1971 hoppar Jerry Kerr av uppdraget som manager för Dundee United. Han gör det med en klubbikons status efter att ha lotsat United från andraligan till segrar i Europa mot Juventus och Barcelona. Jobbet han lämnar är ett av Skottlands mest eftertraktade. Det blir något överraskande 34 år unge Jim McLean som får axla Kerrs mantel. Det ska han visa sig vara mer än kapabel till.
McLean använder sig av nypor hårda som granit och cementerar snart sin makt i klubben. Han förändrar och satsar stort på klubbens akademi – allt för att kunna bygga ett lag med spelare från de egna leden. Efter några års uppbyggnad och inslussning av yngre talanger börjar Dundee United flåsa jättarna Celtic och Rangers i nacken. 1978 slutar klubben visserligen efter de båda Glasgow-lagen i ligatabellen, men i den skotska cupen är det McLeans mannar som går hela vägen.
Snart består en majoritet av truppen av egenfostrade spelare som John Holt, Derek Stark, Paul Sturrock och David Narey. Alla är dem strömlinjeformat anpassade till Jim McLeans ledarskap och idéer. Det här är hans lag från topp till tå.
– Alla menade att jag var en väldigt självsäker man, har han sagt till The Guardian. Det var jag inte. Jag uttryckte starka åsikter när jag blev tillfrågad om min åsikt, men i själva verket var jag väldigt osäker. Jag vet att det låter konstigt med tanke på mitt rykte.
Osäkerheten till trots – på fotbollsplanen utstrålande hans lag ett osedvanligt självförtroende. Sensommaren 1981 stormade klubben fram i Uefacupen med de hemmafostrade spelarna som ledstjärnor. 5–2 borta mot Monaco. 5–0 hemma mot Borussia Mönchengladbach.
Visserligen satte serbiska Radnicki Nis stopp för det skotska godståget den gången men det skulle komma mer från Dundee United. Mycket mer.
Under McLeans vingar växte hans fågelungar och började ge sig ut på allt större strapatser.
– Han var ett taktiskt geni, säger Paul Sturrock till The Guardian. Han kunde göra byten som förändrade kursen i en match. Han hade alltid gjort sin läxa men det var hans improvisation som vi kunde lita på och som gjorde skillnaden.
Hans belöning skulle komma. Den 14 maj 1983 – i en ligaavgörande batalj mot lokalrivalen Dundee FC gjorde hemmasnickade yttern Ralph Milne ett mål som aldrig kommer glömmas bort i Dundee. En chip, som vore den regisserad av högre makter, letade sig in i nätmaskorna. Ett ytterligare mål gav United andrum och för första gången någonsin, sedan klubben grundades 1909, stod Dundee United som ligamästare. Jim McLean firade segern med att be sin mor på läktaren blunda när han smakade på sitt livs första klunk champagne.
En vecka senare vann Aberdeen, under Alex Ferguson, den skotska cupen. Det fanns inte längre bara grönvitt och blått på den skotska fotbollspaletten. Nu regerade rött och orangefärgat.
Snart spred sig samma färger även på kontinenten. 1984 var Dundee United framme i Europacupsemifinal. På andra sidan: Roma. Nisse Liedholms Roma.
”Il Barone” hade ingen chans i tränarmatchen mot McLean i första mötet på Tannadice Park. Skottarna vann med 2–0 och spelade så bra att italiensk media senare misstänkte spelarna för att gå på droger. McLean svarade på skämt: ”Jag hoppas vi fortfarande går på dem nästa match”.
Det här var ett Roma som kanske var klubbens bästa upplaga någonsin. Ett Roma som var ett par missriktade straffar från att slå den här tidsepokens bästa klubblag Liverpool i finalen samma år. För trots det gynnsamma utgångsläget var det trots allt romarna som gick vidare. De gjorde det kanske delvis på grund av, eller tack vare, den hatiska stämning som rådde på Olympiastadion under den andra semifinalen.Ett mål på straff tog italienarna vidare. Segern firades med långfingrar och bråk mot McLean. Han var hotet som undanröjts, hatobjektet som fick stå ut med vad som helst. Det blåser på toppen.
Två år senare tar Kevin Gallacher, också han fostrad i akademin, plats i Dundee Uniteds anfall. Runt laget finns då en stab som är före sin tid. En psykolog hjälper dem att tänka rätt. En dietist hjälper spelarna att äta rätt. Det här är vardagsmat i dag, men då var det steg på vägar fotbollen inte valt tidigare.
Det gav resultat. 1987, drygt 20 år efter att Lennart Wing och Örjan Persson spelade när Dundee United slog ut Barcelona ur Fairs cup, gör Kevin Gallacher 1–0 på samma lag hemma på Tannadice Park och ger alla som var med på 60-talet rysningar av gammalt välbehag tillbaka. Det är inte vilket Barcelona som helst. Det är britternas Barcelona. Mark Hughes, Gary Linekers och Terry Venables Barcelona. Trots att Barca därmed borde ha bra koll på skottarna är McLeans fotsoldater lika kliniska i returen. Dundee hoppar vidare från kvartsfinalen med totalt 3–1. Till dagens datum har Dundee United raden 4–0–0 mot Barcelona.
– Jag tror vår laganda var den viktigaste faktorn till vår framgång. Då hade vi yngre folk som kom upp i laget, som jag själv. Vi hade en bra mix och alla kom överens. Vi hade en stark laganda, säger Kevin Gallacher och fortsätter:
– Vi ville bli mästare igen och igen. Det var ingen överraskning att vi gjorde det så bra, vi hade en sådan känsla. Vi visade i flera matcher att vi kunde matcha de bästa i Europa.
Några veckor senare går Dundee United, som Skottlands första Uefacup-finalist någonsin, upp mot IFK Göteborg. Men då, liksom i sex inhemska cupfinaler tidigare, faller klubben på målsnöret. Negativitet spreds bland spelarna. Enligt vissa som en följd av Jim McLeans sätt att vara. Några insåg, i förlustens sura sorg, att det här kunde ha varit sista chansen.
– Ju äldre du blir desto mer inser du att det troligtvis inte kommer att hända igen, och det var jobbigt, sa John Holt till The Guardian.
Skotsk fotboll har aldrig blivit lika bra igen. Alex Ferguson försvann. Henrik Larsson dök visserligen upp och räckte ut tungor och viftade med dreadlocks, men så het, så levande som ligan var under mitten av 80–talet blir den kanske aldrig på nytt.
– Då hade alla klubbar skotska spelare. Sedan började Celtic och Rangers värva in stora spelare utifrån. Att öppna hela Europa för en stark skotsk liga gav ligan problem. Det gjorde att Celtic och Rangers blev ensamma i toppen, säger Kevin Gallacher.
Inte heller Dundee Uniteds vardag är vad den en gång varit. Under slutet av 90-talet gjordes ett piggt försök till uppvaknande när klubben värvade Lars Zetterlund, Göran Marklund, Kjell Olofsson och Jonas Wirmola. Men inte ens det hjälpte. Så sent som 2013 spelade Dundeei Europa League. I dag är en uppflyttning till högstaligan, The Premiership, inte ens en självklarhet när seriens slutskede närmar sig.
– De utmanade Celtic för några år sedan. Då köpte Celtic klubbens tre bästa spelare och de åkte ur serien istället. Celtic och Rangers har alltid gjort så. Det är mycket svårare att utmana dem i dag, med pengarna Celtic och Rangers har, säger Kevin Gallacher.
Dålig ekonomi, svagt ledarskap från ägare och sålda nyckelspelare kan listas som anledningar till nedgången. Tiden när Barcelona, Roma och andra europeiska stormakter reste till Tannadice Park med darrande ben är förbi. I dag, på dagen 30 år sedan den första finalen mot IFK Göteborg, spelar Dundee United sista ligamatchen för säsongen.
För motståndet står Greenock Morton.
Källor: BBC, The Guardian, Youtube
