Ibland gapas det efter för mycket. Att inte uppnå ett uttalat sportsligt resultatmål behöver inte vara synonymt med pest och kolera. Det finns de som har det värre. Och alla ni som följt IFK Göteborg längre än de tre senaste säsongerna (det vill säga i princip alla som läser den här texten) vet att det sedan det senaste guldsjoket har hanterats en och annan sportslig kris i klubben. Kvalet, skattemålet, sjundeplaceringarna och kostsamma organisationsförändringar.
2016 är inget blåvitt krisår, det är ett bra år. Ett år då miljoner strömmat in i kassan efter försäljningar av Gustav Engvall till Stoke och Haitam Aleesami till Palermo, ett år då en ny inomhusanläggning vid Kviberg tagits i bruk, ett år då akademi- och skolverksamheten på allvar tagit fart på samma ställe. Unga IFK-tjejer har sedan samarbetet med Kopparbergs Göteborgs FC klubbades en möjlighet att fortsätta att utvecklas lokalt.
Under året hanterades ett akut ekonomiskt läge på ett klokt vis då värdet i Kamratgården omsattes i kapital som räddade elitlicensen. En ny och kompetent styrelse har arbetat taktfast och beslutet att kicka klubbdirektören har gett sportchefen möjlighet att växla upp – och klubben en chans att se över organisationen.
Med begränsade ekonomiska resurser har många på Kamratgården klivit fram och tagit extra ansvar. Det är bra för moralen.
Och i förlängningen klubbkänslan.
Det är inge länge sedan det hett eftertraktade Clean Court-avtalet togs i bruk och i en allt större omfattning låter föreningens CSR-arbete höra om sig. I kväll är idrottsministern på plats för att lyssna till IFK:s arbete och framtidsplaner.
Allt vore frid och fröjd om det inte var för den där förbannade målsättningen, att vara bäst i Sverige, nå ut i Europa och ha fler SM-guld än Malmö FF.
Publiksiffrorna går också att diskutera och relatera till både tabellplacering och läktarrelaterade händelser (läs: Malmö FF-matchen).
Efter segern mot Oskarshamn i Svenska cupen lever IFK Göteborg hopp en slutseger och plats i kvalet till Europa League. Marginalen ned till femteplatsen bör vara tillräcklig för en slutlig bronspeng.
Och i så fall en slutlig tredjeplats gällande allsvensk placeringsbonus från Föreningen Svensk Elitfotboll. Det skulle öka intäkten på uppemot fem miljoner kronor och kompensera årets publikbortfall.
2016 är inget blåvitt krisår.
Det är ett bra år.
Plus: Den emellanåt kritiserade Sef-modellen att basera bonus på de fem senaste årens placeringar gynnar i år IFK Göteborg, som rimligen passerar IF Elfsborg. I toppen går Malmö FF förbi AIK.
Minus: Jag hävdar fortfarande att Svenska Fotbollförbundet bör överväga att flytta något av de tre avslutande VM-kvalen från Friends Arena till Ullevi. För publiksiffrans skull.
