Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Balkander: Bales Wales som Frankrike – ett rejält lag

Bale mot Ronaldo i dag, Tyskland mot Frankrike i morgon. Om individerna är i fokus inför Wales-Portugal står lagen och historien i centrum inför semifinalen i Marseille. Som så ofta i den franska fotbollen.

EM i Frankrike 1984 minns vi för dess flärdfulla, tempostarka och anfallsinriktade spel. Det var inte bara värdnationen som bjöd på något extra. Även Portugal och Danmark charmade med minnesvärda insatser och offensivt spel. Av många dramatiska matcher var semifinalen mellan Frankrike och Portugal den kanske allra mest spännande.
Frankrike tog ledningen med 1–0, Portugal kvitterade och det blev förlängning. I förlängningen chockade Jordao fransmännen med sitt andra mål för kvällen. Först med sex minuter kvar kunde Domergue kvittera till 2-2 och i förlängningens näst sista minut frälste Platini sitt land med ett kyligt avslut framför mål. 3–2 och final mot Spanien, som dagen efter vann sin semifinal mot Danmark på straffar. 

Större är inte marginalerna när historia skrivs. 
Det som nu tas för en sanning var på håret då. 

För att utnyttja den individuella briljans Michel Platini stod för då och senare Zinedine Zidane har Frankrike alltid byggt sina lag runt skickliga och hårt arbetande mittfältare. 
Vattenbärare, men av en något finare sort.

1984 var det Jean Tigana och Luis Fernandez, 1998 Didier Deschamps och Emmanuel Petit och på EM 2000 Deschamps och Patrick Vieira. 

Kloka och coola, passningsskickliga och goda tacklare.  

Precis som Blaise Matuidi och N’Golo Kanté nu. 

Dock har förbundskapten Didier Deschamps fått kämpa med balansen i sin jakt på rätt spelare. Och när Jogi Löw påverkas av skador och avstängningar kan Deschamps välja fritt. I morgon skulle jag på nytt föredra Kanté framför Moussa Sissoko, som vikarierade mot Island.

Att Frankrike inte har vunnit någon enda mästerskapsmatch mot Tyskland sedan 6-3 i bronsmatchen på Ullevi 1958, med VM-historiens främste skyttekung Just Fontaine som fyramålsskytt, smärtar här i Paris.

Att det nu lyfts fram kan dels stärka revanschbegäret men samtidigt påminna tyskarna om de ju trots allt oftast vinner de viktiga mötena.

Lutar vi oss mot historien står sig Wales slätt, samma sak med den världsranking Erik Hamrén under hela gruppspelet hänvisade till för att få oss att förstå att Sverige inte var favorit i någon enda match. 

Noterar att Cristiano Ronaldo inte anser att Portugal är favorit. Den stämpeln går inte snacka bort, även om Pepe & Co fortfarande väntar på första segern efter ordinarie tid här i Frankrike. 

Wales, som inför EM till och med förlorade mot Sverige, skulle på sätt och vis vara en större finalskräll än Grekland 2004.

Efter några veckor med Zlatan Ibrahimovic och hans svenska enmanslandslag är det befriande att följa Gareth Bales hundraprocentiga insats för Wales.
Hans kroppsspråk och prestation som världsstjärna har tveklöst höjt sina mindre namnkunniga lagkamrater.

Och skapat ett lag som är redo för en promenad på vatten.
Ett problem är att Portugal har en bättre försvarsorganisation än Belgien. 
Men det är kanske världsligt.

Plus
Solen skiner i Paris. Tar det som ett tecken på en bra match i kväll. Och i morgon. Reser till Marseille på förmiddagen. Den här turneringen börjar ta sig nu.

Minus
Wales saknar assistkungen Aaron Ramsey mot Portugal. Joe Allen i all ära, men Wales behöver varenda klasspelare de har. Ännu en sak som talar för Portugal.