Det kändes som om någon stod på hennes bröst. Eller som om någon tvingade henne att andas genom ett sugrör.
Det var dagen efter hennes 19:e födelsedag. Ella Smith Ygfeldt satt hemma i soffan.
Plötsligt fick hon svårt att andas. Känslan kom från ingenstans. Den skapade panik.
In i bilen, iväg till akuten. Mamma Eva körde. Hon var lika rädd hon.
Frågor ställdes, blodprov togs och Ella slussades in till ett rum på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Där blev hon liggandes, ensam med sina tankar.
”Vad händer? Och varför?”. Ingen tycktes veta.
Exakt samtidigt, i vad som kändes som en annan värld, genomförde de svenska ungdomslandslagen en omröstning av årets mål 2020. Ella var en av finalisterna.
Mot England, under en F19-turnering i La Manga i början av mars, hade hon dundrat in ett distansskott i det ena krysset. Eller som hon själv beskrev träffen: ”Det blev ett ganska bra skott, det flög in i mål”.
Från sjukhussängen följde Ella omröstningen. Det blev en distraktion, men också en påminnelse om hur bra allt hade varit.
Några månader innan fullträffen mot England hade Ella skrivit på för Elitettan-klubben Jitex Mölndal BK. Där hittade hon helt rätt. Med tränare, lagkamrater, klubbledare ... Säsongen som följde skulle komma att bli hennes bästa någonsin.
– Jag har alltid älskat fotboll och tyckt att det är det roligaste som finns, men förra året var det verkligen som att jag blev förälskad på nytt. Jag kände: ”Shit, det är det här jag vill göra!”. Det var som att mitt tolvåriga jag väcktes till liv. Jag tror att jag hette ”EllaSundhage” på Instagram då. Eller ”EllaIbrahimovic”. Jag var en riktig fotbollsnörd! Hon väcktes till liv igen. Det gick hand i hand med att det gick bra för oss som lag och väldigt bra för mig individuellt.
Fakta: Ella Smith Ygfeldt
Ålder: 19
Familj: Mamma Eva, pappa Jamie, storebror William, hunden Brian och flickvännen Julia
Moderklubb: Lerkils IF
Nuvarande klubb: Jitex Mölndal BK
Övriga klubbar: IFK Göteborg, Hovås Billdal IF, Kungsbacka DFF, Göteborgs DFF
Position: Mittfältare
Landskamper: 2 (F16), 4 (F19)
Övrigt: Debuterade i Elitettan redan som 15-åring, 2017 för Kungsbacka DFF: ”Jag minns de första träningarna där. Jag flög i närkamperna! Bara försvann liksom. Men det gav mig väldigt mycket att känna på den nivån tidigt”.
Efter säsongen började det ryktas om intresse från klubbar i damallsvenskan. Så bra hade det gått.
I mitten av december meddelade dock Jitex att Ella hade förlängt sitt kontrakt med ytterligare ett år. Hon valde tryggheten. Och tron på att en ännu bättre säsong skulle öppna ännu fler dörrar.
Någon vecka senare testade hon positivt för covid-19. Hon var sjuk över nyår.
– Jag hade ganska milda förkylningssymptom. Jag tror inte ens att jag hade feber. Jag tappade smak och lukt. Var trött, lite snuvig och hostig. Inget mer.
– Jag blev frisk, återhämtade mig och ganska snabbt var jag med på den klassiska försäsongsträningen. Jag var jättetaggad!
I slutet av januari blev hon sjuk igen. Allvarligare den här gången.
Den 28 januari 2021 fyllde Ella 19 år. Den 29 januari fick hon plötsligt svårt att andas. In i bilen, iväg till akuten. På ett sätt var det där nio månader av sjukdomshelvete tog sin början.
– De gjorde de vanliga testerna och tog in mig på Sahlgrenska. Jag var ganska rädd.
Inte blev det bättre när läkarna kom in och sa: ”Vi misstänker att du har fått proppar i lungorna”.
– Jag tror inte ens att jag vågade söka på det.
– De gjorde en röntgen, sedan fick jag vänta på svar. Jag tror att de andra var på träning. Jag minns bara att det tog så lång tid. Hela dagen liksom. Till slut kom de tillbaka och sa att det inte var lungproppar, vilket var världens lättnad. De hade hittat ärrvävnad på lungorna. Det hade de gjort på fler som haft covid. Det kunde ha varit anledningen till att jag hade svårt att andas.
Ella fick åka hem.
Trycket över bröstet fanns fortfarande där, men hon kände sig optimistisk.
– Jag hade ju vunnit omröstningen för årets mål, liksom. Haha!
Ella skrev en kommentar till Jitex från sjukhussängen. Hon log åt läkarna som sa att allt skulle bli bra.
Det blev det inte. Andningssvårigheterna höll i sig. Att stegra träningen, som läkarna hade ordinerat, fungerade inte alls. Oavsett vad Ella gjorde kändes det fel.
– Jag kunde inte gå nedför trappan utan att jag behövde lägga mig ner och vila. Och det var inte bara när jag rörde på mig. Det kunde komma när som helst, att jag bara blev illamående. Jag kunde ligga i soffan och inte ha gjort någonting. Och på nätterna kunde jag vakna av att jag hade kramper i benen. De skakade okontrollerat.
– Det var jättesvårt att veta ... Det kunde vara en bra period på en dag, men det var aldrig en dag som var helt bra under hela våren. Det enda jag ville var att träna fotboll med de andra, men kroppen hängde inte med. Inget fungerade som det skulle.
Det blev ytterligare två besök till akuten. Ett efter att Ella känt sig svimfärdig efter ett pass på gymmet. Ett annat efter att hon känt sig yr och ”helt borta” på jobbet.
Det blev också återkommande besök på vårdcentralen. Ingen kunde säga vad som var fel. Inget test gav någon diagnos.
– Till slut fick jag, via Sara Bjurkvist, en bekant till mig, tag på en fysioterapeut som heter Monika Ohlsén. Hon har varit ledande i lung- och andningsträning under covid. Att träffa henne har gett otroligt mycket. Hon gjorde utredningar, kollade på lungorna och gav mig hjälp med att försöka lära kroppen att andas igen.
Det var det Ella fokuserade på samtidigt som lagkamraterna i Jitex inledde försäsongen i februari, mars. Och sedermera tävlingssäsongen i april.
– Jag hade ett papper med övningar. Från att ha gått och tränat sex dagar i veckan skulle jag ligga, sitta och stå och andas. Psykiskt var det fruktansvärt tufft, men det hjälpte!
Ella tog sig tillbaka till fotbollsplanen. Igen. I slutet av maj tränade hon med Jitex. Hon deltog i uppvärmningen, körde några passningsövningar.
Hon var så glad, jämför det med ett kosläpp. Då kom ännu ett bakslag. Nu var det hjärtat.
– Någon vecka innan träningen hade jag fått göra ett långtids-EKG. Jag fick hem en liten dosa som hängde runt halsen och elektroder som mätte pulsen och hjärtats rytm under ett dygn.
– Jag hade vetat att pulsen hade varit lite konstig, men jag hade inte tänkt på hjärtat på det sättet. Jag hade haft fokus på lungorna och andningen. Sedan fick jag ett samtal från Östra där de sa att de hade hittat att jag hade hjärtrytmrubbningar under det där dygnet. De trodde att jag hade haft en hjärtmuskelinflammation under hela den här tiden. Jag fick träningsförbud i en månad – minst. Tills jag skulle träffa en kardiolog. Under den månaden ville de göra ultraljud. Då var det som att hela världen gick i kras.
Det sattes ett pulstak på 120 slag i minuten. ”Gå inte över det!”. Det skulle kunna vara farligt.
Ella har aldrig mått så dåligt som hon gjorde då. Det räckte att hon klev ur sängen för att pulstaket skulle sprängas. Eller att hon satt och skrattade tillsammans med sina vänner. Det slutade med att hon inte gjorde någonting.
– Jag var bara rädd och ledsen. Jag fick inte jättemycket information heller, jag skulle bara vänta på mitt möte med kardiologen. Det är också ... hjärtat, liksom. Det blev en helt annan grej.
– Jag tror att jag tappade bort helt vem jag var. Jag kunde inte träna och spela fotboll, inte göra det som varit det roligaste jag vet egentligen hela livet.
Ella tog hjälp av en psykolog. Hon var deprimerad.
Vilka var de var de värsta scenariona du målade upp i huvudet?
– Det värsta var om man inte skulle kunna leva som vanligt. Om det inte skulle gå över, det med andningen och hjärtat, utan påverka min allmänna hälsa mer än vad det redan hade gjort. Sedan, om jag ska vara brutalt ärlig, så kunde jag gå och lägga mig och vara rädd för att jag inte skulle vakna.
Vakna och vara vid liv?
– Ja. Om man hade svimmat av eller ... Det var ganska mörkt där. Mycket gråt och breakdowns. Man kände sig helt maktlös.
****
En burk hudvårdskräm och ett par orangea fotbollsskor står på hyllan. På kanten hänger ett lila hjärta fyllt med värmande ord. ”Värdefull”. ”Bäst”. ”Finns alltid där”.
Ella Smith Ygfeldt sitter på sin plats i Jitex omklädningsrum. Det är torsdag, träningsdag.
I början av sjukdomsperioden funderade Ella på att inte komma hit överhuvudtaget. Till Åbyvallen, alltså. Det gjorde för ont. Kanske bättre att sysselsätta sig med något helt annat?
Sedan var hon på alla träningar ändå. Bara stod där.
– Först tror jag inte att jag förstod att jag inte var med. Det gick inte in i huvudet att jag inte var där ute på planen. Man stod och tjötade med dem innan och efter. Alla visste vad som pågick så man behövde inte förklara något. Sedan har det var otroligt svårt. Man har suttit och gråtit på läktaren under matcher. Gråtit på träningar också. Gråtit i bilen hem. Det har varit otroligt tufft att sitta där vid sidan och se dem göra det enda man själv vill göra. De är med varandra, den enda platsen man vill vara på. Jag har haft en otrolig tur som haft Jitex. Alla kollar hur det är. De har varit ett otroligt stöd.
På med träningskläderna, de med nummer 23. Upp med håret i en tofs. Ut i höstkylan och strålkastarljuset.
Den här novemberkvällen ska Jitex genomföra en av årets sista fotbollsträningar. Ella en av de första i vad som är ännu ett försök till comeback.
Något känns dock annorlunda den här gången.
Laget joggar igång. Ella skrattar och ler.
Laget stretchar. Ella skrattar och ler.
– Jag mår väldigt mycket bättre! Jag känner igen mig själv. Jag tror att de i min närhet också gör det. Jag känner mig som en helt annan människa.
Har fått diagnosen postcovid
Det vände på riktigt under sensommaren. Sakta, sakta började Ella känna att hon kunde lita på sin kropp igen.
Andningsövningarna och den stegrade träningen gav effekt. Gränser pushades framåt lite i taget. Lungorna följde med.
I slutet av juli träffade hon en kardiolog. Beskedet: Hjärtat ser bra ut.
– De kunde inte se att jag hade en hjärtmuskelinflammation. Efter det gjorde jag en MR och ett arbets-EKG. Jag har en telefontid den 19:e november där jag kommer få reda på hur det ser ut, men jag fick kontakt med en annan fantastisk sjukgymnast, Åsa Cider. De har sagt att jag kan träna som jag vill så länge det känns bra. Det var en läkare som hade kollat på bilderna och sagt det. Det var en otrolig lättnad.
Också en lättnad svår att ta in. Ska det inte komma fler bakslag nu? Ska allt bli ... som vanligt?
– Jag är inte där än, men jag hoppas komma dit. Och jag tror att jag kommer göra det.
– Alla sa: ”Det här måste få ta tid, man kan inte skynda det”. Vilket var ganska svårt att acceptera. Men det har varit precis så.
Läkarna tror inte att du kommer få några men på hjärta eller lungor?
– De har inte sagt något. Det verkar som att det ser bra ut.
– Man får en sådan respekt för sin kropp. I tio månader har den fått kämpa med att återställa sig. Nu kan jag träna – gå ut och springa! Jag behöver inte sätta mig ner och ta en paus så fort jag rör på mig.
Hoppas kunna spela matcher 2022
Det känns inte heller som om någon står på hennes bröst. Eller som om någon tvingar henne att andas genom ett sugrör. Inte längre.
Har du fått någon förklaring till hur det senaste året kunde bli som det blev – hur milda förkylningssymptom kunde leda till allvarliga problem med hjärta och lungor?
– De har sagt att det är postcovid, att det är diagnosen. Men det är ingen som kan säga säkert. Ingen har haft svar på någonting. De har sagt att det kan hänga ihop med nervsystemet, att det kan ha påverkats av covid. Men jag har inte fått någon riktig förklaring hur det hänger ihop med lungor och hjärta.
– När läkarna inte ens kan förklara ... Det har varit det mest skrämmande i det här. Inte veta om eller när det skulle bli bättre.
Vet du hur du blev smittad med covid-19?
– Nej. Jag vet att jag har försökt tänka ut var det kan ha kommit ifrån, men jag vet inte. Vi var alla ganska försiktiga, det var inte en fråga om att man inte tog det seriöst. Jag tror att jag alltid har haft respekt för det, men jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle påverkas så här. Jag tror inte att jag hade hört om långtids-postcovid innan jag fick det. Jag förstod att folk for illa, men man tänkte inte på en själv. Jag var mer orolig för farmor och farfar, mamma och pappa.
Familjen. Ella börjar gråta när de kommer på tal.
Främst mamma. Eva.
– Hon har varit min klippa i det här. Gud, nu kommer jag bli tårögd här ... Hon har berättat i efterhand hur rädd hon har varit och hur mycket hon har pratat med läkare och sökt på olika saker. I våras kände jag inte igen mig själv. Även om det gjorde ont i henne att tvinga ut mig att göra saker var det, det bästa för mig. Att lyssna på alla mina tankar och känslor ... Hon är definitivt den största anledningen till att det har blivit så mycket bättre för mig. Hon har pushat när jag har behövt pushas och fått mig att ta ett steg tillbaka när jag har behövt det.
– Sedan pappa, storebror, flickvän, släkten, vänner ... Man har inte kunnat förvänta sig att det här ska kunna hända en frisk 19-årig tjej som sportar så mycket. Det är deras stöd som har gjort att man har gått upp på morgonen och kunnat ta sig igenom dagarna.
****
– Kom hit tjejer!
Jitex huvudtränare Kajsa Tornfalk samlar laget i en cirkel på Åbyvallens konstgräs.
– Som sagt är det här en av de sista fotbollsträningarna för i år. Därmed en av de sista chanserna att samla poäng till poängtävlingen. Jag ska inte avslöja ställningen, men om ni får gissa ... Vilka ligger i topp?
Ella gör det inte. Det ska det dock bli ändring på 2022.
– Det är definitivt min ambition, komma tillbaka nästa år och göra kaos!
Hur tror du att det kommer kännas den dagen du står där och ska spela match igen?
Den senaste gången var för nästan exakt ett år sedan. 14 november 2020, Mallbackens IF Sunne borta i Elitettan.
– Jag tror att jag kommer vara ett vrak, alltså. Känslosam, säkert, men också otroligt taggad. Man har gått och tänkt på den dagen, då bara pirrar det i magen. Varje gång man ser dem gå ut där på Åbyvallen, hör inmarschlåten tänker man att man ska vara där också. Man har målat upp massa olika scenario i huvudet hur det kommer vara.
Ella pausar.
– Men framförallt tror jag att jag kommer känna tacksamhet, att kroppen gör som den ska. Jag kommer aldrig ta det för givet igen.
Fakta: Postcovid
De flesta som får covid-19 återhämtar sig efter några veckor. En del personer får dock kvarstående eller sena symtom efter infektionen. Det kallas för att ha postcovid. Begrepp som använts tidigare är långtidscovid och långvariga symtom efter covid-19. Exempel på postcovid-symptom är extrem trötthet (både fysisk och mental), svårighet att andas, bröstsmärta, hjärtklappning eller hög vilopuls samt svårigheter med minne och koncentration.
