Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

I dag är ett bra tillfälle att ta revansch – igen

Reaktionerna har varit starka. Åsikterna går isär. Att föreslå förlängt för Jörgen Lennartsson engagerar. Skall engagera. Jag hade inte förväntat mig något annat.

Jag skall inte påstå att det är två läger. Inte i min mejlbox. Inte på min Twitter. Inte någon annanstans heller. Stödet för nuvarande IFK-tränaren bland de som hör av sig är begränsat. Även det logiskt. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Resultaten styr. IFK Göteborg saknar just nu både resultat, defensiv stadga och förmåga att göra mål. Sedan 16-lagsserien infördes 2008 har Kamraterna aldrig gjort färre mål på sex matcher än 2017. Sedan 16-lagsserien infördes har Kamraterna aldrig haft en sämre målskillnad (minus två) efter sex omgångar än 2017. 

Det är inte värdigt.

Men vad skall spelarna göra? Hur skall supportrarna tänka? Kanske som under lördagen, då hundratals änglafans promenerade upp från Munkebäcksgatan till Kamratgården och i solskenet hängivet proklamerade sitt stöd för IFK Göteborg. 

Budskapet verkade gå hem. Mads Albaek förklarade i GT att supportrarnas närvaro kunde göra laget 30 procent bättre, hur nu sådana uträkningar går till. Det lät i alla fall bra.
Om man bortser från rent spelmässiga tillkortakommanden är det såklart bra att han, Scott Jamieson och Pontus Dahlberg kan vara med mot Kalmar

IFK Göteborgs bästa bränsle 2017 har varit revansch. Mot Malmö FF i premiären för att det hade pissats lite här och var och att Blåvitt som klubb inte hade tippats i toppskiktet av tabellen.

Nu skulle det minsann visas. Den känslan svetsade samman gruppen och gav 1-1 med ”mersmak”. Mot mästarna.

Mot Sirius, på en kvalitetsmässigt begränsad gräsplan, fungerade taktiken att låta motståndaren ha bollen för att sedan kontra, snabbt och effektivt, perfekt.

Två omgångar in i serien var IFK Göteborg väldigt lite kris och väldigt mycket framtidstro.
Då uppstod problemet.

Det skulle föras en match. Mot ännu en nykomling, AFC Eskilstuna. Det gick helt ärligt sådär. Trots det var ställningen 1-0 när Mohammed Toray i 64:e minuten bjöds på AFC:s enda chans – och kontrade in kvitteringen. 

Det är lätt att i efterhand tänka tankar om vad som hade hänt om IFK denna kväll lämnat Gamla Ullevi utan detta enda misstag, med en ny trepoängare.

Det är också lätt att fundera på hur det kommer sig att vanligtvis stabila mittbackar som Mattias Bjärsmyr och Thomas Rogne två matcher i rad gör var sitt avgörande självmål. 
Handlar det om en förenings om ledarskap? Om tränarens förmåga? Om matchplan? Eller en klubbens ekonomi? 

Väldigt lite, skulle jag säga. Mer ”sådant som händer”.

I dag är det på nytt upp till bevis, en möjlighet att visa att 0-4 mot Häcken var en felaktig bild av ett lags förmåga, en chans att ta revansch för en vecka med hånfulla kommentarer och ett tillfälle att stötta sin tränare.
Förslag: Ta den. 

Gais går som tåget. Kanske något att ta lärdom av, Blåvitt?

Plus

Jag skojade lite med Lennartsson i veckan om att Blåvitt inte alls verkar ha ont om vänsterbackar eftersom de ju spelat fyra stycken på den positionen. Skämt åsido, att Scott Jamieson är tillbaka är viktigt. Samma sak med Mads Albaek, borta de tre sista. 

Minus

Efter en svag inledning har Kalmar FF tagit fyra poäng de två senaste. Det är alltså en formstark fempoängare som kommer till Gamla Ullevi dag. Tolv insläppta på fyra matcher är noll på två. Se upp, Blåvitt.