kommer vinna Champions League om två år, men spelarna gör det, tränarna tror på det och klubbledningen arbetar enligt principen att det är möjligt.

Men då krävs minst en andraplats och direktplats till nästa års Champions League redan nu.

Plus: Jag får höra att jag är för snäll mot Mats Gren, mot hans lagbygge och den mentalitet som skapats runt IFK Göteborg sedan han anlände. Jag ger laget och Greneran en sista chans. Det är i höst det gäller. Tecken måste skönjas. Seger mot Östersund är ett måste.

Minus: Är vi naiva och fast i det förflutna, vi som följer och arbetar med fotbollen i Göteborg? Jag skull inte säga det, men det tåls att tänkas på.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.