Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/5

Från landslagsman till Volvos nattskift – ungdomsproffset som kom hem

Europeiska klubbars ungdomssatsningar av i dag är en rysk roulette med unga människoliv. De som får chansen och tar den firas som hjältar och blir miljonärer. De som misslyckas får en smäll det kan ta år att resa sig ifrån. GP har träffat en av dem.

– I ett år var jag bara helt deppig. Jag var bara hemma. Jag gick inte ens ut. Jag schabblade bort allting.

– När man kommer tillbaka känner man något… det är som spöken. Jag känner en press att jag inte kan prestera lika bra som förut. Folk förväntade sig för mycket och jag förväntade mig för mycket. Jag kunde inte leva i nuet utan påverkades av stressen från mig själv och andra.

Anjur Osmanovic tittar ut över Bläsebovallens slitna konstgräs. Ögonen går från målen till de skrikande barnen som jagar efter varandra och en fotboll.

– Jag kan inte släppa det. Jag är fortfarande i ett frustrerat tillstånd. Det var därför jag inte blev inte kvar i Qviding. Jag blev petad mot Öster. Efter matchen tog jag ut allting som skett i omklädningsrummet. Jag blev arg och sparkade på allt. De skulle stänga av mig i två veckor. Jag sa nej och började jobba på Volvo istället. Jag ville inte spela vidare eftersom jag inte tyckte det var kul att jag alltid fick utbrott och blev frustrerad. Det var dags att ta en paus och släppa det som hänt. Fotbollen gjorde mig bara negativ.

                                                                    ***
Vi vrider tillbaka klockan tio år. Lärje-Angereds eldsjäl Frankie Boakye har nyligen samlat ett gäng killar ur åldersgrupperna -92, -93 och -94 och bildat en träningsgrupp. Killarna går i sexan och på högstadiet. De är duktiga. Riktigt duktiga. De går till final i Gothia Cup 2007 och lockar utländska scouter till Göteborgs östra förorter. Framförallt är det tre killar som får storklubbarna att skockas runt Bläsebovallen: Isak Ssewankambo, Amin Affane och Anjur Osmanovic. Det börjar viskas om att Chelsea är intresserat. Scouten Bjarne Hansen besöker träningar och matcher trion spelar. Han gillar vad han ser. I januari 2011 skriver alla tre på ett treårskontrakt med den engelska storklubben.

Fem månader senare: Klockan är snart halv åtta på kvällen den 17 maj 2011 på Runevallen i Kungsör. Schweiz 94-landslag har precis gjort 3–2 mot Sveriges dito. Domare Johan Krantz ger Sverige klartecken för ett tredje byte. Simon Tibbling, i dag proffs i Groningen, löper ut till sidlinjen. In kommer Anjur Osmanovic. På mittfältet spelar redan barndomskompisen Amin Affane. Det är Anjurs första landskamp. Han kommer bara göra tre till.

                                                                    ***
– Puh! Tack, du gjorde mig en stor tjänst!

Anjur drar en lättnadens suck när han går över parkeringen vid Hjällbo centrum. Han har precis gått ut från ett fik där han yrvaket efter nattens fyra timmar sömn försökte komma ihåg hur det gick till när Chelsea värvade honom. Det gick inte så bra. Blickarna från de andra på kaféet när fotografen knäppte av kameran gjorde honom obehaglig till mods. Här, i friska luften där ingen hör vad vi pratar om, kommer orden till honom.

– Jag har aldrig gillat att stå i centrum, jag skäms bara, säger han. Jag är en sådan kille. Usch, jag hade obehagskänsla hela tiden. Jag kan inte koncentrera mig. När jag spelar fotboll är det en annan grej. Då är jag i min bubbla. Jag tänker inte på att det är massa folk som tittar. Men jag gillar inte att folk ska säga ”Ey, där är Anjur”. Jag är ingenting. Visst, jag har varit i Chelsea med vad är det?

Ja, vad är det? När Bjarne Hansen fick upp ögonen för Amin, Isak och Anjur var det andra gången någonsin han värvade spelare från Sverige. Anjur tillhörde Sveriges absolut bästa på sin position och fick snart träna med världsstjärnor som Nicolas Anelka och Michael Essien. Han var 16 år och fick plötsligt gott om pengar på banken. Livet lekte. Allt var serverat. Det var frukost på anläggningen, träning på förmiddagen, serverad lunch och sedan hela eftermiddagen ledig. Han gick runt med ett leende på läpparna hela tiden. I Amin Affane och Isak Ssewankambo hade han alltid kompisar hemifrån nära till hands. Visst kunde de äldre akademispelarna psykas och försöka få honom ur balans. Men det här var ändå drömmen.

                                                                    ***

– Det är fortfarande samma mål!

Anjur pekar på de rostiga stolparna på Eriksboplan. Små grästuvor sticker upp runt grusplanen som helt saknar linjer.

– Han slaktade oss här, Frankie. Vi fick springa upp och ner i 30 grader. Många fastade också. Det var ramadan. Vem vill fasta när man är 15–16 år? Det är en stor grej, man ska inte göra det för skojs skull. Jag gjorde det inte, jag var inte så religiös då. Jag har blivit det de sista åren. Nu är jag intresserad av profeten Mohammeds läror. Till exempel att man inte ska bli arg, att ha tålamod. Det är så jag läks efter Chelsea. Allt som har hänt dig har hjälpt till att bli den du är. Blicka bara framåt. Lita på Guds plan. Var inte rädd. Acceptera. Allt har en mening.

Han har tänkt mycket på de här frågorna. Läst. Begrundat. Försökt förstå.

– Det finns fem böner. De är som att meditera. Man rensar typ allt. Det finns så mycket att lära. Islam är stort…

Han tar en kort paus, ser ut att fundera en sekund innan han spänner blicken i mig.

– Det som hände i Stockholm… En muslim dödar ingen! Det har ingenting med religion att göra. Det är bara folk som har blivit kocko.

Mycket sker i religionens namn världen över. Oförlåtliga handlingar av IS i Syrien och Irak har satt skräck i en hel värld. För Anjur har religion dock varit en hjälpande hand.
Ett sätt att komma över det som varit.

– Det har hjälpt mig jättemycket. Jag ser Chelsea som ett misslyckande. Jag ser på Amin och Isak… men man ska inte jämföra sig. Jag får inte se det på det sättet. Det är min kamp. Jag får vara tacksam och ta det som en erfarenhet. Det gör inte ont att prata om det längre. Jag kan inte titta bakåt mer, det går inte. Det är bara framåt som gäller.

                                                                    ***

"Jag var girig, naiv. Jag ville inte sitta på bänken så jag bröt kontraktet"

De första två åren i London hade passerat. Efter att ha varit utlånad till Lärje-Angered under våren 2013 kom han tillbaka till Chelsea, redo att göra avtryck under sitt sista kontraktsår. Men han fick inget förtroende. Chelsea, med hundratals akademispelare från världens alla hörn i sitt stall, ville satsa på andra spelare.
– Jag kände mig som en bomb den försäsongen. Jag frågade akademichefen om jag skulle få spela men han sa nej.

Han fick två alternativ: Stanna och kämpa om en plats eller bryt kontraktet.

– Jag var girig, naiv. Jag ville inte sitta på bänken så jag bröt kontraktet.

Provspel med Nordsjælland i Danmark och PEC Zwolle i Nederländerna följde. Istället blev det återigen Lärje-Angered som blev nästa klubbadress.

– Jag engagerade mig inte. Då var jag inte ens sugen på att spela fotboll, säger han.

Hur var det att komma tillbaka?

– Jag kände mig ansvarig för människorna i förorten. Det var: ”Ey, vad händer? Där är han”. Man var rädd för vad folk tyckte och tänkte. Det blev för mycket och jag tröttnade. Jag var inte glad längre. Jag hanterade inte en motgång bra. Jag föll.

Han landade som truckförare på Volvo med en plats i Västra Frölundas division 3-lag. Nattskiftet mellan midnatt och sex på morgonen har blivit vardag. Ett nytt kapitel. En chans till ett nytt blad. Samtidigt en ny verklighet där fotbollen inte längre står i centrum.

– Jag trodde nattskiftet skulle vara bäst men jag känner bieffekter av det. Jag blir sjuk ofta. Jag har inte kraft för fotbollen. Jag halkar efter hela tiden. Jag gör någonting fel.

                                                                    ***

"Här handlade det om att vinna, om att komma först. Vi kunde slå ihjäl varandra på rasterna bara för en fotbollsmatch. Vi ville alltid vara bäst"

Vi lämnar Eriksboplan och går mot Hjällbo centrum. På de här planerna, vid gator med namn som Fotbollsvägen och Bolllplansgatan, fostras talanger på löpande band. Efter Amin, Isak och Anjur kom Khalid Abdu som flyttade till Aston Villa. Förra säsongen spelade Häckens Kevin Ackermann här. Det finns något, om inte i modersmjölken, så i alla fall i tänket här som får fotbollsfötter att blomstra.

– Jag vet inte hur det är om man växer upp någon annanstans. Då kanske det handlar om att ha kul och så vidare. Här handlade det om att vinna, om att komma först. Han (Frankie) fick in den mentaliteten i oss allihop. Vi kunde slå ihjäl varandra på rasterna bara för en fotbollsmatch. Vi ville alltid vara bäst, säger Anjur.

Lärjeån porlar bakom honom. Skogen börjar vakna till liv. En ny vår. En ny chans att växa.

– Jag pratade med chefen i går. Jag ska byta till dagskift. Jag ska sätta upp ett träningsschema och ge det en chans till. Jag ska göra ett nytt försök.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.