Balkander: Ett enda långt gäääspande

EM i Frankrike är fortfarande möjligheternas mästerskap, om än något mer drömlikt än för ett dygn sedan. 0-0 mot Slovenien. Gäsp, säger jag.

ANNONS
|

Jag letar detaljer, söker nyanser och upptäcker vad jag såg redan i Champions League, där Victor Nilsson Lindelöf från sin högra innerbacksposition lägger offsidelinjen högt, säker på egna löpkapaciteten och förmågan att läsa motståndarnas uppspel och instick.

Under EM förväntas motståndarna – Italien och Belgien – föra två av tre gruppspelsmatcher. Därför är det viktigt att de defensiva linjerna, markeringsavstånd och presspel övervägs och avvägs väl; undvika att gå bort sig och skapa plötslig och onödig yta mellan mittfält och försvar, som när Sebastian Larsson halvpressade och senare tvingade Andreas Isaksson till en världsklassräddning.

Det är också viktigt, att som när Slovenien är bollförande, hitta kontringsmodeller och rörelsemönster som biter. Jag är rädd för att vi inte fick så mycket av den varan en alldeles enastående försommarkväll i slutet av maj 2016.

ANNONS

Emil Forsberg försökte, bröt mönster och drev på. Samspelet med John Guidetti och Isaac Kiese Thelin klaffade dock inte. När en storbildsinzoomad Zlatan Ibrahimovic är halvlekens behållning inser man att det inte var någon vidare EM-klass på det svenska anfallsspelet.

Om vi skall vara oroliga för att Sverige kom till spel utan vadjusterade Zlatan Ibrahimovic och ljumskirriterade Kim Källström? Icke. Jag hade varit mer orolig om Erik Hamrén – för sakens skull – hade chansat med Sveriges två mest givna utespelare.

Må kraften komma till er och vara med er. I Frankrike. Inte nu.

Fel att låta en icke EM-uttagen anfallare starta i näst sista landskampen inför ett mästerskap? Alternativet, att börja med en mittfältare på topp, hade varit sämre.

Alltså, så här: Pontus Wernbloom är en ångvält, han anses också vara en av ryska ligans bästa spelare. Det duellspel han bjöd på i Malmö var kompromisslöst.

Jag är kluven. Det jag vänder mig emot är de frisparksgrundande glidtacklingarna i närheten av eget straffområde, det jag älskar är att motståndarna – David McGoldrick (Irland), Emanuele Giaccherini (Italien) och Kevin de Bruyne (Belgien) – till slut backar undan.

Med Oscar Lewicki får du ett snabbare och enklare passningsspel, en liknande underkastelse – och färre varningar. Jag vidhåller att Lewicki är kvar i förarsätet, men är samtidigt spänd på vad Moskvamittfältaren hade betytt för helheten.

ANNONS

Jag väljer att kalla det för ett angenämt problem. Och kastar även in Oscar Hiljemark i leken. Energisk mot Slovenien.

Pondus Jansson och Victory Nilsson Lindelöf. Jomantackar.

ANNONS