Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Balkander: "Den störste jublade som han aldrig gjort tidigare"

Den störste gick ut, men det bästa återstod. Vilket drama vi fick och vilken final det ändå blev. Portugal är Europamästare för första gången, i Luis Figos fotspår och till minne av Eusébio. Parabéns, Portugal!

Det är som det är med finaler på Stade de France. 1998 kom Ronaldo inte till spel för Brasilien, nu tvingades hans namne att lämna för Portugal. Turneringars förgrundsfigurer, de stora franska hoten, VM 1998, EM 2016. Cristianos öde nu? Duell med två fransmän. Klämd av Payet. Och i backen med svåra knäsmärtor. 
Hur de tre medicinarna försökte och hur gärna Fernando Santos än ville ha tillbaka sin kapten i spel gick det inte. Efter 23 minuter och ett andra försök slet han av sig sin lagkaptensbindel, satte sig ned i gräset och bars kort därefter ut på bår från karriärens tänkta höjdpunkt.
Så skoningslös kan ibland historien vara att inte ens de som är tänkta att skriva den får vara med om slutet.
Det var malfjärilar, svalor och när en duva alldeles i inledningen flög ärevarv just under läktartaket gick mina tankar till vad det här mästerskapet i dess djupaste botten kommit att handla om. Återställande av respekt, med en fredlig underton; hoppfullhet, värdighet och kärlek. Dock inte utan hjälp på traven.
Två och en halv timme före avspark genomförde polisen en kontrollerad sprängning av en misstänkt väska utanför det franska spelarhotellet. Väskan visade sig innehålla kläder, men sammanfattar rätt väl det säkerhetsläge som omgärdat detta, det 15:e Europamästerskapet i fotboll. 
EM-resan började och slutade på samma plats. Fast på helt olika vis. Fransk mardröm, portugisisk upprättelse – och nöjdast av alla var förmodligen Fernando Santos, vars lag har hånats för tråkigt spel, jämförts med Grekland 2004 och räknats ut så många gånger att det inte går att räkna. 
Trea i gruppen efter tre oavgjorda matcher, inte ens seger mot Island (det här var innan Island fick sitt stora erkännande) och fortsatta problem när slutspelet började. 
Först i semifinalen mot Wales kom första segern under ordinarie tid.
Dessutom, hette det, med ett lag alldeles för beroende av en enskild spelare.
Portugal, som aldrig hade vunnit någon stor final inför gårdagens förlängningsrysare inför 80 000 åskådare på Stade de France, har tagit steg för steg, alltid under överseende av Cristiano Ronaldo, och alltid med en kombination av individuell briljans och stenhårt försvarsagerande. Bra organisation, som Lars Lagerbäck skulle ha uttryckt saken. 
Att det var just Eder, inhopparen, som avgjorde stärker tesen om att Santos vet vad han gör. In i 79:e minuten, målskytt i 109:e.
Hugo Lloris hade precis som Rui Patricio svarat för en lysande match. Så många räddningar, så långa armar. Nu räckte Lloris högra inte till. Distansskottet från 28-åringen, som spelar sin fotboll i franska Lille (!), var både välplacerat och hårt. 
Och bakom målet firade tusentals portugiser som de aldrig firat tidigare. 
Portugal har under hela EM talat om tro. Ingen annan än de själva trodde ju att det skulle gå. 
Alla hade fel.
Och från sidlinjen jublade den störste som han aldrig har jublat tidigare.

Plus
Griezmann, Giroud, Sissoko, Nani, Quaresma och Pogba. Vilka chanser som skapades, vilket målvaktsspel vi fick se. Och så Gignacs stolpskott. Wow!

Minus
Pepe försökte, Clattenburg ställde sig och tittade på. Det slutade som senast, ingen åtgärd och portugisen behåller sin stämpel.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.