Det var Jörgen Lennartssons matchplan, uppsnack och laguttagning, men det var prestationen på bänken, där Magnus Edlund debuterade som ansvarig allsvensk fotbollscoach, och på planen, där flera var åter i gammalt gott 2015-slag som avgjorde det här.
Jag talade före avspark med Mikael Boman om ditten, datten och att motivation slår klass. Hävdade jag. Så här i efterhand kan jag, trots min felaktiga analys, ändå hävda att den tesen stämde. Så här taggade, laddade och glada har jag inte sett IFK Göteborg under hela denna kylslagna fotbollshöst, som mest handlat om bristfällig ekonomi, bortslarvat Europaspel och dippande allsvensk tabellplacering.
Det har inte var IFK Göteborgs år, inte IFK Göteborgs höst, men hemmafacit och resultatet mot AIK kan ingen ta ifrån detta lag som aldrig slutade tro och en måndagskväll i oktober spelade för heder, fjärdeplats (som ju faktiskt kan innebära Europaspel i förlängningen) och supportrarna.
De bjöd på säsongens häftigaste och mest ihärdiga tifo. Bengalfritt, maskfritt, men med en flagga (Gamla Ullevi 1916-2016) som konkurrerade det mesta i flaggväg.
Att publiksiffran stannade på blygsamma 13 132 är en reaktion på utebliva sportsliga resultat. Om tesen ”du är aldrig bättre än din senaste match” gäller blir det fullt hus mot Elfsborg i avslutningen.
Det fanns så många positiva IFK-saker med 1-0-segern mot ett guldjagande AIK från Solna att bokstäverna inte räcker till. Jag tänker främst på Thomas Rogne, som kämpat sig tillbaka från två korsbandsskador och nu var tillbaka på den nivå vi blev bortskämda med i fjol. Nu vann han i stort sett varenda duell, mot Isak, Obasi och senare Markkanen.
Jag tänker på Emil Salomonsson, som inför ögonen på assisterande förbundskaptenen Peter Wettergren, gjorde sin bästa insats för hösten – och spelade fram till Omarssons segermål precis som vi lärt känna Salomonssons inlägg tidigare.
En av de viktigaste detaljerna i den här segern var IFK:s aggressiva press, inte från början, men efter ett tag. Dessutom var bolltempot högre än på länge. Så blir det ofta mot lag vill äga boll och föra spel, men den här melodin tillhör definitivt framtiden.
Jag tänker också på Mads Albaek. Rakare och modigare nu. Högre upp i banan. Och förstås Sören Rieks. Detta lags bäste spelare.
Till sist: Målet var av bästa märke. Mottagningen, vändningen, skottet. Får han stanna, Mats Gren?
• • •
Plus: Laginsatsen. Man vinner som lag och förlorar som lag. Den här gången föll ingen ur ramen i ett Blåvitt som ännu inte säkrat fjärdeplatsen, men som är på god väg. Kul hemmaavslutning mot Elfsborg att vänta.
Minus: Tänkte först skriva gräsmattan, men kom på att den trots allt höll rätt bra ändå. Lite geggig, lite gropig, men okej för att vara i slutet av oktober.
