Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Balkander: "Inte skall väl Zlatan avsluta med en förlust"

Det handlar om att leda, om att visa vägen, att föregå med gott exempel; att staka ut en riktning. Det handlar också om heder, om ett eftermäle, om en historieskrivning. Därför vill jag – kräver jag – att du mot Belgien tar löpningarna, visar med gester, gör tumme upp och applåderar igång en publik. Det är vad jag vill. För det är vad som krävs.

Det brinner i knutarna, det eldas också i diskussionerna. Vad har Zlatan Ibrahimovic egentligen uppnått med landslaget, med den nation som genom historien vunnit OS-guld, VM-silver och VM-brons. Som skrällt, som stridit som överraskat. Och med lag där stjärnan lyfte laget. Där laget lyfte stjärnan. Där det fanns en symbios.

Vi har aldrig haft en stjärna som Zlatan Ibrahimovic, vi har aldrig – åtminstone i tanken – haft ett större avstånd mellan den bäste och de där bakom.

Därför har det uppstått ett avstånd, en mental obalans, där stjärnans roll blivit ännu viktigare; där stjärnan måste leda via exempel.

Några exempel från EM: Stjärnan, som även råkar var lagets kapten, har inte löpt tillräckligt, inte vad som krävs. Han sjunger inte nationalsången, han tackar inte publiken, som enligt internationell bedömning tillhör EM:s toppskikt.

Han pushar sällan lagkamrater när matcher stått och vägt i ett mästerskap där han på förhand pekades ut som den kanske störste.

Det är vad han måste, det är vad som krävs.

Vi kan tala om bristande kompetens hos de övriga, om en förbundskapten som famlar, om en förbundskapten som redan skrivit sitt avskedstal och väljer Erkan Zengin och Sebastian Larsson framför Sam Larsson och Alexander Fransson.

Men det är inte där skon klämmer.

Detta landslag är Zlatan Ibrahimovic landslag.

Det är som det vi kommer minnas det. Det är som sådant sista striden skall ske.

När vi väger ord på guldvåg finns för mig bara två.

Ta. Ansvar.

Som i kvalet mot Danmark, som borta mot Tyskland, som mot Ungern i Budapest.

Du gillar det, du kan det, du måste det.

Hur skall vi våga anfalla när vi vet hur starkt de kontrar, hur skall vi våga flytta upp våra ytterbackar om hål uppstår bakom?

Den Eden Hazard vi såg växla upp mot Irland efter paus överträffas endast av det Kevin de Bruyne åstadkom i samma halvlek.

Och så har de Romelu Lukaku, 23-åringen som blivit den forward de önskat att de hade, som fått fotbolls-Europa att frukta röda jävlar på riktigt. Vi har Emil Forsberg; bilden av en efterträdare, visionen av en utopi.

Plötsligt satt vi där. Som fågelungar och bara gapade. Efter en presskonferens om Belgien fick vi ett avslut av sorg. Eller guld. Inte långt från den stad dit han for som en kung och lämnade som en legendar fick vi ett besked som får en avgörande match i ett EM att framstå som journalistisk vardagsmat. Jag tror att det kan höja oss.

Jag skall inte säga att jag är förvånad, möjligen över tidpunkten. Zlatan Ibrahimovic lämnar landslaget efter 15 år. Han är snart 35 år. Har spelat 115 landskamper och gjort 62 mål. Ett utträde. Ett farväl. En Zlexit. Inte på Björn Borg-nivå, som när vårt stora tennisess lämnade in redan som 26-åring, men något som skakar om. Tar tag i oss, får oss att jämföra, sammanfatta, blicka bakåt.

Och Erik Hamrén har vetat sedan i vintras. Även om det definitiva beskedet kom i går.

Själva offentliggörande kändes regisserat, men jag vet inte. Det var Ibrahimovic först, Hamrén sedan och när blott två frågor återstod tog en holländsk journalist till orda.

”Det här kan vara din sista match för svenska landslaget, gör det ont?”

Där och då var jag rätt säker på att Zlatan skulle svara det alla svenskar svarar när de får den frågan. Att han tänker vara kvar till final.

Men så samlade han kraft, lutade sig fram och gav besked. EM blir hans sista tid i landslaget. Inget OS, inget VM-kval, ingen Janne Andersson. Där sparade vår näste förbundskapten ett mobilsamtal.

Det låter som en efterhandskonstruktion, men Zlatan Ibrahimovic anlete var som natt och dag. Spänd, fokuserad och mörk i blick inför matchen mot Irland i Paris; lättsam, avslappnad och gladare nu.

Jag ser det som ett tecken, ett gott tecken.

Rätt anspänning är en avgörande ingrediens i all form av elitidrott.

Det känns märkligt, närmast surrealistiskt, att blicka mot tiden efter Zlatan Ibrahimovic samma dag som en av hans och lagets viktigaste strider avgörs.

Strunt samma. Först: Det blir inte lättare att vinna VM-kvalet mot Holland 6 september. För Janne Andersson kan Zlatans besked, hur dumt det än låter, liknas vid lättnad.

Nu blir nästa landslag Janne Anderssons landslag och inte Zlatan Ibrahimovic.

Zlatan Ibrahimovic landslag sjunger på sista versen. Janne Anderssons kommer innehålla spelare som heter saker som Christoffer Nyman, Alexander Fransson och Pontus Jansson.

Fram till dess står ett eftermäle på spel, en stjärnas sista föreställning på lut.

Inte skall väl Zlatan avsluta med en förlust?

Plus
Mot Gunnar Grens OS-guld och VM-silver går inget att anföra. Ingen har en bättre blågul meritlista. Dock håller jag Zlatan Ibrahimovic, i det stora perspektivet, högre än vår göteborgske fotbollsikon.

Minus
Belgien är att alldeles för bra fotbollslag för oss. Där var även Erik Hamrén tydlig. Men att ge upp i förväg. Varför då?