Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Tre av spelarna i Qatars flicklandslag vill inte träna när GP:s reporter och fotograf är på plats. De har blivit upplärda att det är skamfyllt att spela fotboll inför män. Bild: VEGARD WIVESTAD GRØTT

Ett landslag på pappret

Om tre år spelas VM-final för herrar i Qatar.
Landets herrlandslag kommer bada i världens ljus.
Landets damlandslag kommer fortsätta stå i skuggan.
Här är deras historia.

Tre tjejer i nedre tonåren sitter på en bänk. Två av dem bär heltäckande abaya, den fotlånga svarta sjalen som är karaktäristisk för kvinnor på den arabiska halvön. Nedanför sjalens kant sticker tårna på deras färggranna fotbollsskor fram.

De tittar ut på den elljusbelysta gräsplanen framför sig. Qatars flicklandslag har träning och egentligen vill de vara med på planen med sina lagkamrater.

Men de får inte det.

Damfotbollen i Qatar började växa först en bra bit in på 2000-talet. Det är fortfarande många familjer som är kraftigt emot att deras döttrar spelar fotboll. Bild: VEGARD WIVESTAD GRØTT

Fotbollar studsar mot plastmattan i gymnastiksalen på College of the North Atlantic i norra Doha. I den metallkorg där alla bollar samlas ligger handbollar, basketbollar och tennisbollar huller om buller. Den 22-årige HR-studenten Shamsa Al Fahd skjuter ett högerskott mot salens ena handbollsmål. Bollen studsar i väggen över målburen och landar igen framför henne. Den är medtagen hemifrån, precis som de andra bollarna hon och hennes sju vänner spelar med. Sedan några veckor tillbaka har de bokat hallen en timme varje dag för att lära sig spelet de aldrig fick tillåtelse att spela som barn.

De vet inte om det själva än, men de här träningarna under sommaren 2005 är avsparken på den match som fortfarande pågår i Qatar. Den mellan damfotbollen och dess belackare.

Sommarens VM-final mellan USA och Nederländerna var avslutningen på en turnering som underströk den utveckling damfotbollen fått de senaste åren. Mängder av tittarrekord slogs världen över och spelkvalitén var högklassig. Bild: PETTER ARVIDSON

Damfotbollens utveckling globalt förväntas explodera de kommande åren. Publiksiffrorna har stigit kraftigt världen över efter VM i Frankrike i somras. Turneringen fungerade inte bara som en katalysator för en hel sports framtidsförhoppningar, den kan också ses som ett tvärsnitt av kvinnokampen runt om i världen. Sex av de åtta länder som nådde kvartsfinal tillhör världens trettio mest jämställda nationer enligt World Economic Forums årliga Global Gender Gap Report.

Qatar är på andra änden av den skalan. Enligt samma ranking är bara 22 länder med registrerade siffror för 2018 mindre jämställda än Qatar. Lagstiftningen är skapad av män och för män. 2015 var en procent av alla anställda inom rättsväsendet kvinnor och varken våldtäkt inom äktenskapet eller våld mot kvinnor i hemmet är straffbart.

Att damfotbollen, precis som annan kvinnlig idrott, är eftersatt är en logisk följd. Fram till tonåren går de flesta familjer med på att låta sina barn spela fotboll. Därefter blir det svårare. Studierna förväntas ta mer tid. Den fysiska ansträngningen skruvas upp. Medier och allmänhetens blickar kan riktas mot dig.

Shamsa Al Fahd var med och startade damfotbollen i Qatar. Målet bakom henne var det hon och hennes vänner sköt mot de allra första träningarna sommaren 2005. Bild: Joel Tivemo

Shamsa Al Fahd öppnar en dörr som går in till den gymnastiksal där hon för 14 år sedan sådde det frö som senare blev det qatariska damlandslaget. Hon är 36 år i dag och jobbar som HR-chef på en stor bank med huvudkontor utomlands. I arbetslivet kan qatariska kvinnor slå sig fram. Går man tillbaka ett par generationer kunde inte kvinnor i Qatar välja så många andra yrkeskarriärer än att bli lärare. I dag är det enklare. Men inte inom fotbollen. Där tvingar glastaket damfotbollsspelare fortfarande att huka.

Den grupp universitetsstudenter som började träna tillsammans i College of the North Atlantic blev trots det fler och fler. Träningsgrupper startades snart på andra skolor och turneringar arrangerades mellan universiteten. Shamsa Al Fahd och hennes vänner kallade sig Black Tigers. De ville vara starka och farliga när de klev ut på planen och ett sånt namn skapade just den känslan de var ute efter.

Mycket av den utveckling som skett inom den qatariska damfotbollen har märkts i futsalen, snarare än den fullskaliga fotbollen. I ett land där kvinnliga medborgare inte vistas utomhus utan heltäckande sjal är det problematiskt att spela fotboll inför öppen ridå. Stängda inomhushallar har varit enkla mötesplatser för kvinnor som vill spela boll. I de anläggningar som dessutom bara är till för kvinnor, likt den här, kan de klä sig precis som de själva vill utan risken att någon man ser dem utan heltäckande sjal.

Shamsa Al Fahd och kvinnorna i hennes generation tilläts inte spela fotboll i skolan. Andra idrotter, så som handboll och basket gick bra, men fotboll var strikt förbjudet.

– Det är något kulturellt. De säger att det är en manlig sport. Mina bröder tillät mig inte att spela egentligen, men de tyckte det var okej när det var inomhus och när det inte togs några bilder på mig, säger Shamsa Al Fahd.

Trots att hon kommer från en familj där idrotten och fotbollen alltid var ett samtalsämne var den delen av uppväxten reserverad för pojkarna. Hon vägrade acceptera det.

– Mina bröder sa alltid att jag var tjej och därför inte fick spela, men jag spelade hela tiden ändå. Det var bokstavligt talat bara jag som spelade bland flickorna när jag växte upp. Jag spelade alltid med pojkar och män. Vi har videor hemma där mina bröder visar mig hur jag ska skjuta. Det var de som lärde mig!

Hon ler. Hennes bröder argumenterar som många män före dem har argumenterat.

– Jag brukar ofta bråka med mina bröder om det här. Fotboll är manligt enligt dem. De säger att jag kommer springa runt inför folk. Att jag kan bli skadad. Att folk kan filma mig. Det här är, om jag får säga så, efterblivet. Det hatar när jag säger så. Men så är det, säger Shamsa Al Fahd.

Helena Costa uppmärksammades världen över när hon 2014 tog över som ny tränare i franska proffsklubben Clermont Foot. Dessförinnan hade hon varit förbundskapten för Qatars damlandslag under två säsonger, mellan 2010 och 2012. Bild: Bildbyrån

Ett landslag utan ranking

Dowana Ismail springer mot mål. Det maldiviska försvaret framför henne verkar inte notera hennes löpning utan fokuserar på lagkamraten som har bollen på ena kanten. Dowana Ismail har bara att sätta dit foten med kraft när hon får passningen. Hennes 2–0 mot Maldiverna är hennes första landslagsmål. Det banar väg för det som blir Qatars damlandslag första seger någonsin, den 30 mars 2012.

Då var Dowana Ismail 21 år. Trots att hon inte hade spelat organiserad fotboll i mer än två år hade hon slagit sig in i landslaget. Där fanns resurser. Tränaren Helena Costa hade jobbat i flera portugisiska klubbar innan hon anställdes. Runt sig hade hon en stab med både assisterande tränare och fysioterapeuter. Landslaget åkte på träningsläger och fick det material som efterfrågades.

Samtidigt var Qatars damlandslag knappt synligt för den som inte själv var en del av det.

Matchprogrammet var ett virrvarr av inbjudningsmatcher mot europeiska klubbar, inofficiella landskamper mot andra gulfländer och möten med inhemska universitetslag. De officiella matcherna var och är fortfarande svåra att hitta. Någon egen hemsida för Qatars damlandslag finns inte. På det qatariska fotbollsförbundets sajt nämns inte damfotboll någonstans. På Women`s Sport Committees (WSC) webbplats, som har det organisatoriska ansvaret för landslaget, finns ett bildgalleri från när Bayern Münchens damlag var på besök och mötte några lokala spelare tidigare i år. Det är allt.

Sajten worldfootball.net redovisar åtminstone 14 landslagsresultat mellan åren 2006 och 2014. Två av dem, bägge spelade under 2012, slutade i seger. De andra åren har Qatar haft det jobbigare. Den sammanräknade målskillnaden i alla officiella matcher lyder 9–96. Landslaget har förlorat mot Palestina med 0–18 och Bahrain med 0–17. Trots det fanns det länge en känsla av att saker var på väg åt rätt håll. Meriterade tränare rekryterades och resultaten förbättrades stadigt.

Den utvecklingen avstannade abrupt 2016.

– Allt slutade då, säger Dowana Ismail.

Vad var det som hände?

– Ingenting hände. Det är det som är problemet. Vi spelare är en anledning också eftersom vi slutade. Jag tror att WSC såg det som att vi inte ville spela mer. De förstod inte att vi slutade för att vi inte fick stödet vi ville ha.

Dowana Ismail under en landskamp för Qatars damlandslag. Bild: Privat

De resurser som funnits tidigare ströps. Inga fler träningsläger. Inga fler matcher. Förbundskaptenen Abdelaziz Bennij avgick när hans spelare tröttnade på det som de uppfattade som ett systematiskt ointresse för deras utveckling.

– Vi tränade bra och var verkligen seriösa i vår satsning. Men vi kände att det inte fanns något stöd. Så vi slutade. Det finns inget seniorlandslag nu, säger Dowana Ismail.

Hon suckar i telefonen.

– När vi inte fick tillräckligt med uppmärksamhet blev det att många fokuserade på skolan i stället och bara ville spela på skoj. Det kändes som ett slöseri med tid, säger hon.

Hon och hennes lagkamrater ville framåt. De ville bli bättre. De ville bli sedda. De blev varken eller.

– Vi ville inte sluta. Jag älskar fotboll. Vi ville ha mer. Men det fanns inget mer för oss.

Ett visst hopp tändes på nytt i somras. Då berättade WSC att damlandslaget skulle delta i en futsalturnering i Kuwait i oktober. Mellan juni och september tränade gruppen igen. De var redo.

Då meddelade WSC att turneringen ställts in. Det blev inga internationella matcher den här gången heller. Det qatariska damlandslaget föll isär igen.

– De sa att turneringen hade ställts in. Vi som grupp var redo att göra det igen. De vet de som styr, säger Dowana Ismail.

Men beskedet landslaget fick verkar ha varit en lögn. Turneringen de skulle deltagit i ägde rum i slutet av oktober. Saudiarabien, vars damlandslag startades långt efter Qatars, deltog för första gången i en internationell turnering – vilket lyftes i en artikel på Fifas hemsida. Landslagsspelarna i Qatar fick inget veta.

– Jag hade ingen aning om att den hade spelats, säger Dowana Ismail.

"Måste jag åka på turneringar?"

Träningen för Qatars flicklandslag började för 15 minuter sedan. Trots det är bara en handfull spelare ute på gräsplanen i skuggan av Women´s Sports Committees huvudkontor i centrala Doha. Runt anläggningen, där det förutom fotboll finns faciliteter för volleyboll, basket och bordtennis, löper en tre meter hög mur. Gloria Kwalbe, förbundskapten sedan 2016, drar frustrerat en bollsäck efter sig några meter ut på planen. När hon vänder sig mot huset ser hon fyra av tjejerna som borde ha varit här för en kvart sedan.

Run, ropar hon till spelarna som släpande kommer gående.

Trots irritationen över förseningen sätter Gloria Kwalbe igång en uppvärmning. Den behövs knappast. Termometern visar över 30 grader, trots att klockan närmar sig halv åtta. Vartenda klädesplagg är fuktigt.

Spelarna ställer ut sig i en ring runt mittcirkeln och börjar passa lätt till varandra.

Jalla! Go!

Gloria Kwalbe manar på sina adepter. Tjejerna som tränar i Qatars enda ungdomslandslag är mellan 6 och 17 år. Några har spelat hela sina liv. Andra har precis börjat. Av de 25 tjejerna som ska skolas i fotbollens grunder av Gloria Kwalbe är det tre som inte vill delta på dagens träning. De sitter på en bänk en meter utanför planen, med fotbollsskor på fötterna, och tittar på.

Hade inte vi, två manliga journalister, varit här och tittat hade de varit ute på planen. Nu sitter de istället vid sidan av i 90 minuter.

Böneutropet från en angränsande moské blandas med ljudet av spelövningen som pågår på planen. Gloria Kwalbe lyfter upp en spelare som precis har gjort mål och skruvar runt henne i luften.

Yes, ropar hon entusiastiskt och fortsätter sedan jaga och uppmuntra tjejerna runt sig under spelet.

Svettiga och rödkindade samlas laget runt en kylväska med källvatten när träningen är slut trettio minuter senare. Gloria Kwalbe sätter sig vid en av bänkarna och ler mot spelarna hon tränar två dagar i veckan. En av spelarna som följt hela passet från sidan kommer fram till henne.

– Om jag kommer hit och tränar … måste jag åka på turneringar utomlands då?

– Vi behöver dig och du blir bättre av att vara här. När det är män som tittar vill du inte spela? Det är inga problem, svarar Gloria Kwalbe.

Att idrotta inför män har ses som något skamfyllt för några av de tjejer som Qatars landslag hoppas bygga en trupp runt. Flera spelare har vägrat åka med på samlingar och turneringar där de förväntas spela inför medier och publik.

"De dödade laget"

Gloria Kwalbes panna glänser i strålkastarljuset. Hon pustar ut. Engagemanget under träningen som hon precis avslutat går inte att ifrågasätta. Från utsidan ser hon ut som en person som älskar sitt jobb. Hon ler och skrattar med barnen. Hon står inte still en sekund under träningen. Hon svarar tålmodigt på tjejernas frågor efter den.

Men hon är frustrerad. Hon är arg. Hon har inget seniorlandslag att träna.

– De dödade det laget, säger hon och pekar på huset bakom henne.

Hon syftar på kommittén som styr den qatariska damfotbollen. En fläkt brummar i bakgrunden. Hon fixerar blicken någonstans strax över muren som omger planen.

– Jag vet inte vad som har hänt. De pressar laget nedåt och dödar det. Jag kan inte politiken bakom men sedan tre år reser vi inte, vi spelar inte matcher. Långsamt blir det här laget sämre och sämre, säger hon.

Hon lutar sina bara armbågar mot knäna.

– Fotbollen här var bra, suckar hon.

Men de senaste tre åren har hon inte kunnat ge vad hon kan. Seniorlandslaget tränar inte längre. Gloria Kwalbe menar att det är kommittén som styr damidrotten i landet som felat.

– De dödade det här laget med vilja, men nu ångrar de sig, säger hon.

Som förbundskapten har hon upplevt samma vikande intresse, samma brist på engagemang, som Dowana Ismail upplevde som spelare.

– Efter en träningsmatch mot Palestina började nedgången. Vi föreslog fler matcher. De tog ner det. Det qatariska fotbollsförbundet ville ta över laget men kvinnorna i Women`s Sport Committee ville inte släppa det. Att ha fotbollslaget ger dem mer pengar. Förstår du politiken?

Hennes röst snuddar vid falsett när hon pratar om organisationen som bestämmer över hennes landslag.

– Budgeten som kommittén får. Vad gör de med pengarna? För vi använder dem inte. Vad är egentligen problemet? Det är politiken som ligger bakom. Några tycker inte att damfotboll ska existera i det här landet. Det är därför det ser ut som det gör. Jag tror det kommer från toppen.

Gloria Kwalbe är uppvuxen på den nigerianska landsbygden och kom till Qatar 2009 som spelare. Efter att i perioder varit utan både visum och pengar har hon sedan 2016 titeln förbundskapten för det qatariska dam- och flicklandslaget. Bild: VEGARD WIVESTAD GRØTT

Hon pausar i sina funderingar när en tonårig pojke går rakt över träningsplanen hennes flicklandslag precis lämnat.

– Ursäkta mig? Du får inte gå rakt över planen. Det är inte tillåtet. Det är inte en väg. Gräset påverkas.

Killen rycker på axlarna och lommar vidare över gräset.

Gloria Kwalbe skakar på huvudet.

– Vissa tror fortfarande att kvinnor inte kan spela. Men steg för steg kommer vi kvinnor. Vi kämpar för lika rättigheter.

Hon lämnar träningsplanen. Utanför murarna sätter hon sig i sin bil och rullar ut i kvällstrafiken. Efter en vänstersväng fastnar hon i en bilkö. Bilen badar i ljus från nationalarenan Khalifa Stadium som tornar upp på andra sidan trottoaren. Hon kikar upp mot de höga läktarna med plats för 48 000 åskådare. Här ska en semifinal spelas i VM om tre år. Biltutor ljuder runt omkring henne. Gloria Kwalbe har redan bestämt sig för att lämna landet efter världsmästerskapet 2022. Hon vill till Kanada för att vila upp sig.

– Alla länder har bra och dåliga sidor. Ser du de dåliga sidorna här kommer du att hata det här landet. Jag väljer att se de bra sakerna, säger hon.

"Vi skapar en balans mellan deras liv och träning"

I Qatar, liksom ett antal andra asiatiska länder, ansvarar en speciell kommitté för damidrotten. Women´s Sports Committee (WSC) i Qatar styr landslagsverksamheten i idrotter som pingis, basket och fotboll. Kommittén, som ligger under Qatars olympiska kommitté, har sin bas i den inmurade tomt där Gloria Kwalbe och hennes ungdomslandslag tränar. Det är WSC som spelarna i seniorlandslaget menar inte ger dem tillräcklig uppmärksamhet. Det är samma organisation som Gloria Kwalbe tycker har dödat damlandslaget.

En grusad gång leder förbi vaktrummet i muren som omger kommitténs tomt. Gången skuggas av parasoll och ger några meters frizon från den annars alltid närvarande solen. I receptionen, där ett foto av emiren Tamim bin Hamad Al Thani är ende närvarande man, tar Amna Alqasmi emot.

Hon tar inte i hand men välkomnar in till sitt kontor. Hon är själv gammal höjdhoppare men har i dag titeln exekutiv direktör på WSC.

– Vi stödjer kvinnor och kvinnlig träning. Vi skapar en balans mellan deras liv hemma och deras träning. Vårt huvuduppdrag är att skapa lag och ge dem möjligheter att lyckas, säger hon.

Hur ser ni på damfotbollens utveckling i ert land?

– Nu börjar vår kultur acceptera att kvinnor kan spela. Fram tills nu har några familjer inte accepterat att deras barn deltar i våra aktiviteter, och då särskilt fotboll.

Varför är det så?

– Vissa tycker det är en sport för män. Men det förändras. Vi bjuder in föräldrarna för att prata med dem och berätta om vilken säkerhet och enskildhet vi kan erbjuda flickorna.

All personal, sånär som på några huvudtränare, är kvinnor. I en kultur där män både i lag och vardag står över kvinnor märks skillnader mellan könen oundvikligen också sett till idrottsliga förutsättningar.

– Våra fotbollslandslag är, om jag ska vara helt ärlig mot dig, inte lika bra som våra andra landslag. Vi har inget lag som kan tävla internationellt. Det beror lite på samhällets tankar men också på att spelarna vi har mött är mycket starkare än oss, säger Amna Alqasmi.

När GP efter att ha pratat med både spelare och ledare i damlandslaget återkommer med frågor till Amna Alqasmi svarar hon inte. Inte heller Qatars fotbollförbund svarar på de frågor som ställs kring damlandslaget, trots upprepade försök att ta kontakt.

Därför är det svårt att veta precis vilken inställning och inriktning de som styr över damfotbollen i Qatar har. Kanske kan en fingervisning ges i magasinet Women & Sport som WSC ger ut flera gånger årligen. I det tionde numret, utgivet i maj i år, lyder inledningsorden:

”Välkommen kära vänner och läsare, till tidningens tionde nummer, där vi ger dig en flod av vackra känslor, blandad med doften av rosor, lukten av rökelse och ljus av kärlek och solsken, fylld med glädje och uppskattning för alla som bor i vårt hemland; som står för stolthet, värdighet och ära. I denna utgåva kommer vi att leva tillsammans med ordets sötma, kunskapens längtan och ritande kreativa porträtt, berikade med körsbär och frukt".

Ligasystem har startats

Det är lätt att måla ett porträtt över damfotbollen i Qatar i enbart mörka färger. Det seriespel som fanns vid decenniets start har hunnit dö. Landslaget har inte spelat matcher på tre år. Man kan konstatera den ena orättvisan efter den andra och rabbla upp de uppenbara skillnader som råder i förutsättningar mellan könen. Samtidigt kan någon form av förbättringsrörelse skönjas.

– Det börjar hända saker. Damfotbollen växer. Väldigt mycket har förändrats jämfört med när jag började spela. När jag var ung var det ett nej för tjejer som ville spela. Nu accepterar folk det, säger landslagsspelaren Dowana Ismail.

Vad tror du kommer hända i framtiden?

– Jag hoppas att vi kommer få ett damlandslag som kan tävla med stora länder. Jag hoppas att vi kan delta i ett VM. Det är inte omöjligt för oss.

Tror du att du kommer vara med i det laget?

– Som spelare … nej, det tror jag inte. Jag är 28 år gammal nu. Jag får nog bli assisterande tränare. Ungdomslandslaget kan få bättre framtid än oss. De kan bli framtiden.

Kanske kommer några av dem vara fostrade i Evolution Sports akademi. Den är Qatars största privata fotbollsakademi med 1 500 barn och ungdomar i träning. Nästan 100 av dem är flickor. Tjejverksamhet ingick inte när akademin startade 2007, men de tre senaste åren har antalet aktiva ökat dramatiskt. Detta trots stoppklossar som det faktumet att tränaren Paul Bennion är man.

– Jag kan inte gå till flickskolor och bjuda in tjejer till våra träningar. Det finns föräldrar som inte gillar att deras döttrar har en manlig coach. Det finns en kulturell barriär. Samtidigt blir det mer och mer acceptabelt för unga kvinnor att spela fotboll, säger han.

Paul Bennion leder en träning med Evolution Sports. Det här laget, för tjejer upp till 14 år, spelade under vintern för första gången seriespel mot andra qatariska flicklag. Bild: JOEL MARKLUND

Tilläggas bör att en klar majoritet av de tjejer som deltar i Evolution Sports träningar inte är qatariska medborgare. Många av dem har föräldrar från Europa eller USA som är i Doha för att arbeta. Men de är viktiga för att få en tillräcklig numerär för att kunna ta nästa steg i ungdomsfotbollen för flickor. Det steget har tagits under hösten. Sedan november månad finns två serier för fotbollsspelande tjejer. Totalt 12 lag har anmält sig.

Även en damserie drog igång i början på november. Tio lag är anmälda. Fem år efter att den förra ligan föll ihop av bristande organisation och sponsorintresse kan kvinnor som vill spela fotboll återigen göra det i en riktig serie. Gräsrötter har börjat sätta sig i den qatariska öknen.

LÄS MER: Lusail – VM-finalstaden som inte finns

LÄS MER: Så blev Qatars landslag bäst i Asien

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.