Den svenska EM-ballongen var pumpad, men drömmen sprack tidigt eller snarare pyste ut över gräsmattor i Paris, Toulouse och Nice.
Utan att uppsåtligen kritisera den tidigare svenske förbundskaptenen Erik Hamrén vilade ansvaret i somras tungt på Zlatan Ibrahimovic axlar. ”Ibra”, som mentalt befann sig någonstans mellan Paris och Manchester, talade om guld och gröna skogar, men levererade något avsevärt mer mänskligt, nära nog okoncentrerat.
För att sammanfatta: Sverige var aldrig nära. Det hettade aldrig till. Och en era tog slut. Dagen före avskedet satt det svenska landslagets främste genom tiderna på ett podium i Nice och berättade att han bestämt sig för att sluta.
Beskedet var väntat och följdes av fler. Under sommar och höst tog vi farväl av Kim Källström, Andreas Isaksson, Pontus Wernbloom, Erik Johansson och Erkan Zengin.
Implosionen byttes mot framtidstro
Vi såg också nya stjärnor tändas. Allra starkast sken Victor Nilsson Lindelöf, som under senhösten återvände till Paris och kompletterades av Emil Krafth, Ludwig Augustinsson och Jakob Johansson.
Redan i Janne Anderssons första landskamp som ansvarig förbundskapten, hemma mot Nederländerna, visade även Robin Olsen att han är en fullgod ersättare till Andreas Isaksson i rollen förstemålvakt.
I vissa delar till och med bättre. Och som ni vet byggs alla lag bakifrån. Inte bara i ishockey.
Landslagets långsamma implosion under Hamréns sista år har under hösten bytts mot framtidstro, spelglädje, taktiska ramar och kollektiva insatser.
En genomgående känsla under hela Zlatan-epoken – Henrik Larsson och Johan Elmander undantagna – är att få spelare presterade över sin förmåga intill Ibrahimovic.
Det är möjligt att Erkan Zengin inte håller med där och det hela är motsägelsefullt.
Vi har troligen aldrig haft en bättre fotbollsspelare, vi lyckades – dessvärre – förmodligen inte dra nytta av hans fulla potential, i alla fall inte under Erik Hamréns tid som förbundskapten.
Det smärtar att skriva det, men jag kommer inte runt det.
Med facit i hand (= Janne Andersson första landskamper) skulle Hamrén möjligen slussat in andra spelare tidigare. Och vad skulle hända om Zlatan sattes in i det nya, avslappande och taktiskt mer uppstyrda landslaget?
Det är av allt att döma en fråga vi aldrig kommer få veta svaret på.
"Inte den vackraste fotbollen, men den mest effektiva"
EM i Frankrike blev annars ett folks totala omfamning av ett baissat franskt landslag.
De behövde det. Frankrike behövde det, men snubblade, trots turneringens främste (Antoine Griezmann) på målsnöret.
Portugal lyckades, trots ett svagt gruppspel, gå hela vägen och vann, med Ronaldo på bänken och nattfjärilar i ögonen, sitt första seniormästerskap.
Portugal spelade inte den vackraste fotbollen, men den mest effektiva. En av dem som tidigt varnade för Portugal var Lars Lagerbäck, Islands förbundskapten som personligen upplevde karriärens höjdpunkt under EM-veckorna.
Den isländska sagan
Först bedriften att ta Europas mest glesbefolkade land till första mästerskapet, därefter första poängen (1-1 mot Portugal), följt av första segern (2-1 mot Österrike), avancemang till åttondelsfinal utan en enda förlust i gruppspelet – och krydda det med seger mot England i åttondelsfinalen.
Islands taktik var glasklar. Ligg lågt och kontra med kraft. Inget av EM:s 24 lag hade bollen mindre under gruppspelet, knappast något hade den bättre.
Att Island bestod av fler allsvenska spelare än Sverige gjorde bevakningen för oss som var på plats extra angelägen.
Bland de starkaste korten märktes Ragnar Sigurdsson, tidigare uppskattad mittback i IFK Göteborg, Arnor Traustason, svensk mästare med IFK Norrköping och Kari Arnason, samma merit med Malmö FF.
Att Island och Wales nådde kvartsfinal skall tolkas som att lag med en genomtänkt taktik och spelare som är villiga att följa den aldrig kan räknas bort.
Den isländska sagan, som också innehöll en nydanande och kraftfull läktarvulkan, fick ett abrupt slut mot Frankrike. Kraften var slut, motståndet för bra och omställningarna för veka.
Terrorhoten blev huliganbråk
Vi befarade veckor av terror, istället fick vi en inledning med huliganbråk; periodvis i nästan varje buske, men framför allt i Marseille, där ryska och engelska supportrar i dagar drabbade samman både utanför och inne på Stade Velodrome.
Detta är en beklämmande del av mästerskapsfotbollen, en skamfläck, där turistande huliganer förstör festen för oss andra.
Säkerhetsnivån under EM-veckorna i Frankrike saknar motstycke i mästerskapshistorien, men var befogad och rakt igenom effektfull.
Händelserna i Nice, bara fyra dagar efter finalen på Stade de France i Paris, gav en fadd eftersmak. Just där, på strandpromenaden i Nice, bodde det svenska landslaget i samband med matchen mot Belgien.