Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Foto: Bildbyrån. Kollage: GP

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Balkander: Nu är det Blåvitt som vill flyga under radarn

Vi fick en föraning förra helgen, det kommer mera i dag. BK Häcken är staden Göteborgs främsta utmanare om SM-guld, oavsett vi vill eller inte.

I torsdags satt jag i nästan tre timmar och lyssnade till IFK Göteborgs tränare Jörgen Lennartsson i ett konferensrum på Prioritet Serneke Arena, vägg i vägg med IFK Göteborgs akademi, där både Jonas Olsson, Roger Gustafsson, Sonny Karlsson och Thomas Olsson syntes genom glasrutor i färd med att planera för kommande träningar och föreningens framtid. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Lennartsson, som sin vana trogen talade högt och tydligt, verkar i en förening vars långsiktiga målsättning ändrats från att ”tillhöra topp tre” till att ”vara med i toppstriden” av allsvenskan. En marginell korrigering, men en tydlig markering, en slags anpassning.  

Lennartssons bekymmer är att ekonomi och trupp inte längre tillåter honom som ytterst ansvarig för A-truppen att hävda guldchans. I stället talade IFK-tränaren om att slå ur underläge bakom klubbar som Malmö FF, Elfsborg, Häcken och AIK. 

Han poängterade särskilt Häckens utveckling och konstaterade att klubben, som han själv tränade i början av 2000-talet, inte längre kan flyga under radarn. 

Ungefär samma reflektion BK Häcken själva gjort. I kväll kan ännu ett steg mot en andra cuptitel på raken tas mot vackra Östersund på Bravida arena. I måndags lyfte Dennis Andersson för första gången in ordet ”SM-guld” i den gulsvarta vokabulären i samband med årsmötet.

Det är steg för steg, spelare för spelare och skall man vara helt ärlig är det nu bara i försvaret frågetecknen återstår.

Är Joel Andersson, Rasmus Lindgren, Emil Wahlström och Kari Arkivuo av tillräcklig klass för allsvensk toppstrid? Resten är det definitivt.

Jörgen Lennartsson försöker få det att låta som att systemet inte innebär någon egentlig förändring. 

I en klubb där 4-4-2 sitter i väggarna är alla avsteg ögonbrynshöjare och effekten av något. I det här fallet är förklaringen misslyckade försök att värva en fjärde anfallare inom ramen för rådande budget. Bland annat blev Sander Svendsen från Molde för dyr. 

Och jag kan precis som Mads Albaek gilla förändringen. Två nya spelare – Mix Diskerud och Henrik Björdal – in, ett spelsystem anpassat till truppens utseende, som i dagsläget består av endast tre forwards, Tobias Hysén, Elias Omarsson och Mikael Boman. Det anmärkningsvärda är att Hysén i nuläget är tredjerankad.

På rekordtid skall IFK ömsa skinn från trygga 4-4-2 till anpassade 4-2-3-1. Hinner spelarna med? Och hinner Diskerud bli klar till premiären rent fysiskt? 

Systemet bygger på hans förväntade förmåga – samt att Albaek lyckas hålla i och fördela boll strax utanför motståndarens straffområde, som stundtals mot IFK Norrköping.

Plus: Östersunds anfallsspel. Blir en nöt att knäcka för Häcken. 

Minus: Oscar Wendt tar farväl av A-landslaget. Troligen ett klokt beslut. Ludwig Augustinsson och Martin Olsson är före i rankinen. Samtidigt är avhoppen från Janne Anderssons landslag totalt sett fler än någon önskat.