Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/7

Han lämnade allt för drömmen om att bli proffs

Från bollar av bananlöv och tränare som slår dig till uppflyttningsjakt i Partille. Derrick Ddungu har lämnat Uganda och hamnat i Sävedalen för drömmen han haft hela livet: Han ska bli proffs.

Vallhamras gräs är gropigt men grönt nästan över hela planen. Sävedalens trupp värmer upp inför träningen två kvadrater. 
Bollar, gräsplaner, träningskläder, fotbollsskor. Vardag i en svensk fotbollsförening. Fram tills för några år sedan ouppnåelig lyx för en av killarna i laget. 

– Vi brukade göra bollar av plastpåsar och papper som vi tryckte ihop i flera lager med en sten i mitten så att den skulle bli tung. Ibland använde vi bananlöv. Man la dem i solen så de blev stela och sen packade man ihop dem till en boll. 

Derrick Ddungu står vid sidan om planen han snart ska träna på. På fötterna har han ett par limegröna fotbollsskor. 

– Vi spelade alltid barfota. Det gjorde alla. Jag har inga tånaglar kvar. De har åkt av, säger han och visar med handen hur naglarna sprider sig över gruset under fötterna. 
– Man sprang på glas, stenar och vassa kvistar. Man fick hårda fötter. Ibland går jag runt barfota här i Göteborg också. 

"När du kommer hit får du ett annat sätt att kolla på livet, en annan bild. Man förvandlas här"

Han ler nu. Minns åren och händelserna som formade honom på Kampalas gator. 

– Ungarna i vårt område lade ihop pengar till en riktig fotboll. En äldre kille åkte in till stan med pengarna för att köpa bollen. Vi väntade säkert fem-sex timmar på att han skulle komma tillbaka. När han kom spelade vi hela tiden med den bollen. 

Det går att romantisera den fattigdom han och miljoner andra barn i Afrika upplever. Den obegränsade kärleken till fotbollen där barfota små fötter möter en uttorkad grusplan ger ett foto som det är svårt att inte le åt. Men den bilden måste kontrasteras mot det Fifas reklamposters inte visar. Det som också etsat sig fast och format Derrick och miljoner andra barn. 

– När du kommer hit får du ett annat sätt att kolla på livet, en annan bild. Man förvandlas här. När jag tänker på hur vi var där och hur ett barn ska leva, vad ett barn ska göra och inte göra så tänker jag att det jag gjorde var jättefarligt. Jag vill ta med mig allt som jag har lärt mig här och sätta det där, säger han. 

Derrick Ddungu utanför lägenhet i Majorna. Bild: Daniel Stiller 

Derrick Dungu kom till Sverige och Göteborg i augusti 2013. Uppehållstillståndet fick han i februari 2014. Tidigt kom han i kontakt med Dalen/KFF, spelade där en kort period innan han bytte till Gunnilse. I Angeredsklubben etablerade han sig i startelvan som 17-åring och var med om att spela upp Gunnilse till tvåan – där han nu spelar med Sävedalen.

– Utan fotboll skulle jag inte vara här. Jag skulle inte vilja lära mig saker. Här i Sävedalen är det många som läser på universitet och som jobbar. Då tänker man att man måste passa in. Man måste jobba eller läsa på universitet.

"Jag var nio första gången jag fick betalt för att spela. Fem kronor för en match"

I en soffa på ett boende för nyanlända i Majorna minns han barndomens långa dagar. Han började spela klockan sju på morgonen, höll på till sju på kvällen. På helgerna med Gothia Cup-kända Kampala Kids, på veckorna med det lokala laget Sparta Kampala. På nätterna bodde han på barnhemmet tränaren Francis i Sparta Kampala byggt upp. För att överleva och få utbildning hoppade han runt mellan olika skolor. I Uganda betalar normalt eleverna skolavgift, men är du tillräckligt duktig på fotboll kan skolan sponsra din avgift. 

– Jag var nio första gången jag fick betalt för att spela. Fem kronor för en match. Det var mycket pengar. Jag var typ proffs då.

Han har fotbollen i blodet, pappan spelade på hög nivå, mamman idrottade också. Men kontakten med familjen har minskat med åren. Istället är det fotbollsledarna Patrick och Francis han står närmast. 

"Det är nästan inget liv. Jag tyckte synd om alla"

Tillsammans med dem har han köpt fem hektar mark utanför Kampala. Planen är att området snart ska husera barnhem, fotbollsplan och skola. I december reste han för första gången tillbaka till landet han lämnade 2013. Han bodde på barnhemmet Patrick och Francis driver, var med och hjälpte till på en turnering vid nyår för barnen i Kampala och insåg vad han själv gick igenom under barndomen. 

– Det var känslosamt. När du bor där tänker du inte på det men nu märker man att det är jättefarligt. Det är nästan inget liv. Jag tyckte synd om alla. 

I turneringen möttes ungar från Kampala på fotbollsplanen för att komma bort från nyårsfirandet inne i staden. En stund att glädjas åt både för barnen och för de vuxna, men också ett tillfälle som påminde honom om vad han lämnat. 

– Vi hade en tränare som slog barnen om de passade fel. Jag var tvungen att säga till, det här går inte. Man kan inte bli slagen för att man har passat fel på planen. 

– Jag var ganska duktig så jag fick inte så mycket stryk. Men jag minns när jag spelade i ett lag där tränaren slog sönder folk. 

Pierre Krantz slår inte sönder folk. Sävedalens tränare sitter på knä i den kaklade korridoren utanför klubbens omklädningsrum och frågar Derrick hur det är med hans knä. En överansträngning i förlusten mot Halmia veckan innan väckte farhågor om att korsbandsskadan som höll honom borta från spel under hela fjolåret kan slås upp igen.

Sedan han skrev på för Sävedalen inför den här säsongen har klubben skyndat långsamt med honom. De första omgångarna hoppade han in, de senaste har han spelat från start. Han är lagets bästa målskytt hittills i år och har börjat hitta rätt i sin ovana position som en av två anfallare. 

– Det är en fin kille, säger Pierre. Jag såg hans spetskvalité när vi mötte Gunnilse i division 3. Han är ruskigt snabb och bra med bollen vid fötterna. Han är så pass bra att han kommer kunna försörja sig på fotbollen, så bra är han. Han petar och sticker i division 2, det gjorde man ju när man var junior.

Derrick Ddungu i Sävedalens dräkt. Bild: Daniel Stiller.

Men det finns saker som drar fokus från drömmen om ett liv som proffs. Jobbet på Volvos dörrmontering tar kraft, de sista proven på gymnasiet återstår och han får inte bo kvar i sin lägenhet efter studenten. Tur då att han har sin "svenska mamma" Liselott. 

– Jag vet inte om jag hade klarat allt det här utan familjen. Hon ville vara min morsa och det har hjälpt mig jättemycket. Om jag inte hade haft någon som sagt att jag skulle gå i skolan vet jag inte om jag hade varit kvar. De ska ordna studentmottagning för mig nu.

Han börjar skratta. 

– Hon är lärare... jag har fortfarande problem med verb och ordböjning. Jag får höra det av morsan.

Varför ville du komma till Sverige?

– Det är en lång historia. Jag hamnade här och då tänkte jag att jag skulle hitta någonting, bo på gatan och hitta ett lag, säger han och ler snett. 

– Jag kom för att skapa ett liv. 

"Om jag blir proffs kan jag hjälpa till"

Det var fotbollen som lärde honom svenska. Nu är det fotbollen han hoppas ska ge barnen i hans hemstad en bättre uppväxt. 

– Ibland tänker jag att jag ska skita i det. Men det går inte. Det har varit fotboll hela mitt liv, jag kan inte tänka på något annat. Det är bara det som är här, säger han och pekar på tinningen.

– Jag vill att det ska finnas en skola, ett bra barnhem och ett lag som spelar i högsta division i Ugandas liga. Det är det som är målet. Om jag blir proffs kan jag hjälpa till. Även om jag blir det när jag är 30 år vet jag att jag kommer bli proffs. Jag är säker.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.