En man som heter Sven-Göran

Sven-Göran Eriksson har varit tränare sedan 1977. Han har aldrig gått längre utan jobb än nu. Han är lika glad för det.

Text: Joel Tivemo, Bild: Anders Ylander

En svart kombi gasar vänster ut på väg 908 norr om Sunne. Motorn brummar och hastighetsmätaren visar 100 kilometer i timmen. En varningsskylt för älgar svischar förbi på höger sida. Efter ett par faluröda hus med vita knutar dyker ytterligare en älgskylt upp. Bilen håller samma hastighet, trots att vägen svänger fram genom skogslandskapet. Ytterligare en älgskylt, den här handmålad, viner förbi utanför rutan. Hastighetsmätaren är uppe på 110 nu.

Det är bråttom. Om en halvtimme börjar Torsby IF – Rottneros och den här föraren vill inte missa en sekund. Han trycker gasen i botten och tar kurvorna med vana.

Det är lätt att tro att han är på flykt från någonting. Verkligheten är den motsatta. Han har hittat hem.

Ett liv i bollpåsar, taktiktavlor och hotellrum, i benskyddsdoft, linimentos och gräsfläckar, i missade bröllop, brustna löften och förlorade förhållanden går mot sitt slut. Sveriges mest framgångsrike fotbollstränare genom tiderna är på väg in i pensionen. Och han trivs med det.

Det är sen eftermiddag i Sunne i början av juli 2002. Fotbolls-VM i Japan och Sydkorea har precis avslutats. Karl-Axel Hjerdt är ordförande i föreningen som sedan slutet av 90-talet rustat upp och kört ångbåten S/S Freja af Fryken över den långsmala sjöns djupa vatten. Han är lite nervös den här dagen. Sällskapet som sitter nere på däck innehåller norra Värmlands mest kända person sedan Selma Lagerlöfs dagar.

Visst kunde temperaturen ha letat sig över 20-strecket, men det är inte mer än några få moln på himlen och något regn är det inte tal om. Det blir en fin tur, tänker han för sig själv när någon dyker upp bakom honom där han står vid rorkulten.

– Det här är fantastiskt. Jag kan nästan inte beskriva hur fint det här är, säger Sven-Göran Eriksson.

Han och gästerna har precis avnjutit den första delen av kvällens meny. De pratar en stund och tittar ut över Frykens strand. Ett stort hus med brygga dyker upp på östra sidan av vattnet.

– Vad är det där för plats, frågar den engelske förbundskaptenen.

– Det där är en gård med intressant historia, svarar Karl-Axel. Björkefors herrgård heter den. Jag känner ägarna och de har haft det lite besvärligt att få det att gå ihop.

Svennis nickar gillande och går ner till det sällskap han bjudit in till sina hemtrakter. Snart hörs Tord Grips dragspelande över vågorna. Middagen fortsätter. När sommarkvällen är på väg att bli natt och båten vänt en bit norrut, syns åter Björkefors herrgård vid vattenbrynet. På Svennis förfrågan åker Freja närmare den här gången. Han har sett något han gillar. Karl-Axel föreslår att de ska lägga an vid herrgårdens brygga. Han visste att ägarinnan till gården hade börjat fundera på att sälja. Rekreationsverksamheten gick inte längre lika bra som förr och den 2,7 hektar stora tomten tärde på krafterna.

– Ja, för satan, svarar Svennis som i goda vänners lag druckit både en och två pilsner under kvällen.

Strax knackar han på ytterdörren till det nästan 200 år gamla huset. En äldre dam öppnar försiktigt dörren.

– Svennis? Vad gör du här mitt i natten?

– Jag vill köpa ditt hus.

– Ja du, Svennis. Tror du att du kan vänta till i morgon bitti?

Några dagar senare var de överens. För 5,8 miljoner blev Björkefors herrgård Svennis sommarställe. Nu hade han en plats att åka till när pressen från de engelska medierna blev för stor. Den här sommaren var han en av världens mest omskrivna fotbollspersonligheter. Kvartsfinalplatsen i VM en månad tidigare var visserligen inte framgången han och fotbollens födelseland hade hoppats på, men det var ett klart fall framåt från mästerskapen innan.

Han hade vänt en mardrömslik inledning på VM-kvalet till ett segertåg och förlusten mot Brasilien var hans första som chef över Beckham och Co. Starten med fyra raka vinster som förbundskapten var bättre än någon annan hade klarat av tidigare. Han utsågs till årets svensk i världen 2001, brittiska medier började diskutera huruvida han skulle adlas och hade under ett hemligt möte i London skrivit på för jobbet som ny tränare i Manchester United. Han var 54 år och på toppen av sin karriär.

 Sven-Göran Eriksson i hemmet Björkefors norr om Sunne. Herrgården har pool, tennisbana, stor trädgård och en flotte med motor som Svennis inte sällan åker ut på Frykens vatten med.
Sven-Göran Eriksson i hemmet Björkefors norr om Sunne. Herrgården har pool, tennisbana, stor trädgård och en flotte med motor som Svennis inte sällan åker ut på Frykens vatten med.

Svennis sjunker ner i en blåklädd soffa. Han har hundvalpen Ami i knäet och den sovande katten Mia bredvid sig. En kopp te och några fabriksbakade kakor står på ett fat framför honom. Håret är kortare nu, rynkorna fler, rörelserna något stelare. Tolv år har gått sedan han lämnade kontoret i London. Det blev inte bättre än vad det var då. Uppdragen har rört sig längre och längre från den europeiska toppfotbollens centrum. Inte sedan han kom fram i Degerfors på mitten av 70-talet har det varit så lite rubriker om Sven-Göran Eriksson som det senaste året. Han fick uttala sig om Sveriges chanser att slå England i sommarens VM. Rykten om uppdrag i Irak och Kamerun har spridits och ebbat ut den senaste månaden. Annars: tyst. Där han sitter med skjorta och pullover i samma ljusblå nyans som soffan ser han nästan ut som en del av inredningen. Stilren, anrik, med gott om historier att berätta men med sina bästa år bakom sig.

Det kan låta sorgligt. Hur hittar man glädjen och motivationen när det bästa ligger bakom en? Det tog lite tid för Svennis. Första året utan jobb var tufft. Telefonen ringde i ett med agenter som erbjöd jobb. Han flängde kors och tvärs över jordklotet. Ville verkligen ha nytt uppdrag. På en gång. Men det dryga året på Björkefors har förändrat honom. Gjort honom lugnare.

– Jag har i princip aldrig bott här tidigare mer än några veckor på sommaren och julen. Men nu har jag bott här säkert 70-80 procent av tiden. Och jag stortrivs. Jag trivs väldigt, väldigt bra.

I mars blev han farfar för första gången. Nu ligger barnet och sover i ett av herrgårdens tolv rum. När Sven Eriksson och Ulla Svensson fick sonen Sven-Göran i februari 1948 flyttade den nybildade familjen till nytt boende – ett rum i en villa i Torsby. Två generationer senare är familjens ekonomiska situation den motsatta. Han har fotbollen att tacka för det.

–Ibland tänker man på att man är lyckligt lottad med det jobb jag har haft. Jag har fått göra det jag brann för som småpojk. Det är få förunnat att få ha det som jobb. Och dessutom har det varit jävligt bra betalt. Jag brukar säga att det inte är något jobb utan ett rent nöje. Det är klart att jag värdesätter allt det. Och att jag har en slant på banken, det värdesätter jag. Men framförallt värdesätter jag att få vara frisk. Det är Aoch O. Så länge man är frisk och kry ska man vara lycklig.

Hunden Ami har kravlat sig ur Svennis knä för att gå till lekfullt angrep mot katten Mia som sovit på rygg i soffan.

– No! Bit inte av den svansen, säger han och spänner blicken i valpen.

Hunden är familjen Erikssons senaste tillskott. Köpt för en månad sedan. Visst har han pratat med kenneln om att kunna lämna tillbaka valpen om ett uppdrag på andra sidan jordklotet dyker upp, men samtidigt … vad är väl ett kinesiskt fotbollslag jämfört med en valp i knät? Det kan vara ett nog så spännande ledaruppdrag.

– En kompis sa till mig: ”Ja du svennis, när du kommer hem så har du barn som är griniga, frun kan vara grinig men har du hund är den alltid glad.” Jag är ute och går och springer mycket med den. Hon är lite förskräckt och väldigt pappakär, säger han och kliar hunden under ett slappt hängande öra.

Du har fyllt ditt liv med fotboll. Reflekterar du över att andra saker kunde ha fått ta större plats?

– Mitt liv har varit fotboll. Det är ingenting som jag egentligen ångrar. En av anledningarna till att det blev skilsmässa mellan mina barns mamma och mig, det var fotboll. Vi flyttade runt och bytte land. Är du professionell tränare utomlands så är du aldrig hemma på helgerna. Det är då barnen är lediga från skolan så helt säkert har jag missat en hel del där. Men du kan inte få bägge delarna. På något sätt så …

Han blir tyst några sekunder. Tar ny sats.

– På något sätt så ville jag inte sluta vara fotbollstränare.

Hur mycket har du tänkt på din karriär och ditt liv under det senaste året?

– Nej, jag tänker inte så mycket bakåt. Jag drömmer inte om när den eller den matchen spelades, sån är jag inte. Jag vet att jag har varit lyckligt lottad. Jag har fått göra det jag drömde om att göra och skulle jag göra om mitt liv skulle jag nog vara tränare. Det tror jag.

Om det inte blir något mer jobb, hur sammanfattar du då din karriär?

– Ska det sammanfattas? Jag skrev en bok och det får nog räcka med det. Jag ska inte skriva något mer. Det har varit upp och det har varit ner. Jag har inte vunnit alla matcher jag har spelat. Du får en smäll då och då. Men jag har fått jobba i olika länder. Jag har haft många bra fotbollsspelare. Nej, det är bra.

Sven-Göran Eriksson

Född: 5 februari 1948 i Torsby

Familj: Pappa Sven, sonen Johan, dottern Lina, flickvännen Yaniseth

Bor: Björkefors Herrgård, Sunne

Klubbar som spelare: Torsby IF, SK Sifhälla, KB Karlskoga

Klubbar som tränare: Degerfors IF, IFK Göteborg, Benfica, Roma, Fiorentina, Benfica, Sampdoria, Lazio, Manchester City, Notts County, Leicester City, BEC Tero Sasana, Al Nasr (Sportchef), Guangzhou R&F, Shanghai SIPG, Shenzhen FC

Länder som förbundskapten: England, Elfenbenskusten, Mexiko

Vad är du mest stolt över?

– Ja du, det måste ändå vara att vara tränare för England. Det är på något sätt väldigt stort. Det visste jag innan jag tog det, men när jag väl fick det ...

Han gör en kraftig utandning och höjer på ögonbrynen.

– Vilken status du får i landet. Det är galet ibland. Det är ett stort jobb.

Hans telefon som ligger på glasbordet framför honom ringer.

– Hola. Te amo más.

Den korta konversationen på spanska avslutas med ett ciao. Yaniseth, dansösen från Panama han träffade under sin tid som mexikansk förbundskapten, och Svennis är ett par. Under ett decennium har de levt i ett långdistansförhållande med längre distans än de flesta. Det senaste året har perioderna tillsammans blivit både längre och tätare.

– Så det är inte på deltid längre. Nu är det mer heltid än deltid. Hon bor här mer och mer. Det är suveränt. Bor man såhär så ska det vara folk här. Det blir lite för tomt annars.

Det har gått ett år och två månader sedan han sparkades från kinesiska Shenzhen. Såhär länge har han aldrig varit arbetslös. Han är frisk. Sugen på ett nytt jobb. Men klättrar på vägarna? Knappast. Han sitter lugnt nedsjunken i soffan och tar en klunk te.

– Jag börjar på att bli bekväm tror jag. Jag har haft kontakter med olika länder och klubbar men jag har sagt nej till en tre-fyra stycken.

Under sommaren var det två uppdrag som kom så långt som till förhandling. Det ena var Irak.

–Av olika anledningar så tackade jag nej. Jag är inte säker på att de är så väldigt starka sett till spelarna de har.

Det andra var Kamerun. Det var betydligt närmare.

– Det var synd för de har ett bra lag. Med många bra spelare men, nej. Det blev lite för krångligt. Det får inte som vi säger i Värmland tôlas för mycket. Raka rör, annars får det vara.

Du säger att du har blivit bekväm?

– Det blev för mycket dribblande med Kamerun. Nej fan, tänkte jag. Så jag åkte hem.

Där har han blivit kvar.

– Det har varit några klubbar i Östeuropa också, men inga större och då kvittar det. Jag är fortfarande sugen men då får det vara något som jag fastnar vid. Det behöver inte vara pengarna, men något mer rejält än vad det har varit.

Han har i intervjuer med Aftonbladet och Expressen pratat om att nästa destination av allt att döma blir i Asien. Förbund och klubbar där letar efter män med erfarenhet. Män med ”grått hår”, som han själv säger. I Sverige tycker han det verkar vara tvärtom. Alla lag ska ha ett ungt, lovande tränarnamn. Då är det inte lätt för en 70-åring att hävda sig.

–Jag har inte blivit erbjuden något jobb i Sverige. Det var ett lag som ringde och frågade om jag fortfarande var intresserad av att vara tränare. Ja, det är jag, sa jag. Men sedan dog det ut.

Förvånar det dig att du inte är hetare bland de svenska klubbarna?

–Egentligen inte. Många tittar på åldern tror jag. Där ligger jag inte på plussidan direkt. Men jag vet inte om man ska börja om i allsvenskan heller. Köra ett varv till?Tiden räcker inte till till det.

Vad ska till för att du ska ta ett nytt uppdrag?

–Det vet jag inte. Jag mår bra som jag gör. Jag har inte panik eller är sömnlös. Det är bra som det är.

Har du blivit lugnare i den här situationen?

– Ja, jag har gått arbetslös ett år innan, efter England. Det var jobbigt. Men nu går det bra. Jag mår väldigt bra i dag. Det gjorde jag i början av det här året också rent fysiskt men jag ville ut igen, va. Jag njöt inte av det. Jag vaknade upp någonstans i världen och undrade vad fan jag gjorde där. Jag kände att jag var tvungen att komma ut igen. Nu måste jag inte det. Så känns det inte.

– Jag följer Torsby IF och då får jag upp adrenalinet litegrann ändå. Jag är bara supporter och vill ha upp dem i fyran men det fungerar lite som ett surrogat. Att man så gärna vill att de ska gå upp.

Han tittar på klockan. Avsparken mellan Torsby och Rottneros i division 5 västra Värmland är en dryg timme bort. Svennis tar spjärn med händerna i soffan och reser sig.

– Ami ska du med och se på fotboll, säger han till hunden som springer runt hans fötter.

Några minuter senare står han utanför sin herrgård. Vinden viner över Frykens vatten. Sommaren är på väg mot sitt slut. Han pekar upp mot ett fönster på andra våningen.

–Där satt Selma Lagerlöf och skrev ett kapitel i Gösta Berlings saga.

Han hinner inte berätta mer innan han måste dyka ner i rabatten. Ami har hittat något intressant under en av blommorna. Svennis lyfter upp henne i famnen. En av de styrkor han hyllats för genom åren är förmågan att handskas med stora egon och världsstjärnor. Här finns inga såna att ta hand om. Istället är det hundvalpar och katter som måste hållas i schack.

Han går bort till sin bil över den välkrattade grusgången och lyckas efter vissa problem öppna hundburen i bagageutrymmet. Snart rullar bilen ner mot grindarna som skiljer allmän väg från hans trädgård. Här stod engelska paparazzofotografer i drivor under hans tid som förbundskapten. Nu är här tyst och tomt. Det enda intressanta i fotbollsväg häromkring händer tre mil norrut.

Svennis parkerar sin bil vid Torsbys badhus. Lokalen ligger vägg i vägg med Björnevi idrottsplats, gräsplanen där han som barn sparkade boll med kompisar all ledig sommartid. En plansch med reklam för Svennis Cup pryder badhusets tegelvägg. Svennis tittar upp på det glada flickansiktet som ler mot honom från planschen.

–Den spelas första weekenden i augusti. Klubben drar in några hundratusen på cupen varje sommar. Det är jättebra.

Han öppnar bakluckan. Ut hoppar hunden Ami. I entrén, ett litet uppställt bord på gräset bredvid en skrovlig asfaltsväg, tar han fram en femhundralapp och betalar. Björnevi ser ut som idrottsanläggningar på landsbygden gör mest. Välklippt gräs, slitna löparbanor, ett kallt stålräcke för publiken att luta sig mot. Kiosk med korv och kaffe. Musik från 1981 ur högtalarna. Bakom ena målet, på andra sidan en lummig höjd, hoppade Svennis backhoppning som barn.

När Svennis gått ned till asfaltsgången runt planen lunkar gästerna Rottneros förbi i orangea ställ på väg mot omklädningsrummet. Ami gläfser och skäller misstänksamt på dem.

– No, säger Svennis.

Efter Rottneros kommer domartrion. En av dem stannar och sträcker fram en hand mot Ami.

– Vilken ras är det här?

Svennis svarar att det är en labradoodle, en blandning mellan en labrador och en pudel.

– Och vad roligt att se dig här, säger domaren, den här gången till tränarveteranen.

– Detsamma, svarar han.

 Svennis har sedan han flyttade hem till Torsby blivit allt mer involverad i moderklubben Torsby IF. Klubben siktar på en återkomst till division 4 kommande år.
Svennis har sedan han flyttade hem till Torsby blivit allt mer involverad i moderklubben Torsby IF. Klubben siktar på en återkomst till division 4 kommande år.

Torsby IF:s ordförande Marie Maschel kommer ned för trappan och hälsar. Hon frågar om tabelläget. De enas om att matchen mot Rottneros borde sluta med en bekväm seger. Problemet är att tabelltvåan Årjäng måste tappa poäng för att hoppet om kval till division 4 ska leva.

– Har du sett Årjäng i år, Svennis, frågar Marie.

– Ja, jag var där och kollade. Oavgjort tror jag.

Han går längs med staketet runt planen med hunden i koppel bredvid sig. Efter några fler handskakningar och presentationer av Ami hittar han en lucka mellan en äldre och en yngre man vid räcket. Den äldre mannen bredvid honom är hans far Sven. En gång i tiden materialförvaltare i klubben och den som enligt Svennis sett flest matcher på Björnevi någonsin. Den yngre är hans son Johan. Fotbollsagent och tränare som jobbat främst i afrikanska klubbar. Tillsammans med pappa Svennis har han hjälpt Torsby IF att locka spelare till Björnevi.

I dagens laguppställning sticker två engelsmän ut. En av dem börjar på bänken. Den andre, med meriter från Newcastles ungdomslag, startar på mittfältet. Dessutom har två spelare hämtats från Karlstad. Artonårige Filip Johansson Bahar, ett av nyförvärven som bor i länshuvudstaden, var hos Svennis på Björkefors dagen innan matchen. Yttern har flyttat hem efter några år i IFK Norrköpings ungdomslag och spelar med Torsby fram tills han hittar ny klubb.

– Vi diskuterade lite hur han ska tänka och göra, säger Svennis samtidigt som en hög krossboll går in i Rottneros straffområde.

Filip Johansson Bahar möter den perfekt med höger bredsida. Bollen sitter i bortre burgaveln och ger Torsby 1–0. Svennis vänder sig upp mot den nedgjutna läktaren och gör tummen upp till målskyttens mamma och morfar som applåderar.

Att målet görs i division fem spelar mindre roll. Men det är inte på den här nivån han vill se sin moderklubb spela. När han började sin tränargärning i Degerfors i slutet av 70-talet skiljde det bara en division ner till Torsby IF. I dag finns det två klubbar bara i norra Värmland som är bättre.

– På min tid spelade vi i division 3. Det var vad man var van vid. På senare år har det gått snett. Torsby har hamnat i den situationen att de utbildar spelare men sedan lämnar de när de blir 17-18 år. Klubben får inte fem öre för det. Det är synd. Här uppe i norra Värmland ska de inte gå någon annanstans än till Torsby om jag får bestämma.

Med ett välfyllt bankkonto, ett hus med både pool och tennisbana och en kontaktbok fylld av celebriteter kan det tyckas märkligt att lägga tid på ett lag i Sveriges sjunde högsta serie. För Svennis går det inte att hålla sig borta. Han åker och tittar på träningar, bortamatcher och funderar på kommande värvningar. Har man lagt 55 år på fotboll kan man lika gärna lägga några till.

–Jag är stor supporter och har varit med och tagit in lite nytt blod i klubben. Den första tanken är att gå upp i division 4. Om klubben klarar det och får mer sponsorer och försöker satsa ännu högre upp så får vi se vad som händer.

Vill du vara med och satsa än mer i framtiden?

– Ja, eventuellt kommer jag göra det om jag blir kvar här. Det skulle jag kunna tänka mig. Då skulle man kunna skapa ett samarbete här uppe med sponsorer. Och skriva kontrakt med spelare. Det går att göra även om de inte är professionella.

Hjälper du tränaren någonting?

– Nej, absolut inte. Nej, nej, nej. Det skulle inte bli bra för honom. Han är duktig och leder laget.

Kliar det inte i fingrarna när du står här?

– Absolut, men nej. Träna laget får han göra, säger han och nickar mot Torsbys bänk på andra sidan planen.

Halvtidsvisslan ljuder. Kön till kiosken precis bakom Svennis växer. En man i en vindjacka med Torsbys färger kommer fram.

–Svennis, har du blivit hundägare? Vad är det för ras?

– Ja, en labradoodle.

Innan spelet är igång har ytterligare ett tiotal åskådare varit framme och hälsat. Mer på hunden än på honom. Eller så är det en ursäkt för att få en pratstund med ortens store son. Frågorna handlar dock snarare om hunden än om nästa jobb eller stora vinster i någon europeisk toppliga. Efter ett år på hemmaplan vet de flesta här redan de mesta om åren utomlands. Då är nyheten om en valp i koppel lika intressant som ett rykte om ett jobb i Irak.

– Fin kompis du har där, Svennis! Men den verkar inte så intresserad av fotbollen? Den kollar åt andra hållet hela tiden, säger en annan av de äldre män som vill prata.

– Det får jag lära den.

Tio minuter in i andra halvlek rullar en förlupen krossboll ut till honom. Han tar emot den med sulan och rullar tillbaka den ut till en Rottnerosspelare.När en av hemmaspelarna, nyduschad med träningsväskan över axeln, är på väg ut från Björnevi stannar Svennis honom.

– Vart du skadad?

När han kommer tillbaka till räcket berättar han att spelaren är en av de han och sonen Johan lyckats locka över från närliggande klubbar i somras.

­–Han fick en smäll. Duktig kille.

Spelaren lämnar Björnevi tillsammans med några andra av de 130 åskådarna. På andra sidan räcket vid löparbanorna runt gräsplanen går en treårig pojk med blonda lockar fram mot Ami vid Svennis fot. Snart riktas pojkens fokus istället mot planen. Några tultande steg ut mot sidlinjen får Svennis att le.

– Ja, gå ut och lär dem hur de ska göra.

Det behövs inte. Torsby är klasser bättre än motståndet och dominerar både sett till bollinnehav och målchanser. Filip Johansson Bahar skjuter en frispark i stolpen. Engelsmännen Laurent Davis Wilson och Shane Donaghey gör 2, 3 och 4–0 i andra halvlek. Vinsten är kassaskåpssäker. Svennis möter upp Filip Johansson Bahar på vägen mot omklädningsrummet och tar honom i hand.

– Det blir bara bättre och bättre du. Grattis! Bra, bra, bra.

– Tack, säger artonåringen och tittar ner i gräset.

Svennis vänder och går upp mot parkeringen. Samtidigt berättar speakern att Årjäng, laget som Torsby jagar för att nå kval till division 4, har tappat 2–0 till 2–3 mot Fiskevik. Johan som går bredvid Svennis skrattar. Hans pappa, inne i ett samtal med en av alla de äldre män han pratar med under matchen, hör inte. När sonen berättar om resultatet som innebär att Torsby nu bara är en poäng från kvalplatsen lyser Svennis små ögon bakom glasögonen upp.

– Helt otroligt!