Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Balkander: "Fotbollen har definitivt passerat en gräns"

Om Tommy Svensson inte gjort om Tomas Brolin till högermittfältare under VM 1994, ingen Kennet Andersson eller bronspeng. Om samme Svensson inte satt vindsnabbe och brytningssäkre Joachim Björklund på vänsterbacken 1992, ingen semifinal på hemma-EM.

Erik Hamrén bör därför överväga att blanda det protektionistiska med det oväntade, som att göra Sveriges näste mittfältsgeneral till yttermittfältare, om än bara för en sommar.
Björklund gjorde bara en sommar som vänsterback i ett mästerskap som blev starten på vad som sedan dess gett oss sju mästerskap där vi nu står inför ett åttonde.
Vänsterback var inte "Jockes" position, vare sig förr eller senare, även om han vikarierade för Valencia i Champions League-kvartsfinal mot Lazio 2000.
Tomas Brolin blev heller aldrig någon högermittfältare, på riktigt, men fick från höger ytor nog att styra det svenska anfallsspelet under brons-VM, nedflyttad från anfallet, vilket skapade anfallsparet Kennet Andersson/Martin Dahlin.

Samma anslag går att ha på spelare som Johan Mjällby (mittfältare/mittback), Olof Mellberg (högerback/mittback) och Klas Ingesson (innermittfältare/yttermittfältare). Viktig för laget, men inte från favoritpositionen.

Det här är en förbundskaptensfråga. Se behovet, uppfatta potentialen och förklara för spelaren. Som ni förstår handlar det här om mitt önskemål att se Oscar Hiljemark till höger mot Irland. Och om att få Erik Hamrén och honom att förstå att det är det bästa för laget.
För att skapa en vi-känsla behövs en yttre fiende. Finns ingen, skyll på media. Om sanning skall fram har det hänt att journalister under mästerskap gjort hönor av fjädrar, berättat om konflikter och sprickor som inte funnits, eller i alla fall överdrivits rejält.

Jag inbillar mig att det svenska landslaget har ett behov av att skapa denna vi-känsla genom att bygga murar som egentligen inte finns, genom att stänga träningar utan att det behövs.
Blott i jagat tillstånd maximeras prestationen. Endast i konflikt finns krig att vinna. Bara genom känsla av att det är vi mot dem växer kollektiv starkare än motståndares.
Så slut er då, men se för sjutton gubbar till att vinna mot Irland sedan.

Frankrike är ett matland (här var jag på väg att skriva ett maltland, men det stämmer inte riktigt). För oss har det inneburit allt från friterad bläckfisk, via vällagade köttbitar till överraskande efterrätter (det är viktigt att äta bra under ett långt mästerskap). Häromdagen delade jag och monsieur Janlind exempelvis på en Crazy pot för 16 euro. Frågor på det?

Supporterbråket i Marseille, som föregick England-Ryssland, var det grövsta jag sett på länge. När oskyldiga blir nedslagna med stenar av förbipasserande och andra svävar mellan liv och död har fotbollen definitivt på nytt passerat en gräns. Snabbutredning och uteslutning? Vems är ansvaret? Och vad säger Uefa?
Får man tycka synd om en hjälte? Får man påstå att Igor Akinfejev var matchens bästa spelare, trots att han borde ha tagit Eric Diers frispark i andra halvlek? Bra, då gör jag det. Ryssland kan vara grupp E:s motsvarighet till Italien. Starka, men inte starka nog framåt. Om de var värda poängen? Tveklöst. 

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.