Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Balkander: "Det här får konsekvenser"

Det är skarpt läge nu. Och det är självförvållat. Ytorna. Som blev för stora. Misstagen. Som blev för många, även om chanserna var fler än någonsin. Det här får konsekvenser. Även för Häcken.

Det roligaste först. Jag vet inte vad ni tänker när ni ser Daleho Irandust spela fotboll, hur han flyter fram över planen, vänder bort stötande mittbackar, sprintar ifrån andra och sätter öppnande passningar på medspelare i frilägen. Men det är något alldeles extra. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag skall inte påstå att Häcken inte saknade Alexander Farnerud, men Irandusts aktioner är beroendeframkallande, något att höja biljettpriset för; sällsynt på en skala som spänner över svensk fotbolls allra största talanger. Att han offrades efter Rasmus Lindgrens utvisning påverkar inte omdömet. Bäst på plan ihop med Paulinho.

Allt det kom i skymundan, eftersom motståndet var IFK Göteborg. Det här var första mötet mellan Mikael Stahre, som fick gå från IFK trots ett framgångsrikt 2014, och Jörgen Lennartsson, vars förtjänster i jämförelse med Stahre handlade om fysik och akademi. 

Det var de argument Mats Gren använde då och som i efterhand går att använda lite hur som. Pontus Dahlberg må vara 18 år och redan ordinarie. Och orken är det inget fel på, men huvudfrågan är om Jörgen Lennartsson har fört IFK Göteborg framåt. Eller kanske snarare om det var rätt av dåvarande klubbdirektören Martin Kurzwelly och Mats Gren att ge Stahre sparken. 

På Grens och IFK-styrelsens bord har frågan om Lennartsson framtid legat sedan oktober. Även om IFK under första halvlek på Bravida arena skapade mer än under någon annan halvlek 2017 skall allt vägas in innan blecket på ett eventuellt kontrakt har torkat och det kan (skriver kan) vara så att en förstahalvlek i maj 2017 får konsekvenser. Jag skulle säga att det är ofrånkomligt.

Många av spelarna i IFK:s trupp spelar förutom för laget även för sin egen framtid. IFK föll denna kväll inte på moral, på uteblivna kombinationer och håglöst agerande. De förlorade på egna misstag, på omställningar och mot en bättre motståndare. 

Det är den smärtsamma sanningen. Det finns ingen domare att skylla på. Och det hjälpte inte med numerärt överläge i 45 minuter för att vända skutan på rätt köl.

BK Häcken har väntat på den här stunden i sex år. På tre poäng mot IFK Göteborg, mot storebror, med den överlägsna historien och det stora stödet.

Peter Abrahamssons räddningar, Paulinhos briljans, Erik Fribergs slit och Alhassan Kamaras tyngd. Det här börjar likna ett komplett lag, vilket Mikael Stahre var inne på under presskonferensen. Ett lag för toppstriden, ett lag som inte är beroende av enskilda spelare.

Jag pratade med Häckentränaren i veckan, om starten i IFK 2012, om att det inte blir skarpare än så i svensk fotboll. De lyckades, bland annat genom värvningen av Mattias Bjärsmyr, skapa stabilitet och rädda kontraktet. Jörgen Lennartsson är i ett liknande läge nu. Men med en poäng mindre än efter sex omgångar 2012.
Jag har varit med om det tidigare en gång, att en IFK-tränare uppmanats att avgå av de egna supportrarna. Den gången smög Stefan Lundin ut bakvägen och avgick dagen efter, nu tog Jörgen Lennartsson snacket. Framme hos de besvikna och förbannade supportrarna. Länge. Rakryggat. Nödvändigt. Det hedrar honom.
Och efter samtal med både Frank Andersson och Mats Gren är beskedet att Lennartsson sitter säkert.
På söndag kommer nästjumbon Kalmar FF till Gamla Ullevi. Då finns inte mycket att välja på.

Plus: Häckens omställningsspel, framför allt i första halvlek, men även vid 4-0 när IFK jagade en reducering. Kliniskt. 

Minus: IFK Göteborgs resultat. Att släppa in fyra mål mot rivalen från Hisingen smärtar inte bara supportrar utan svider extra, även för spelarna.