Det regnade som i Reykjavik, tilltagande och sidledselakt. Gräset, som redan före avspark tagit mycket stryk, fick sig ytterligare en omgång. Och på planen stred Jon Dadi Bödvarsson och Kari Arnason, båda ratade av IFK Göteborg under ungdomsåren, som isländska fotbollsspelare gör. Dedikerat, positionerat och inom ramen för en plan. I tio minuter. Sedan slank de både hit, dit och till slut ned i diket.
Lång boll från en oattackerad Blaise Matuidi, modig och hög isländsk offsidelinje, där Kari Arnason i en position just ovanför Olivier Giroud signalerade för offside, där Birkir Saevarsson inte nådde högt nog i luftrummet på Matuidis långchipp och där Hannes Halldorsson kom ut bra, men i princip var chanslös.
LÄS OCKSÅ: Balkander i EM-bloggen:"En stund att minnas för alltid"
Gylfi Sigurdsson gestikulerade direkt till Hanns Halldorsson att få ut bollen ur nätmaskorna för att om möjligt söka en snabb replik, en repris från matchen mot England, men minuterna gick och så gick det som vi trott. Ett mål till, men i samma bur.
Frankrike var inte som England, är inte som England och hur högt Jon Dadi Bödvarsson än hoppade på Antoine Griezmanns hörna var han chanslös mot Paul Pogbas magnifika spänst.
Och utifrån ett svenskt perspektiv uppfattade jag i Pogbas målfirande en John Guidetti-honör. För att elda på styrkorna. Vem minns inte hur den tidigare U21-anfallaren vände den franska målgesten MOT Frankrike på Örjans vall i EM-kvalet? Nu blev det början på något annat, något väldigt vackert.
Jag vet inte exakt hur avspända islänningarna verkligen var och hur pressade fransmännen kände sig, men på Stade de France fanns inte uns av underskattning, bara genuint och väldisponerat fotbollskunnande.
Det blev, faktiskt, kattens lek med råttan, ett svettigt avsked för Lars Lagerbäck, där ett stolt, blåvitrött isländskt ansikte antog en annan, lite blekare ton.
När Antoine Griezmann minuten före paus chippade in fyran stod sex (6!) isländska utespelare kvar uppe vid mittlinjen, knappt medvetna om att de bara minuten innan sett Olivier Giroud göra det han är bäst på (vinna nickdueller) och Dimiti Payet bidra med det han är skickligast (skjuta placerat med båda fötterna, nu den vänstra).
I paus skojades det om att det enda som återstår är att göra som Sverige mot Tyskland i VM-kvalet 2012, vända 0-4 till 4-4. Och nog ökade hoppet i den hängivna isländska klacken när Kolbeinn Sigthorsson tåade in 1-4 i upptakten av andra halvlek, men istället för 2-4 nickade Giroud in sitt tredje och Frankrikes elfte mål i turneringen.
Det var en sådan kväll. Didier Deschamps unnade sig lyxen att byta ut varningsbelastade Koscielny och Giroud, båda avstängda i semifinalen mot Tyskland vid ytterligare ett gult kort.
Den isländska sagan är över. Men bara för stunden. Effekterna av veckorna i Frankrike lär visa sig. Tills vidare: Tack för festen, tack för kraften och tack för att ni satte de stora på prov. Med en ”allsvensk” backlinje och en tro att allt är möjligt. Om man bara följer sin plan och gör som man har sagt.ias Balkander
Plus
Att aldrig ge upp är ett isländskt honnörsord. Birkir Bjarnason fick göra sista målet. Det var han värd.
Minus
Möjligen vår övertro på att det skulle gå igen. Det var aldrig nära.
