Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Balkander: Klart att Emil ville haft mer – går det ens?

Det går inte att komma ifrån att det här var Emil Salomonssons kväll, även om han själv ville haft mer.

Indirekt skyldig till poängtappet mot AFC senast, nu lämnad ensam mot fyra Östersundsspelare vid ställningen 0-1 och spel på övertid. 

En minut senare hade IFK Göteborgs löpstarka högerback hunnit stoppa både 0-2 med vänsterfoten och satt 1-1 med högern. Dessutom var det Emil Salomonsson som slog det närmast perfekta högerinlägget mot Tobias Hysén, vars avslutning krävde ”årets räddning” från Andreas Andersson i första halvlek.

IFK Göteborg 2017 är ett begränsat fotbollslag, men också ett lag med inställning – och insikt. Det vet nu vad de inte hade koll på i fjol, att det är dödsstraff att åka till Östersund och pressa högt och bjuda på ytor. Spelare och ledare har lärt sig att konstgräset på Jämtkraft arena i princip inte tillåter ett enda misstag, att motståndaren skall ha bollen och att omställningar är grejen. 

Därför är det så viktigt att IFK Göteborg i Henrik Björdal har fått ännu en Sören Rieks, en spelare med bättre bollbehandling än Jakob Ankersen och ett spelsinne som höjer hela sin omgivning. 

Jag tänker på tajmingen och passningen till Emil Salomonsson när Tobias Hysén var centimeter från att ge Blåvitt ledningen före paus, jag tänker på orken och löpkraften som tvingade domaren Glenn Nyberg att blåsa på tilläggstid. I min värld är det straff, även om Andreas Andersson hade en helt annan uppfattning. Utrusningen kändes onödig och klumpig redan från början.

Jag såg i Abdul Razak denna kväll även det Mats Gren och Olle Sultan såg i Abdul Razak i fjol, men som 2017 av olika anledningar hittills bara inneburit smulor och brottstycken. Det här var första riktiga chansen och jag tycker att han tog den. Särskilt inspelen och genomskärarna på motståndarnas planhalva. I nuläget är han före Sebastian Eriksson i rankingen på innermittfältet och lär spela mot Hammarby på onsdag om Mads Albaek inte kan.

Några ord även om Pontus Dahlberg. Det finns mycket som imponerar med Pontus Dahlberg. Som räckvidden, reflexerna och spelförståelsen. Men förstås även ut- och insparkar, luftspelet och kylan. Han blir aldrig stressad. Låter saker rinna av honom, blickar fort mot nästa sekvens och gjorde mot Östersund sin bästa allsvenska match hittills. Det bådar gott. 

Jörgen Lennartsson valde att starta med Elias Mar Omarsson. Jag tror att det handlade om att trötta ut, springa sönder och kontra, men tycker oavsett skadeläge, att Tobias Hysén gjort sig förtjänt av mer. Det handlar om inte annat om tajming, men även om speed när speed krävs.

Oavsett har IFK nu skapat en hyfsad konkurrenssituation både i anfall och på mittfält.
Det kommer att behövas.

För Häcken och Mikael Stahre blev IFK Norrköping en oväntad läropeng. Särskilt efter tidigt 1-0 och bud på mer. Men att Hisingslaget klappade ihop i andra halvlek håller jag inte med om. Bäst på plan: Norrköpings Daniel Sjölund och Linus Wahlqvist. Alhassan Kamara närmast att kvittera ett par gånger om.

Plus

Idrotten är fantastisk. Ena matchen syndabock, nästa poängräddande hjälte. Har det någonsin varit tydligare än för Emil Salomonsson den senaste veckan?

Minus

Det är kostsamt att kryssa. Särskilt om man vill tillhöra toppen. Fast fasen vet om det gäller årets allsvenska, den jämnaste i mannaminne.