Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Huliganspan - så jobbar polisen på högriskmatcher

Bland de över 100 poliser som jobbar med en högriskmatch finns det några få som har en särskild nyckelroll. Deras ansikten är välbekanta bland både vanliga fans och huliganer – och de lever stundtals under hot från personer de pekat ut i rättssalen. GP tog rygg på supporterpolisen i Göteborg före, under, och efter matchen mellan Blåvitt och Djurgården.

Dagen börjar i polishuset mittemot Ullevi. Befälsmöte. Omkring 35 uniformerade poliser har samlats i lokalen för att lägga upp strategin inför dagens särskilda händelse: Fotbollsmatchen mellan IFK Göteborg och Djurgården. Tio dagar har gått sedan Malmömatchen skapade svarta rubriker. Misshandel och upplopp på stan, inkastade knallskott och avbruten match på arenan. Ett stort misslyckande för arrangör och polis, som förutom ett antal anmälningar slutade med en tilldömd 0–3-förlust för IFK Göteborg.

Det får inte hända igen.

Matchen mot Djurgården bedöms som högriskmatch och polisen har därför inlett en så kallad särskild händelse. Det innebär, kort uttryckt, att resurserna stärks – ordentligt. Drygt 100 personer är avsatta att jobba med det som sker innan, under och efter kvällens match. Fyra av dem kommer från Stockholmspolisen och en av dem, Farid Tountsi – som arbetar i en väst märkt ”evenemangspolis” – kliver fram för att ge en uppdatering om läget bland Djurgårdsfansen.

– Den här matchen har kommit lite i kläm för dem. Deras fokus ligger på derbyt i nästa vecka och bortamatchen mot Häcken. Vi räknar med omkring 450 personer, säger han.

Djurgårdens supportrar kommer i två bussar. En med den officiella supportergruppen Järnkaminerna, och en med de så kallade Ultrasfansen i Ultra Caos Stockholm. Björn Persson – som till skillnad från supporterpoliserna i Göteborg jobbar i civila kläder – fyller i:

– Sedan blir det väl några snedåkare också. Ett litet gäng DFG:are kommer säkert, men de är genuint fotbollsintresserade och här för att se matchen.

DFG står Djurgårdens Fina Grabbar och är den mest våldsamma supporterfraktionen, enligt Wikipedia en ”huliganfirma”. Men den här gången tyder alltså inget på att man kommer till Göteborg med uppsåt att slåss.

Ultrasfansen beskrivs som i grunden relativt fredliga killar, som dock kan uppträda hetsigt och delta i så kallades rusningar när de stöter på likasinnade från andra klubbar. Något som kan bli ett stort problem när det sker mitt i stan. De är också positiva till pyro- teknik på läktarna, vilket är förbjudet.

Björn Persson lyfter även ett varningens finger för en tredje fraktion som kallar sig DY – Djurgårdens Yngsta.

– Det är unga pojkar, födda mellan -97 och -99. De har varit ganska aktiva på hemmaplan. De är 20-30 stycken och det finns en liten indikation på att några av dem kan komma. Det är en väldigt aktiv gruppering som söker konfrontation.

Sedan är det Pa Foons tur. Han är en av Göteborgs tre heltidsjobbande supporterpoliser.

– I min värld känns det som att det blir lugnt på stan. Men med tanke på senast så får vi väl se, säger han och nämner sedan de vanliga ställena där så kallade risksupportrar brukar samlas innan match: Vasa Kök och Bar och John Scott’s på Avenyn.

Niklas Hallgren, som är chef för operativa enheten och leder mötet, skjuter in en fråga. Kan man hoppas på någon form av ”self-policing” bland fansen ikväll vad gäller knallskott? ”Det var ju ingen succé senast direkt”.

– Nej, men det var väl ingen som var nöjd med att det blev 0–3 heller. Förhoppningsvis får det en lugnande effekt, svarar Pa Foon.

– Jag hoppas på en stor grad av självrannsakan. Att man tar ansvar för varandra. Och ska vi välja mellan att fokusera på bengaler eller knallskott så tror jag alla vet vad vi fokuserar på i dag. Kastar man bangers så är det bra om man åker dit stabilt, förklarar chefen Niklas Hallgren innan han rundar av befälsmötet med orden:

– Jag tror det kan bli en fantastisk fotbollsmatch. Vädret är perfekt och IFK behöver ju poängen.

Vi åker några trappor upp och tar en kopp kaffe med Anders Hallesjö. Han är 57 år och har jobbat som polis i 37 av de åren. Sedan 2011 är han en av tre supporterpoliser i Göteborg. Han gillar sport.

– Ja, ja. Men de andra är nog ännu värre, de ser på allt och allting. Framför allt gillar jag att jobba med evenemang, men självklart måste man vara idrottsintresserad. Annars vore det en straffkommendering.

Vi går bort till hans kontor och Anders hänger på sig bältet med utrustning som han inte lär använda den här kvällen – heller.

– Jag har aldrig dragit pistol när jag jobbat med fotbollsmatcher. Och jag har aldrig använt min pepparspray eller slagit med batong heller. Ju hetsigare situationen är desto viktigare är det att man är lugn. Det kan bli väldigt mycket adrenalin och gap och skrik ibland, men oftast är de inte så farliga.

Vi byter våning igen för ännu ett möte. Den här gången är det gruppen av supporterpoliser som samlas. I dag är man förstärkta med två ”vanliga” poliser – samt två supporterpoliser från Borås. Den mest rutinerade av de tre supporterpoliserna från Göteborg heter Thomas Rasmusson. Han har jobbat med fotbollsmatcher i tio år och mött både glada supportrar och huliganer på gatan – och ibland i rätten.

Supporterpolisernas personkännedom innebär att de med jämna mellanrum vittnar och pekar ut misstänkta. Det gör att det finns en hotbild mot Rasmusson och hans kollegor.

– Ja, det gör det ju. Det går lite upp och ner det där. Om någon av oss har varit uppe och vittnat i ett ärende så kan det bli fokus på den polisen ett tag efteråt, säger Rasmusson.

För personkännedomen är ömsesidig – de så kallade risksupportrarna vet vad supporterpoliserna heter och förmodligen var de bor också, menar Thomas Rasmusson. I perioder har poliser som hamnat ”i fokus” fått leva under extra skydd.

Kvällens stora kommendering baseras på de risker som man på förhand kan se. Vilket för oss till begreppet risksupportrar. Hit räknar polisen de huliganer som slåss i firmor, men också delar av ultrasfansen.

– Det finns tillfällen då de går ihop och söker konfrontationer. Det såg vi när både polska laget Slask och Hammarby var här förra året, säger Pa Foon och syftar på två av fjolårets stökigaste matcher.

Det är utanför arenorna som de grövre brotten, exempelvis misshandel och upplopp, begås. Inne på arenorna är allvarliga bråk numera nästan helt utrotade – där har fokus i stället legat på bengaleldning de senaste åren.

– Fotbollen vill ju ha en trygg och välkomnande miljö för alla, vilket det oftast är. Men när majoriteten upplever det som otryggt så är det oftast på grund av pyrotekniken och den maskering den medför. I de fallen är det supportrar från ultraskulturen som ställer till med mest besvär. Personligen tycker jag inte det är trevligt med maskerade personer på läktarna. Samtidigt är det ju ultrasfansen som bidrar mycket till stämningen med sina tifon, säger Pa Foon.

Lisa – som till vardags jobbar som områdespolis i Biskopsgården – kommer denna kväll att jobba tillsammans med Thomas. Det gjorde hon även under Malmö-matchen, och då höll det på att gå illa. Thomas och Lisa jobbade i team men kom ifrån varandra. Lisa hamnade plötsligt ensam med ett gäng firmakillar från Malmö. ”Nu tar vi snuthoran” sa någon, ett knallskott kastades någon meter ifrån henne, situationen höll på att bli riktigt farlig.

– Då bankade det i bröstet och det tjöt i öronen. Det var första gången jag kände mig riktigt utsatt på det sättet, säger Lisa.

I sista stund dök en av Malmös supporterpoliser upp och kunde lugna situationen Han såg – trots att de var maskerade – vilka supportrarna var, tilltalade dem med namn och kunde på så sätt få stopp på en väldigt hotfull situation.
Personkännedomen är supporterpolisens viktigaste verktyg och de kontakter de skapar med supportrarna ger dem andra förutsättningar än vad en ”vanlig” polis har.

Thomas Rasmusson skickar runt sin mobil med en bild på en ung man. Han misstänks ha kastat in saker på planen i samband med knallskottet mot Malmö.

– Honom vill jag ha identifierad, säger han.
Djurgårdsfansen förväntas inte dyka upp förrän ett par timmar innan avspark. Vi åker och käkar en sen lunch. Allt är lugnt på stan.

Det är inte bara GP som följer supporterpolisens arbete denna dag. Professor Clifford Stott är en av världens främsta experter på polisstrategier och hantering av folkmassor. Tillsammans med Djurgårdens IF startade han projektet Enable, som numera är nationellt och syftar till att bättre förstå mekanismerna bakom fotbollsvåld – och framför allt att undvika en framtida tragedi. Även engelska poliser, samt en säkerhetsansvarig från Premier League-klubben Stoke är på plats för att ta del av Göteborgspolisens arbete.

– Det är bara att se på förra veckan (Malmö-matchen), hur stora de här händelserna blir och hur mycket de skadar fotbollen och för alla. Ingen vill se detta – men frågan är – vad är det bästa sättet att reagera på? Ofta i de här fallen så uppstår det ett tryck att man ska agera så det syns snarare än att applicera den mest effektiva lösningen. Så vårt arbete handlar väldigt mycket om att hjälpa till med att utveckla en vetenskapligt utarbetad förståelse för vad som är bästa vägen framåt, säger Clifford Stott.
 

Hur stora är problemen i Sverige?

– De är betydande. Jämfört med många andra länder så är det värre här. Jag skulle faktiskt säga att ni har djupgående problem.

– Grejen är att i England så har vi en historia, en tragisk historia. Vi lever fortfarande med konsekvenserna av Hillsborough och vi måste se till att det aldrig händer i Sverige. Vi måste lära oss innan det sker en tragedi istället för efter, säger Clifford Stott.

Han är övertygad om att ett vetenskapligt, faktabaserat förhållningssätt är enda sättet att minska problemen. Och att dialogen  – och supportrarna – måste stå i centrum för polisens arbete.

– Det finns en stor sannolikhet att många unga människor kommer att kriminaliseras i den här miljön. Och det skulle skada deras liv för en lång tid. Så vi måste jobba tillsammans för att hitta lösningar på det, och det handlar inte bara om att bekämpa brott, utan det ska vara proaktivt och det är lika viktigt att ge kraft åt den positiva supportkulturen som att ta sig an den negativa. Supportrarna är inte en del av problemet, utan en del av lösningen, säger Stott.

Klockan blir 16 och det är tre timmar kvar till match. I Gamla Ullevis pressrum sitter fyra män vid podiet: IFK Göteborgs säkerhetschef Mike Sahlenius, Fotbollförbundets matchdelegat Gerhard Sager och säkerhetsdelegaten Stefan Winqvist, samt Djurgårdens säkerhetschef Mats Jonsson. Bland ”publiken” finns representanter från Gotevent, marknadsfolk, sjukvårdare, poliser, samt klubbarnas Supporter Liaison officers, SLO:er. De sistnämnda är anställda för att vara en länk mellan klubben och dess supportrar.

Männen på podiet går igenom förutsättningarna. Närmare 100 vakter och publikvärdar ska hantera arrangemanget. En sektion – den närmast Djurgårdsklacken – har stängts av. Drygt 13 000 biljetter har sålts, och IFK hoppas på uppemot 14 000 åskådare. En siffra som kommer visa sig vara för optimistisk. Djurgårdens SLO Lena Gustafson Wiberg redogör för när deras fans kommer och vart de tar vägen. Allas förhoppning är att de ska hålla sig till loungen på stora Ullevi och inte leta sig ut på stan. Lena försäkrar att hon försökt sälja in uteserveringen trots att supportrar tidigare klagat på att det inte var särskilt trevligt. ”Låg risk för bengaler”, rapporterar Mike Sahlenius.  Samma rapport från Djurgårdshållet.

Med på mötet är Martin Fredman. Han är polis och kvällens arenabefäl. Han tar ordet och vill veta hur arrangören ser på det här med knallskott, så kallade bangers.

– I min värld är det minst lika illa som bengaler. Ändå stoppar vi aldrig matchen för knallskott, de glider liksom förbi. Om det börjar smälla en fyra fem gånger, så tycker jag att vi gör ett litet stopp i matchen, säger han.

Efter viss diskussion enas man om att stoppa matchen tillfälligt om situationen skulle uppstå – men inte som ”ett statement” utan för att hinna se till att ingen skadats.

Efter mötet rör vi oss in mot Avenyn och får rapporter om läget via polisradion: Ett gäng unga supportrar har suttit i Vasastan och rör sig nu mot John Scott’s på Avenyn. Där sitter Ultras ledande personer på uteserveringen och ett tiotal Wisemen sitter på solterrassen en våning upp.

Wisemen är IFK Göteborgs firma. De kommer överens om slagsmål med andra lags firmor – ofta på avlägsna platser , sällan på matchdag och ibland inte ens under pågående säsong. Ett fenomen som polisen numera prioriterat ned. Fokus ligger i stället på att hålla ordning inne i stan och se till så att ”tredje person” inte drabbas.

– Ta Malmö-matchen. Det var ett stort gäng MFF:are som kom gående längs med vallgraven vid Stampgatan. Om vi inte hade kunnat stänga av deras väg vid broarna så hade vi fått konfrontationer och då hade helt vanliga supportrar, eller folk som bara var ute och promenerade, också drabbats. Får de chansen att konfrontera varandra så tar de den och när vi sätter upp vår kommendering så är det för att kunna undvika att det händer, säger Pa Foon.

Han, Anders och Lisa småpratar avslappnat i solen på Avenyn. De yngre fansen samlas utanför krogen, de har inte åldern inne för att komma in. Det pekas och tisslas och tasslas lite, men stämningen är långt ifrån hotfull. Flera supportrar kommer fram och pratar med poliserna. På radion meddelas att Djurgårdsfansen anlänt och satt sig på Ullevi Lounge, precis som planerat. En minibuss med ”Djurgårdens Fina Grabbar” har också anlänt – och eskorterats till loungen. Allt går enligt plan.

– Det är kul att följa supportar, för det är ju samma killar säsong efter säsong. Jag älskar folk, och särskilt knickedicker. Det finns en hel del såna här, säger Lisa.

Ett orosmoment återstår dock. När Djurgårdens supportrar ska ta sig in på arenan, via den så kallade Slussen vid Ullevis tennisplaner, kommer supportrarna från de olika lagen närmast varandra. Där, vid ST1-macken, har en hel del sammandrabbningar skett genom åren.
– Nio gånger av tio så är det där något händer. Eller vid broarna mot Stampgatan, och upp mot rättscentrum. Det är strategiska punkter där det oftast problem, säger Thomas Rasmusson.

Lastbilsliknande, gråblå så kallade säkerhetsfordon har spärrat av Smålandsgatan utanför tennishallen. Ett 50-tal poliser är på plats och människor som passerar tittar med både nyfikenhet och viss förfäran på scenen. Under morgonens befälsmöte slogs fast att ”ett graderat polisarbete ska tillämpas”. Anders Hallesjö:

– Om det till exempel sitter ett gäng vanliga supportrar och dricker öl på en krog så ska det inte vara så många poliser utanför att det ser ut som ett världskrig. Vi ska helst inte synas så mycket. Samtidigt kan det vara bra med en ”show of force” i vissa situationer.
Något som till synes används i samband med inslussningen av Dif-fans. Om det verkligen behövdes den här gången förblir en hypotetisk fråga, men viss aktivitet uppstod när några blåvita supportrar som uppgavs söka konfrontation letade sig in mot Smålandsgatan – just innan djurgårdarna skulle passera. De motades dock snabbt undan av poliser och inslussningen skedde snabbt och friktionsfritt.

Vi går också in på Gamla Ullevi. Det är en halvtimme till matchstart och i ledningshytten leder Martin Fredman polisstyrkan medan Mike Sahlenius styr sina vakter. Via kameror ser de det mesta som sker på arenan och när den beryktade knallskottskastaren – som har fått tillträdesförbud – plötsligt syns på en kamera vid insläppet höjs pulsen i den lilla hytten något. Kamerorna följer hans väg in på arenan. Han går in på toaletten – och kommer ut i nya kläder. Han går in på en sektion till vänster på ståplats, klättrar upp för en pelare och tar sig hela vägen till den andra sidan där han ansluter till en grupp som supportrar som han tycks känna. Allt registreras och spelas in.

– Det är läge att ta honom efter matchen, säger någon.
– Det är läge att ta honom nu, säger Martin Fredman.

Mannen förs ut – men snart kommer besked på polisradion att han inte var den man trodde. Mike och Martin enas ändå om att han uppträtt på ett olämpligt sätt och mannen släpps inte in igen.

– Det exemplet är väldigt bra. Hur kameraoperatören fångar hela beteendet. Samspelet mellan radio och det vi ser, ordningsvakter och våra poliser, transportenheten. Det blir en länk av det och det är precis så det ska fungera, säger arenabefälet Martin Fredman.

Matchen startar. Spelet är sådär, men inne i hytten märker man inte mycket av det. Kamerorna rullar och både Mike och Martin är i ständig kontakt med sin respektive personal. I minut 27 ropar någon på sjukvårdare till Djurgårdskiosken. Kameran visar hur en kvinna på svaga ben hålls upp av tre vakter. Hon segnar ner på golvet. Djurgårdens SLO Lena Gustafson Wiberg är snabbt på plats och håller hennes huvud. Kvinnan får en läsk och en korv med bröd och piggnar snart till.

Tio minuter senare rapporterar en vakt att en man som hoppat på stol dessutom bett en publikvärd dra åt helvete. Hans utseende beskrivs och kameraoperatören i hytten hittar honom. Mannen ser allmänt ilsken ut, men situationen verkar lugn.
I den andra halvleken vaknar matchen till liv. Djurgården tar ledningen innan IFK kvitterar i den 61:a minuten. Vilt jubel på läktarna – men också ett radioanrop om ”hjärtfel på ståplats”. Kameran hittar en man som sitter ner och tar sig för huvudet. Han mår inte alls bra. Ambulans tillkallas samtidigt som sjukvårdare skyndar dit.

Minut 70: Slagsmål! säger någon. Vi ser hur IFK-supportrar verkar bråka med varandra och det är samma kille som hoppade på stolen förut som verkar mest aggressiv. Han tas om hand av vakter. Samtidigt har ett 20-tal poliser skyndat till och står redo – nära men utom synhåll – att gripa in om situationen skulle eskalera. Det gör den inte, och mannen förs ut av vakterna. Mike och Martin är överens om att han inte ska få komma in igen, men någonstans går kommunikationen fel, och plötsligt är han inne på arenan igen.

– Det är inte bra, men det får vi prata om sen, säger Martin. Mike är också irriterad.
Mannen i fråga har dock lugnat ner sig och ställer inte till mer besvär. En stund senare hämtas hans vän till hytten, han har fått en knytnäve i ansiktet i samband med bråket och en anmälan om misshandel upprättas.

Med knappt tio minuter kvar av matchen avgör Tobias Hysén. Vi går ut och möts av en stor mängd poliser, varav de flesta åter positionerat sig vid ”slussen”. Vad är det som har hänt? frågar en förbipasserande och svaret är att det varit en fotbollsmatch i Göteborg. Drygt 100 poliser, till fots, till häst, i bilar och piketbussar, har arbetat med händelsen och allt har gått som planerat. På säkerhetsmötet efter matchen gratulerar fotbollförbundets Gerhard Sager alla till ett perfekt genomfört arrangemang.

Vi tar en pratstund med arenabefälet. Han är nöjd med hur kvällen förlöpt – och kan konstatera att man förmodligen var något överbemannade den här gången.

– Men man får ha klart för sig att resursen togs ut i veckan som gick. Då saknades det underrättelseinformation, Djurgården var väldigt sena med att veta hur många som skulle komma. Och det är nog ingen hemlighet att vi var för få på Malmömatchen och då hamnade vi i ett läge där våra kollegor fick en arbetsmiljö som inte är ok, vi fick skadade poliser.

– Sen generellt kan jag tycka att det är klart att det inte är rimligt att ta ut över 100 poliser för att hantera en fotbollsmatch. Det är min personliga åsikt. Det finns ju lite annat att göra.
 

Gör klubbarna själva för lite?

– Det är väl det här med arrangörsavstängning. Jag kan tycka att man gör det lite enkelt för sig när man säger att det är bättre med tillträdesförbud från polisens sida. För man kan skicka en väldigt tydlig signal, exempelvis på den killen som betedde sig vid bråket. Det är inte skäl för tillträdesförbud, men som arrangör skulle jag inte vilja ha honom på min arena. Där kan jag tycka att de skulle kunna bli lite bättre. Men i övrigt får man inte glömma att de gör ett jävligt stort jobb på det här och lägger en massa pengar. Och de sitter ju lite i kläm, onekligen, för vi inom polisen löser ju inte det här med att gå in när det är maskeringar och bengaler – då kan inte vi peka finger till arrangören och säga ”lös det”. Jag kan stå med 200 poliser och jag går ändå inte in där. Det är inte enkelt.

Anders Hallesjö ser på när Djurgårdsbussarna lämnar slussen och styr mot Stockholm. Insatsen är därmed över för i kväll och det blev precis så lugnt som man trodde och hoppades. Hallesjö tror att han kommer att vara supporterpolis resten av karriären. Det är dialogen och kontaktskapandet som lockar honom – och han tycker inte om när supportrar dras över en kam.

– Det blir lite fel när man pratar om ”fotbollsvåldet” ibland. Man får skilja på saker. Bengaler till exempel. De är inte tillåtna och vi har ett bekymmer där – men att någon vill tända en bengal … det är ingen huligan eller våldsam människa. Och vi har inte särskilt mycket bråk på arenorna nuförtiden, det var mer förr.
 

Hur ser du på att en del undrar varför ni bara tittar på när det begås lagbrott på läktarna?

– Bengaler är ett brott mot ordnings-lagen eller framkallande av fara för andra, inte mer. Skulle vi gå in där så kommer det att vara ett antal supportrar som inte accepterar det. Följden blir att det kommer fler poliser och hjälper mig och då eskalerar det. Det är inte alls bra. Den enkla lösningen som vissa ser är att bara gå in och ”banka på dem”, men det ser ju inte bättre ut om poliser och supportrar skulle slåss på läktaren. Det skulle se hemskt ut.

Anders ler och försöker minnas något.

– Det är som han sa han som dog nu … Olle Ljungström. Han sjunger i nån låt  ”Allting omkring dig verkar enkelt och så klart, men du vet att det kan vara för att du inte är född smart.”
Anders skrattar.

– Lite så är det.

Efter den senaste tidens händelser är det flera som har sagt att de inte längre vågar ta med sina barn på fotboll. Vad säger du till dem?

– Man kan tänka på var man placerar sig på arenan, alla trivs inte i klacken. På sittplats ska det väldigt mycket till för att något ska hända. Om rädslan är grundad på att man råkat ut för något så är det förfärligt, men om man baserar det på vad man läser i tidningarna – då är det fel. Jag skulle aldrig tveka att ta med min familj på fotboll.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.