Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hilmersson: Sverige var bra – men inte på det sätt Pia vill

”Kvalitet i sista tredjedelen” var Pia Sundhages beställning inför matchen. Och visst bjöd Sverige på kvalitet – men på alla ställen utom just där. Då åker man på stryk, det gäller på Gamla Ullevi och det kommer att gälla i Holland.

Det ska sägas direkt: Spelmässigt imponerade Sverige i långa stunder mot det stjärnspäckade USA. Under den första halvleken dominerade Caroline Seger och Lisa Dahlkvist sitt mittfält med eftertryck, medan amerikanskorna kändes tafatt, bleka och ärligt talat inte särskilt motiverade.

Seger och Dahlkvist, ja. Den centrala duon framstår allt mer som Sveriges allra starkaste enhet med sin kombinerade skatt av klokhet, rutin, hårdhet och bolltrygghet. Att Seger, trots att hon bänkats i klubblaget Lyon, kunde gå in och se så hemtam ut där på mitten imponerade storligen på mig.

Och Sverige var bra. Fast kanske inte på det sätt som Pia Sundhage önskade. Hon talade ju inför matchen om att det hellre fick vara få och korta anfall än många och långa, och att kvalitén på dessa anfall var viktigare än kvantiteten. Det blev ungefär tvärtom: Sverige höll bollen i långa stunder, men när det skulle vaskas fram målchanser var det ofta något som fattades. Caroline Seger var nära när hennes skott sånär blev till ett amerikanskt självmål. Och Kosovare Asllani – som  än en gång var ojämn och så väl hade behövt en fullträff – träffade ribban.

Där hade Sverige otur. Och på slutet forcerade man bra. En kvittering hade inte känts orättvis.

Men det är ju så med den där ”sista tredjedelen” som alla tränare pratar om. Det är en sak att säga att det är just där man ska vara som skarpast, men en helt annan sak att förverkliga det. Det kan nog både Jörgen Lennartsson och Mikael Stahre intyga, för att nämna några.

Och om det var en enda sak som USA faktiskt var bättre på i går så var det farten. De har ett knippe ruskigt speediga spelare och när den där blixtrande omställningen kom hängde inte det svenska försvaret med. Med andra ord: USA gjorde precis det som Sundhage ville att Sverige skulle göra: Högg hårt, snabbt och precis när läget kom.

Lotta Schelin löpte bra, men var aldrig riktigt nära att hitta rätt med avsluten. Fridolina Rolfö, som är tillbaka från skada, såg lovande ut och ska – tycker jag – ha en plats i anfallet även framöver. Försvaret såg stabilt ut, även om Nilla Fischer inte är den snabbaste i vändningarna. Det har hon ju faktiskt aldrig varit.

Så för att summera: Det svenska damlandslaget i fotboll är ett gediget och högst kompetent lag som tog emot mäktiga USA och stundtals dominerade. Det imponerar.

Men den där sista tredjedelen – den behöver fortfarande slipas på en hel del.

De har en dryg månad på sig.