Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

"Jag är en best, ingen är starkare än mig"

Han har kallat Orlando Bloom för mes, spelat för 16 klubbar och tagit 150 kilo i bänkpress.  GP hänger med Örgrytes anfallsbjässe Hakeem Araba på ett gympass.  – Jag kallas Hulken av mina svenska lagkamrater, säger han.

Hundra kilo Hakeem Araba hänger i luften. Han drar sig uppåt. Muskler spänns. Luft pustas ut. 

Två gånger i veckan hittar man Öis anfallare här i gymmet. Ibland själv, ibland med Martin Mutumba. Rutinerna har varit desamma hela hans vuxna liv. Tio minuters uppvärmning på cykel – sedan ett pass på ungefär en timme där armar, ben, bål och bröst får sin dos. 

Han börjar med att cykla sig varm. Fyra välklädda män som ser ut att genomföra någon form av inspektion av gymmet ställer sig precis framför honom. Öis-tröjan på överkroppen smiter åt runt överarmarna. Han verkar knappt märka av omgivningen. 

Exakt tio minuter senare hoppar Hakeem av cykeln och går i väg. Nuförtiden handlar fysträningen inte om att bli stor. Inte om att lyfta mer och tyngre. Det gör honom bara sämre på planen. 

– Jag vill inte bli stor för då förstör jag säsongen, säger han. 

Så har han inte alltid tänkt. 

Var barnskådis

Hakeem Araba växte upp i östra London, fem minuter från Olympiastadion. Det var fotboll som gällde från början. Det var det barndomen handlade om – sånär som på en episod som bröt rejält mot vardagen. En dag kom en främmande kvinna in i klassrummet. Hon gick mellan bänkraderna och satte en bock bakom några av namnen. Ett av dem var Hakeem. 

– Jag förstod inte varför men senare fick jag och några kompisar provspela till en film. De ställde upp de riktiga skådespelarna i en rad och oss skolbarn i en annan. Min kompis hamnade i fel kö och jag skrattade massa åt honom, säger han och ser ut att tycka det är lika roligt i dag. 

Filmen var Calcium Kid. En komedi om en ung boxare som ställs mot världsmästaren. Hakeem fick en biroll. 

– Jag hade bara en replik men de lämnade en stor bunt papper hemma hos mig med hela manuset. Jag strök under min replik och skippade det andra. 

Vad var din replik?

– Du får se filmen!

På youtube finns ett klipp med en scen där en tonårsfjunig Orlando Bloom (utan alvöron och blond kalufs) agerar lärarvikarie. Det flyger papperslappar och pennor genom klassrummet och Bloom får utstå glåpord från eleverna – däribland av en tolvårig Hakeem Araba.  

En framtida skådespelarkarriär är inte helt främmande. 

– Vissa kallar mig Denzel (efter skådespelaren Denzel Washingthon)… 

Kontrakt året ut

Men först ska han spela fotboll. Kontraktet med Örgryte går ut efter säsongen. Några förhandlingar har inte inletts men engelsmannen ser positivt på en fortsättning. Annars skulle en halvårslång tillvaro i Göteborg passa väl in i resten av karriären. 27 år gammal har Hakeem Araba hunnit med 16 klubbar. De två säsongerna i Falkenberg är det längsta han varit sammanhängande i en och samma klubb någonsin.  

Det ständiga flyttandet började tidigt. Som 16-åring var han inte tillräckligt bra för att få chansen i en akademi utan fick spela med ett college-lag istället. Där föddes både den stundande proffskarriären och den 100-kiloskropp han nu bär på. 

– Jag spelade med män och de sprang rakt igenom mig. Jag var smal och kunde inte behålla bollen, minns han. 

Glömmer aldrig första dagen i gymmet

En vän som i dag är bodybuilder blev lösningen. 

– Han började lära mig vad jag skulle göra i gymmet. Jag glömmer aldrig den första dagen han visade mig. 

Det funkade. Som 17-åring provspelade han för Peterborough och fick kontrakt. 

– Jag var starkast i juniorlaget och den ende som var tillräckligt stark för att spela med A-laget där. Tränaren gillade det.

Mycket tid i gymmet blev för mycket när höger knä gick paj. 14 månader utan fotboll innebar att timme efter timme spenderades bland allt tyngre vikter. När han en dag tittade på en skivstång med 150 kilo han precis hade bänkpressat insåg han att han inte längre var fotbollsspelare i första hand. 

– Jag och en kompis tog alla vikter som fanns i gymmet och lade på. Jag klarade det. Då fattade jag att det hade blivit för mycket. När jag kom tillbaka från skadan var jag stel. Jag hade tappat min smidighet. 

"Jag är en best"

Sedan dess har fokus legat på att träna mer rätt än mycket. Men fördelarna finns kvar. 

– Jag är en best. Ingen är starkare än mig. Jag har kontroll. När jag var 16-17 och såg en stor back tänkte jag: ”Vad ska jag göra?”. Nu vet mina lagkamrater att jag kan använda mig kropp för att behålla bollen. Jag får ett stort ansvar. 

Efter den där knäskadan fick han börja om, spela långt ner i seriehierarkin. Jobba och utbilda sig. Han var lärare och studerade idrottsvetenskap, började tänka på vad han skulle göra om han inte kunde fortsätta spela. 
Då hörde en kompis på Cypern av sig och frågade om han ville komma på semester. 

Han sade åt honom att ta med fotbollsskorna. Hakeem ville egentligen bara ta det lugnt men plockade ner ett par skor i väskan. Några veckor senare, när han var tillbaka i London damp ett kontrakt och en flygbiljett ner i brevlådan. Ett provspel hade gett honom en väg tillbaka. 23 år gammal var han proffs igen. 

– Det tog lite tid att komma in i det jag hade inte tränat som ett proffs på 2,5 år. Men det var bra att lämna England. Jag träffade spelare från Argentina, Brasilien, Portugal och lärde mig grekiska. Jag blev mer teknisk och bättre taktisk. 

Rundvandrande anfallare

Efter ett år på Cypern gick odyssén vidare till grekiska Panthrakikos. Han mötte storspelare och spelade inför fyllda läktare – och hamnade sedan i… Falkenberg. Halland blev danska Naestved i vintras. Danmark blev Göteborg och Öis i somras.  

– Jag säger aldrig nej till en möjlighet. Jag är från östra London och så spelar jag här, säger han och tittar ut på gatan utanför gymmet. 

Det duggregnar. Han rycker på axlarna och skrattar. 

– Vad gör jag här? Ibland när jag går på gatorna vet jag inte var jag är överhuvudtaget. Men jag njuter, det är härligt att vara utanför sin bekvämlighetszon.