Vi behöver inte göra det svårare än vad det är. Samtliga elitfotbollsklubbar i Göteborg – och för den delen även i Sjuhärad och Halland – har uppnått sina bästa serieplaceringar med tränare som har fått stanna länge, faktiskt till och med längst.
Utan undantag.
Vet ni vad jag tror? Jag tror att det finns ett samband. Uthållighet ger resultat. Långsiktighet ger medaljer. Snabba beslut ger … ingenting.
För att ta några exempel:
Gais nådde 2011 under ledning av Alexander Axén en allsvensk femteplats. Det var klubbens bästa placering sedan 1989 och följden av tålamod.
Axén, som ledde klubben under totalt fem säsonger, började nämligen darrigt. Under debutsäsongen 2009 låg Gais efter 18 omgångar på nedflyttningsplats. Det var både fara och färde.
Istället för att ge Alexander Axén foten kallades Benny Lennartsson, som var Axéns mentor och tidigare tränare i Forward, in som bollplank. Resultatet? Axén mådde bättre och laget gick starkt.
Efter Alexander Axén har Gais haft sex tränare och inte varit i närheten av de resultat som uppnåddes 2011. Jo, jag vet att de åren kostade, men ingen kan påstå att klubbens trovärdighet och attraktivitet har ökat med alla efterföljande tränarbyten.
Exemplet med IFK Göteborg är lika tydligt. Roger Gustafsson satt under första halvan av 90-talet som tränare för Blåvitt i sex år och vann fem SM-guld. Även han började svagt, med 0-6 mot IFK Norrköping, men fick fortsätta och är föreningens mest framgångsrika tränare någonsin.
Stannar vi kvar i IFK Göteborg inleddes den säsong som senare mynnade ut i klubbens första Uefacuptriumf (1981/82) faktiskt med tre förluster i allsvenskan. Sven-Göran Eriksson var ifrågasatt, men blev kvar. Resten är, som det heter, historia.
Samma sak i Öis. Där är Erik Hamrén den tränare som har suttit längst (sex säsonger) och vunnit flest medaljer (tre plus en cup) i modern tid. Starten var dock svettig. Efter att ha ersatt Bo Backman med åtta omgångar kvar räddades det allsvenska kontraktet 1998 först efter kvaldrama mot Umeå. Hamréns tio efterföljare som tränare i Öis har inte varit i närheten av de resultat som uppnåddes mellan 1999 och 2003.
Ni misstänker möjligen att jag har rotat fram fler exempel. Rätt. Som att Peter Gerhardsson inledde sin tränarbana i BK Häcken med två förluster under debutåret 2009, att han är den tränare som suttit längst i klubben och den tränare som nått de bästa resultaten (tvåa 2012, cupvinst 2016).
I Kopparbergs Göteborg FC, som grundades så sent som 2004, är bilden den samma. Torbjörn Nilsson vann under sina sex år cupen både 2010 och 2011 och tog samma år föreningens bästa serieplaceringar (tvåa) i damallsvenskan hittills.
Förhållandet tveksam start, tålamod från styrelse, lång tid i klubben och goda resultat är inte ovanligt.2005 satsade IF Elfsborg på en ung tränare från Laholm vid namn Magnus Haglund. Efter sex omgångar låg laget sist i tabellen. Haglund fick trots det vara kvar och vann året efter SM med Elfsborg. Och i Halmstads BK vann Tom Prahl under sina sex år klubbens två senaste SM-tecken 1997 och 2001.
Plus: Kontinuitet. Visst älskar vi det ordet, Mats Grauers, Roger Rönnberg och Joel Lundqvist?
Minus: Efter att 24 tränare på raken fullföljde sina kontrakt med IFK Göteborg har sex av de tio senaste gått i förtid. Under samma period har IFK vunnit ett av sina 18 SM-guld. Något säger det i alla fall.
