När Phil Foden och Mason Greenwood häromveckan hamnade i blåsväder och skickades hem från det engelska landslaget efter att ha smugglat in tjejer till spelarhotellet och brutit mot coronareglerna var reaktionerna förutsägbara: Ytterligare två unga, rika fotbollsspelare som inte bryr sig om något annat än att sparka på en boll.
– De lever alla ungdomar och tonåringars dröm, men nu missar de sin första landskamp för att de måste bestraffas. De är Covidioter, dundrade tv-profilen Piers Morgan.
Morgan följde sedan upp uttalandet på Twitter med att hävda att ”fotbollsspelare behöver barnvaktas av säkerhetsvakter för att skydda dem från sig själva”.
Bryter mot stereotypen
Det heter ofta att dagens fotbollsspelare är världsfrånvända unga män som lever sitt liv i en ogenomtränglig skyddsbubbla, fullständigt omedvetna om vad som försiggår i den verkliga världen. Även fotbollsspelare gör förvisso misstag och de dåliga förebilderna existerar, men de senaste åren har vi sett otaliga exempel på den raka motsatsen: På spelarna som bryter mot fotbollsspelarstereotypen och den ofta så vulgärt pengastinna fotbollsvärlden när en ny generation medvetna, drivna och intelligenta spelare börjat använda sin position för att göra skillnad. På riktigt.
Manchester Uniteds Marcus Rashford har med sitt outtröttliga samhällsengagemang för att minska klassklyftorna i Storbritannien gång på gång utnyttjat sin plattform och sin stora följarskara för att driva frågor han brinner för. I somras mobiliserade Rashfords kampanj för att erbjuda skollunch till de hundratusentals barn som annars skulle gå hungriga så starka reaktioner att premiärministern Boris Johnson till slut tvingades göra en helomvändning.
I andra delen av Manchester har Raheem Sterling ofta stått upp mot rasism och var en av många högljudda röster världen över i Black Lives Matter-rörelsen. De goda exemplen är många. Från Megan Rapinoe och NFL-stjärnan Colin Kaepernicks envetna motstånd mot sociala orättvisor, Tyrone Mings engagemang för de hemlösa, Juan Matas Common Goal-välgörenhet och Eni Alukos kamp mot rasism till Jordan Hendersons #PlayersTogether-donation till sjukvården.
Förra veckan fortsatte Arsenals Hector Bellerín att vara en av spelarna som går i bräschen för den nya samhällsengagerade generationen.
Bellerín, som förra säsongen planterade 3 000 träd i Amazonas för varje Arsenal-seger, nämndes tidigare i år bredvid självaste Greta Thunberg när Forbes listade 30 visionära ledare under 30 år. Nu lyfts hans stora miljöengagemang på nytt i ljuset, efter att han investerat nästan tre miljoner kronor för att bli delägare i världens grönaste fotbollsklubb: Forest Green Rovers.
Bellerin: ”Jag vill hjälpa till”
Forest Green Rovers blev 2017 världens första koldioxidneutrala idrottsklubb. Arenan drivs på förnybar energi och i lunchkantinen serveras enbart vegansk mat. Eco Park, den nya arenan som är i planeringsstadiet, ska enligt klubben bli världens grönaste arena och byggas nästintill enbart i trä.
Bellerín såg investeringen i klubben som en del i hans mål att skapa medvetenhet kring miljöfrågor och leda fotbollen mot en mer hållbar framtid.
– Många känner att det inte finns någon lösning på världsproblemen, men Forest Green gör redan massor och visar vägen för andra. Jag är så exalterad. Jag vill hjälpa till och stötta människor som vill förändra världen till det bättre, säger Bellerín till The Guardian.
Att Bellerín, Rashford, Sterling så många unga fotbollsspelare står upp för det de tror på och använder sin plattform, följarskara och kapital för att kämpa för det är en välkommen trend. Och en väldigt positiv sådan.
Idrottsstjärnorna har funnit sin röst – och de använder den.
