Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Balkander: Gratislandslaget – en inflation i billiga ursäkter

Jag vidhåller vad jag hävdat. En geografisk spridning av VM-kvalen skulle ge en större exklusivitet vid varje enskilt tillfälle – och per automatik ett bättre underlag för högre publiksiffror.

Att lagkapten Andreas Granqvist inleder en presskonferens dag före match med att skänka bort 1000 biljetter till ett VM-kval på Nationalarenan sänker inte bara ”Granens” trovärdighet, det dumpar synen på marknadsavdelningens förmåga att prissätta och sänker bedömningen av förbundsstyrelsen kunskap att värdera landslagets nuvarande dragningskraft.

Klart som korvspad att Andreas Granqvist & Co vill ha ett så bra stöd mot Bulgarien som möjligt, klart som korvspad att det har med Zlatan Ibrahimovic att göra, klart som korvspad att ännu färre nästa gång i förväg betalar de hutlöst höga biljettpriser som omger A-landslaget.

Lika klart är att publiksiffror kan tolkas på olika sätt. Att de 35 000 som såg premiären mot Nederländerna var fler än på nästan alla andra VM-kvalarenor i omgång ett. Eller att 20 000 sålda dagen före en måndagsmatch mot ett profillöst Bulgarien faktiskt är helt okej.

Problemet är att det inte på långa vägar täcker för förbundets intäktsbehov.

Det som oroar är att landslagspubliken från Fredrik Ljungbergs dagar, via Henrik Larssons och fram till och med Zlatan Ibrahimovic har valt att titta på sitt landslag för landslagets skull, inte för motståndet.

Det har varit av mindre betydelse om spelarna på andra sidan har kommit från Malta, Bulgarien eller Spanien. Publiken har kommit ändå.

Nu stannar de (ni/vi) hemma av andra skäl. Fel veckodag. Fel avsparkstid. Fel prissättning. För få profiler.

Det har talats om Tiden efter Zlatan. Efter att ha räknat och lyssnat till kollegor på plats är det tydligt: Svenska Fotbollförbundet behöver hålla fast vid sin nya, ödmjuka linje. Förmodligen fortsätta skära i kostnader, både på kansliet och i verksamheten. Och framför allt vinna fotbollsmatcher med representationslaget.

Gratis är gott. Men att skänka bort biljetter till det stoltaste vi har är fel väg att gå. Den senaste tidens åtgärder ger bara känslan av att gå som katten kring het gröt. Och en inflation i betydelselösa insatser. 

Söndag eftermiddag, 200 spänn. Där har ni lösningen. 

Vi talar och skriver en hel del om Victor Nilsson Lindelöf just nu. Med rätta. Han är redan den största talangen, snart den största profilen och med lite skinn på näsan det här landslagets givna ledare. Snart stormar även Ludwig Augustinsson in i det här laget.

Bulgarien har en alldeles speciell plats i den svenska fotbollshistorien. Det är mot Bulgarien två av våra allra mest folkkära årgångar har tagit sina största triumfer. 4-0 i Pasadena 1994 och 5-0 i Lissabon 2004.

Henrik Larssons solomål i VM, Henrik Larssons nickmål i EM.

Det som bland annat skiljer denna match från tidigare möten är avsaknaden av en yttre fiende, något att skrämmas med.

Dagens Bulgarien saknar en Hristo Stoitjkov och en Emil Kostadinov. Det finns ingen Dimitar Berbatov eller Stilian Petrov; inslag som höjt den svenska koncentrationen och senare prestationen, profiler som stuckit ut och lyft det bulgariska landslaget och parallellt skapat imponerande karriärer för sig själva.

Att de nu saknas skrämmer nästan lika som att Sverige har tolv raka mot Bulgarien utan förlust, 49 år utan nederlag, inte ett insläppt mål i något av de sex senaste mötena och en diffus känsla av det här skall gå vägen.

Vi måste upp på tå, sätta chanserna vi skapar, utmana med mer kraft, löpa in tydligare bakom backlinjen – och utnyttja det Bulgarienproffset Simon Sandberg trycker på.

Hålla bolltempot uppe.

Då är segern vår och poängen på plats.

VM blir nog så svårt att nå ändå.  

Plus: Det är få saker som får den svenska idrottssjälen att gå ingång som ett VM-kval i fotboll.

Minus: Gäller det än?