Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Foto:Bildbyrån/Privat

De svenska fansen älskade vad de såg

Fotbollens framgångsformler äro stundom svårtydda; hur man vinner matcher, hur man bygger lag, hur man lockar publik.

För att sammanfatta nuläget hänger allt på Guldbollenfavoriten Emil Forsberg. Det är bilden. Utan hans djupledsspel, förmåga att med fart slå ut sin motståndare och avsluta skarpt är Sverige uddlöst, degigt och rentav svagt. 

Inget kan vara mer fel. Av precis de skäl som angavs när Zlatan Ibrahimovic slutade. 
Några lever fortfarande kvar i villfarelsen en enskild supermans beslut att lämna landslaget skulle ödelägga nationens intresse och lagets slagstyrka.

Och så sitter vi här, ett drygt år senare, med genomförd generationsväxling, fler spännande generationer i pipeline, gott VM-hopp och ett publikintresse som får alla utom de som såg landskampen på Nya Ullevi (med 51 062 på plats) mellan Danmark och Sverige 1960 att baxna.

Hur kan vi förklara? Kan ni förstå?

Luxemburg hemma. Utsålt. Herre min skapare. 

Helt uppenbart avtog intresset för det svenska herrlandslaget i fotboll under de sista landskamperna före Janne Anderssons inträde. Folk (du och jag) slutade bry oss, eller brydde oss i alla fall mindre. Mitt under brinnande mästerskap. Det var vi och dem, precis som det nu bara är vi.

Jag tror att det handlar om identifikation. Tröjorna skall vara svettiga, byxorna skitiga och poängen helst vunna ur svårast möjliga läge. 

Jag pratade med Föreningen Svensk Elitfotbolls sportdirektör Stefan Lundin häromdagen. Han drog en lans för världsmästerskapets maratontabell. Vi är tydligen tia där, på egna meriter, poäng tagna under snart 100 år, i konkurrens med de allra bästa. Han menade på att det inte är någon slump, mer följden av att vi är bra, bra på det vi gör, vad vi kan och vad vi skall göra. 

Jag håller inte med Stefan Lundin om allt, men delar grundsynen. 

Vi skall förstås överraska, men inte förställa oss. Inte göra avkall på vår fotbollsmässiga själ, ej heller tro att vi är någon annan än den vi är. 

Genom hårt arbete, acceptans för en spelidé och kollektiv struktur (det betyder att en drös individer följer den gemensamt överenskomna taktiken) kan vi nå precis lika långt som vilket lag som helst. 

EM-guldet 2015 är ett bevis på det. Hur det i Prag talades om en gul vägg som det inte har talats om gula väggar sedan Berlin 2006, hur det inte hade någon som helst betydelse att Sverige i finalen mot Portugal var rätt illa ute, både i första halvlek, i slutforceringen och under straffsparkarna. 

De svenska fansen älskade vad de såg. 

Ändå lever bilden av ett rätt träigt svenskt spel kvar, som att guld inte var nog, som om fotboll på mästerskapsnivå inte handlar om resultat, som om Håkan Ericsons grabbar i princip inte satte varenda fot rätt? 

Kom igen! Vad mer kan vi begära?

Mot Bulgarien och Vitryssland tummades det på strukturen. Det kommer inte ske igen, lovade den assisterande förbundskaptenen Peter Wettergren omgiven av oss reportrar under onsdagen. 

Jag väljer att ta honom på orden.

Risk för underskattning? Pyttsan. Blåbärstänk? Glöm det. 

Utan Zlatan Ibrahimovic i den svenska laguppställningen skulle kvaliteten sjunka och intresset avta. 

Det blev precis tvärtom. 

Fotbollens framgångsformler äro stundom svårtydda. 

Plus

Jag ser väldigt mycket fram emot att se vad Viktor Claesson kan uträtta i Jimmy Durmaz ställe och tänker att inläggsspelet från Ludwig Augustinsson blir en luxemburgsk mardröm. Ödmjukt, strukturerat – och framgångsrikt. 

Minus

Efter att ha sett onsdagens träning är jag inte det minsta orolig för vad som sker om Mikael Lustig står över på lördag. Emil Krafth är också i form.