Jag har aldrig sett honom argare, aldrig förstått ilskan bättre. IFK Göteborg, som var på väg mot åttonde raka segern på hemmaplan, tappade 3-2-ledning mot Gefle i sista minuten. Då sparkade Jörgen Lennartsson sönder varenda vattenflaska på Gamla Ullevi. I vredesmod.
Det är inte lätt att vara fotbollstränare med sådana spelare. Eller om man vänder på det, som ofta varit fallet på Gamla Ullevi i år, det är inte svårt att vara tränare med sådana fotbollsspelare i laget.
Ni kan det där om 90 minuter plus tillägg, ni vet att matcher pågår tills domaren blåser, att alla mål är lika mycket värda, oavsett när de faller i matcherna.
Det vet spelarna i Blåvitt med. Det är inte lätt när säsonger är på väg mot slut, när gulddrömmar gått i kras, när Europamål försvunnit bort i horisonten, att motivera sig i varje spark, i varje sekvensen.
Det är däremot oförsvarbart att tappa markeringen och låta allsvenskans statistiskt näst sämsta lag (bara Falkenberg har färre poäng) kvittera med 20 sekunder kvar.
Samma sak vid Gefles ledningsmål i första halvleken, ett baklängesmål som genomsyrades av individuella misstag av Blåvittbackar, ingen nämnd, ingen glömd.
Sådan är kanske fotbollen? Att stolpe in och stolpe ut jämnar ut sig över en säsong? Det är en klen tröst i så fall.
Samtidigt visar Jörgen Lennartssons reaktion på att han fortfarande bryr sig den här säsongen och värnar om varje poäng. Även i ingenmansland.
I stället för sex poängs försprång till lag fem i serien är försprånget till Örebro SK i stället fyra poäng. Det är bland annat det som gör Lennartsson så förbannad att han sparkar fem gånger mot vattenflaskor och flaskställ.
Jag råkade nämna att jag förmodligen hade sparkat minst en gång till och är absolut inte ute efter att hänga Tom Pettersson, som orsakade straffen till 2-2 och i samma sekvens blev utvisad.
Däremot kan man som sagt ställa högre krav på professionella idrottsmän – och jag var på god väg att lägga till ordet välavlönade.
I vissa texter går det att läsa om spelare som spelar för sin tränare. Jag har aldrig förstått den tesen, men existerar den var det exakt det IFK:s spelare inte gjorde mot Gefle.
De spelade heller inte för sin publik.
Däremot gillade jag Sören Rieks soloaktion, Jakob Ankersens spetsoffensiv och en pånyttfödd Emil Salomonsson.
IFK Göteborg får streta vidare, mitt emellan toppstrid och mellanmjölk.
Kom ihåg: En fjärdeplats ger ett brons.
Avbrutet i Stockholm. Åskådare tog sig in på planen. Föremål och bengaler som kastades in. Ingen stor fotbollskväll i huvudstaden. Vilka blir bestraffningarna?
