Fick stol kastad i huvudet – nu skriver fotografen om händelsen

Pressfotografen Nils Petter Nilsson fick en stol kastad i huvudet under helgens Stockholmsderby – nu skriver fotografen själv ett känslosamt inlägg om händelsen. "Nu vet jag att fotbollsmördare finns", skriver han på Facebook.

ANNONS
|

Helgens Stockholmsderby mellan Hammarby och Djurgården präglades av flera tråkigheter.

Inför matchen kastades en bengal från Djurgårdspubliken mot Hammarbys sittplats. En stund senare när derbyt väl kickat igång inträffade nästa läktarskandal när pressfotografen Nils Petter Nilsson, som satt nedanför den ena kortsidan, fick en stol kastad i huvudet.

– Jag vet inte vad som hände. Jag satt och fotade och kände att det bara small i huvudet. Det visade sig vara en stol som hade flugit ner. Min första tanke var att jag hade fått ett järnrör i huvudet, det var ganska kraftigt, sa Nilsson till Expressen direkt efter matchen.

ANNONS

Nu, några dagar senare, mår han bättre. Och då väljer fotografen själv, i ett känslosamt inlägg på Facebook, att dela med sig av sina känslor runt händelsen.

– Nu har jag börjat piggna till och då börjar jag bli förbannad. Det är ett av skälen till att jag skrev det här inlägget. När man råkar ut för sådana här saker vill man själv förstå vad det är som har hänt, och då kan det vara bra att skriva. Sedan var jag så förbannad att jag la ut det jag skrev också, säger Nils Petter Nilsson till GP om inlägget som finns att läsa i sin helhet nedan.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

"Jag tror att det är i minut 15.

Mitt huvud träffas av något hårt och tungt. Först tänker jag att någon slagit mig med ett järnrör.

Jag för vänsterhanden upp mot huvudet. När jag tittar på handen är den täckt av blod.

Jag lägger mig ner bakom reklamskylten. Blodet rinner från mitt huvud, ner över mitt ansikte och vidare ner på plastgräset och bildar en pöl som växer.

Omedelbart är publikvärdar, polis och kollegor framme hos mig. Någon skriker: ”Men var fan är sjukvårdarna??”

ANNONS

Jag får vatten. Kollegorna tar bilder av mig - vilket de naturligtvis ska göra. Någonstans förstår jag att jag är en nyhetshändelse. Sjukvårdarna anländer och lägger tryckförband. Polis förhör mig.

Jag bestämmer mig då för att stanna kvar hela matchen. Ett irrationellt beslut. Och kanske dumt och meningslöst. Kanske ville jag visa personen som orsakat detta vad han (jag tror att det är en han) har åstadkommit. Kanske ville jag bara försöka vara tuff. Eller också ville jag bara inte ge upp. Någonstans i mitt och de allra flesta av mina kollegors DNA ligger att aldrig ge upp. Att aldrig sluta att ta bilder. På så sätt är min yrkeskår den mest hängivna jag någonsin stött på. Jag har haft många andra jobb, och haft inblick i många andra branscher, innan jag blev fotograf.

Men resten av denna eftermiddag blev det inte några fler bilder. Jag kunde inte fokusera. Kunde inte få det skarpt. I normala fall levererar jag mellan 70 och 90 bilder från en match. Och från ett derby, med sin intensitet, blir det oftast fler än 90. Från den här matchen blev det 37.

Min fru hämtade mig efter matchen och vi åkte till akuten. Jag fick såret, som är 4,5 centimeter långt, limmat. Vi åkte hem. I bilen på väg hem drabbades jag av en enorm trötthet, och världen snurrade. Jag var inte helt ok. Jag mådde dåligt, sämre än jag ville erkänna för mig själv.

ANNONS

Jag hade träffats av en sits eller ett ryggstöd från en stol som förmodligen kastats över säkerhetsnätet som är uppspänt framför kortsidan och fallit ca 20 meter. Och träffat mig. Detta har man berättat för mig i efterhand.

Jag har också fått berättat för mig att jag fått en lindrig skallskada, utöver såret. Polisen sa att jag haft en fruktansvärd otur. Men också en ofantlig tur. Det hade kunnat gå så mycket värre.

Nu är jag inte längre yr, bara trött. Såret har börjat läka. Jag håller mig mestadels i soffan. Och har förstås massor av tankar kring det som hänt.

Och ett ord som kommer till mig är ordet ”fotbollsmördare”.

Under mina drygt tio år som sportfotograf har jag sett det ordet många gånger. Ibland på banderoller, ibland har jag hört ordet skrikas från klackar. Oftast är orden riktade mot SvFF eller SEF. Protester mot än det ena, än det andra.

Nu vet jag att fotbollsmördare finns. Men det är inte SvFF eller SEF.

Det är du.

Du som kastade stolen.

Du som kastade en bengal mot familjeläktaren.

Du som kastade ett knallskott mot en linjedomare och Tobias Sana på Gamla Ullevi.

ANNONS

Du som kastade ett knallskott mot tre av mina kollegor.

Du som hotade och misshandlade en kollega på pressläktaren.

Du som rammade min kollega på Borås Arena.

Inte supportrar i allmänhet, varken på stå- eller sittplats. Inte Djurgården. Inte Hammarby. Inte AIK. Inte Malmö FF eller IFK Göteborg.

Det är du som är en fotbollsmördare.

För att stoppa dig, kommer det att krävas massor av arbete. Från klubbarna - även om det inte är klubbarna som kastar stolar eller bengaler, så är det klubbarna som har möjlighet att införa hinder för att detta ska kunna ske. Det är klubbarna som äger arrangemangen. Från Svenska Fotbollsförbundet och SEF, som har möjlighet att peka ut riktlinjer och visa vägen. Från polisen, som redan gör allt man kan, men som kommer att behöva genomdriva de lagar och förordningar som finns än mer. Från Sportjournalisternas Klubb, Pressfotografernas Klubb och Journalistförbundet som tidigare drivit denna fråga och som kommer att behöva göra det igen. Från mig och mina kollegor som inte får ge oss förrän vi ser en förändring. Och från supportergrupperna, där jag vet att det också finns goda krafter. Dessa goda krafter behöver nu mobiliseras än mer.

ANNONS

Alla dessa krafter kommer att samarbeta för att få bort dig.

Det är ingen som vill ha dig i vår fotboll".

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Med lite distans till det hela, vad säger du om det som hände?

– Jag är inte chockad och förvånad att det hände, tyvärr. Jag har jobbat så länge med det här och jag är snarare förvånad över att det här inte har hänt tidigare, även om just stolar är lite udda.

Hur mår du nu?

– Jag är fortfarande trött. Tidigare dagar har jag varit lite snurrig också, men det är jag inte längre. Nu är jag mest lite trött.

När han återigen kliver in och fotar en fotbollsmatch igen låter han vara osagt – men han är tydlig med att han inte kommer sluta fota fotboll.

– Jag har knappt rört kameran sedan det hände förrän nu när jag tog ut dem i trädgården i dag och fotade lite. Jag ser fram emot att jobba igen. Jag har inga tankar på att lägga av, även om man inte vet man inte helt hundra förrän man väl sitter där igen. I helgen ska jag fota lite kring valet, då hoppas jag vara helt fit for fight igen.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS