Irland något bättre än väntat, Belgien något sämre, där Italien på förhand känns allra trubbigast. Visst, de har en stark Juventusfyra längst bak med målvakten Gianluigi Buffon som en trygg sista utpost och där världens äldsta trebackslinje med Andrea Barzagli, Leonardo Bonucci och Giorgio Chiellini, förmodligen fortfarande också är den allra bästa.
Det kan å andra sidan ha att göra med att ytterst få topplag spelar med tre centrala innerbackar, vilket ger Daniele De Rossi – och tidigare Andrea Pirlo – ett mer renodlat uppspelsuppdrag. Även om Skottland långt ifrån är vad Skottland en gång var (visst slet Gordon Strachan delar att sitt hår i smyg i paus) uppträdde framför allt Bonucci som en världsback; i mod, spelförståelse och brytningskapacitet.
Och han kommer inte bli sämre när EM börjar och motståndet blir tuffare.
Så långt allt väl för Italien.
Problemet är precis som vid VM 1982, VM 1990, VM 2006 och VM 2010. Det finns inga på förhand givna skyttekungar. Det som i ett sådant läge sedan nästan alltid sker är att någon kliver fram. Det finns alltid en Paolo Rossi eller Salvatore Schillaci bakom nästa krök. Och gör det inte det vinner Gli Azzuri ändå, som 2006 då Luca Toni och Marco Materazzi vann den interna skytteligan med två fullträffar.
Jag känner mig dock historiskt osäker på vad Graziano Pellé och Edér går för. Och hur skall offensiven utan Marco Verratti och mot Skottland skadade Riccardo Montelivo och Thiago Motta egentligen läggas upp? Contes Malta-uppställning innehöll bara en plusvariant: Lazios Antonio Candreva, som både avslutade och skapade från sin högermittfältsposition.
Visst, Pellés snabba avslut vid 1-0 i andra halvlek var både hårt och välplacerat, men sanna mina ord, han skrämmer inte ens Andreas Granqvist och Victor Nilsson Lindelöf.
Vänskapsmatcher är vänskapsmatcher, men trupper som skall bantas från 30 till 23 spelare borde innehålla mer kraft och intentioner än Italiens på söndagskvällen.
Upprepar: Räkna aldrig bort Italien.
Sverige, utan Zlatan Ibrahimovic, mot Slovenien i Malmö i kväll. Vad står på spel? Inte så mycket, mer än att Pontus Wernbloom faktiskt får en ärlig chans att spela till sig en startplats mot Irland i premiären. Oscar Lewicki är fortfarande Erik Hamréns förstaval intill Kim Källström på det centrala mittfältet, men efter en skral vår av Lewicki och en starkare av Wernbloom har styrkeförhållandena förändrats.
Plus: Göteborgslagen avslutade vårsäsongen i allsvenskan på bästa möjliga sätt. Gustav Engvall, Patrik Karlsson Lagemyr, Paulinho och John Owoeri hade stundtals lekstuga. Blåvitt är sex poäng bakom Malmö FF och Häcken klättrade via segern mot Djurgården från 13:e till åttonde plats i tabellen.
Minus: Trist för alla de som köpt dyra biljetter till Zlatans skånska landslagsavskedsföreställning. Eller smärtar vaden verkligen så?
