Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Balkander: Portugal långt ifrån bara Ronaldo

Vi är på upploppet nu. Som bekant är det på upplopp saker avgörs, men alltid arbetet dessförinnan som styr utfall. Och då är vi med ens nere på detaljerna, de sista procenten.

Portugal har en extra vilodag mellan semifinal och final. Det har betydelse. Liksom Frankrikes bredare trupp, variationsmöjligheter och publikstöd. Efter att ha vunnit den moraliska finalen återstår nu den faktiska, där det taktiska skall lösa det praktiska.
Medan Island kramade max ur hängivenhet och kollektivism lutade sig Wales mot en enskild för att höja en helhet. I det spektrumet hittar vi även Portugal. 

Som min landslagsskrudade franske taxichaufför uttryckte saken i ett 30-gradigt Marseille: Ett finger i luften när han talade om Portugal, en hel hand när han kom in på Frankrike.

Historien är fylld av enskilda hjältar, som mer eller mindre på egen hand tagit landslag till de största av triumfer. Här behöver jag knappt namnge Diego Maradona för att ni skall förstå vad jag menar.

Fler är de som inte lyckats uppfylla förväntningarna från ett folk och en fotbollsvärld där alla numer vet bäst. Jag nöjer mig med att nämna Lionel Messi här. 
Ibland räcker det inte att vara bäst. Du måste ha rätt omgivning också. Och omvänt: På den största scenen krävs alltid individualisten för att få betalt för en taktik. 
När Frankrike uppträder som en hel orkester är det Antoine Griezmann som tilldelats rollen som solist och därmed i praktiken baxat pianot till Stade de France.

När vi etiketterar Cristiano Ronaldos Portugal som ett enmanslandslag blundar vi för fakta, att det var Ricardo Quaresma som klev fram och avgjorde förlängningen i åttondelsfinalen mot Kroatien och satte den avgörande straffen mot Polen, att det var en hörnvariant som gav 1-0 mot Wales, att det står en hel armé av detaljprogrammerade portugiser beredda att göra precis allt som krävs för att bemästra en individuellt skickligare motståndare. 

Väldigt lite enmanslandslag, väldigt mycket lag.

Taktik handlar lika mycket om förmågan att förutse motståndarens nästa drag som att planera de egna. Jag tror att alla förstår att det blir svårt för Portugal (som älskar att ha bollen, men har förbaskat svårt att omsätta det till chanser) att föra finalen. Taktpinne och favoritskap lämnas med varm hand över till Les Bleus.
I EM-finalen 2004 var den rollen Portugals. Ingen trodde på Grekland. Hur det slutade? Cristiano Ronaldo minns varenda detalj. Jag lovar. Det tänker han använda nu; vara beredd, ställa om och utnyttja de fasta situationerna.

Chanserna kommer. Jag vågar lova det med.

Än har ingen lyckats att besegra Fernando Santos landslag i EM. Lars Lagerbäck, detta mästerskaps taktiska general, varnade tidigt för Portugal när guldfavoriter diskuterades.
Han är 90 minuter plus tillägg från att få rätt. 

Plus
I en skör tid, där poliser avrättas under demonstrationer i USA, där Frankrike läker sår under undantagstillstånd, där osäkerhet ökar och trygghet minskar får fotbollsmästerskap rollen som livlina; något att hålla fast vid och enas kring. Med helt olika känslor lyckades tyska och franska supportrar väldigt väl med detta när kväll blev natt i Marseille. Det bådar, i någon mening, gott.

Minus
Vart är världen på väg?