Som vi älskar dem. Som vi har saknat dem. Och som vi behöver dem. Profilerna. Stjärnspelarna. Hjältarna. De som säljer biljetter och avgör matcher.
Eller vi? Jo vi.
Svensk fotboll behöver sina Henrik Larssons, Fredrik Ljungbergs och Tomas Brolins. Framför allt på planen, men även i stugorna, i fikarummen, i omklädningsrummen.
För exakt ett år sedan satsade Erik Hamrén allt på rött. Det var Zlatan hit, Zlatan dit och en spelidé som visserligen fanns på papper, men aldrig riktigt fungerade i praktiken.
Problemet med spelidéer som utgår från enskilda är att de enskilda måste vara på topp för att laget skall prestera.
Mot Irland, Italien och Belgien fick vår utvalde totalt iväg ett skott mot mål. Och lämnade svensk landslagsfotboll i Nice enligt den koreografi reklamfilmen för ett bilföretag krävde.
Tron fanns där aldrig, inte den djupa, inte på riktigt.
Det är annorlunda nu.
Precis som Henrik Larsson en gång i tiden alltid utgick från laget i sin höga forechecking löper nu Emil Forsberg skiten ur sig i sin Fredrik Ljungberg-lika roll till vänster på det svenska mittfältet.
Emil Forsberg höjer Sverige, är viktig för Sverige, men fortfarande bara en bricka i laget, där passformen på de andra avgör resultatet.
Däremot snackas det igen. Det snackas om sådant kidsen bryr sig. Om övergångar till Premier League, om assistrekord i Bundesliga och om han eller Victor Nilsson Lindelöf kommer att gå för mest.
Allt det där saknar betydelse under de 90 minuterna på Friends i morgon, men det sänder signaler, ger framtidstro och säger till oss att saker är möjliga.
Sverige kan spela jämnt mot Frankrike – och därmed besegra dem.
Sverige har häng på en VM-plats – och kan därmed nå Ryssland.
Sverige kan starta med Jakob Johansson, Sebastian Larsson eller Oscar Hiljemark – och har oavsett val av Albin Ekdal-kollega ett stabilt grundspel.
Sverige har publiken med sig på ett utsålt Friends – och det har landslaget banne mig inte varit bortskämt med.
Möjligheterna har sedan EM-utträdet i juni 2016 gått från begränsade till gränslösa, det har skapats bredd, spets, alternativ och ryggrad.
Det finns ingen hybris, men jag tror att vi har chansen mot Frankrike.
Inte tack vare Emil Forsberg.
Utan för att Emil Forsberg – vår just nu störste profil – är en del av ett lag.
Ingen enskild skall hängas för det förflutna, ingen enskild skall hyllas för det nuvarande, men det är där vi står.
Med goda chanser på tre poäng.
Plus:
Kan spelare göra vad Jakob Johansson gjorde mot franska världsstjärnor på Stade de France i november kan spelare göra det samma på Friends. Jag tror på Sverige.
Minus:
Inget ont om Janne Anderssons halländska, men det snackas inte så väldans mycket göteborgska på landslagssamlingarna nuförtiden, Sam Larsson undantagen. Se det inte som gnäll, mer ett konstaterande.
