Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Balkander: "Öis och alla öisare är att gratulera"

Det är ju det här med träningsmatcher. Vilka växlar kan vi dra? Hur skall vi klassa Johan Elmanders comeback, som enligt min bedömning var ypperlig? Så här: Öis och alla öisare är att gratulera.

Dessa rader skrivs efter en träningsmatch i början av februari mot en nykomling i division 1 södra. Ni får ta med det i bedömningen om superlativen blir för många och för kraftfulla.

Jag finner dock ingen annan utväg än att leverera en gränslös hyllning av en spelare som enligt födelseattesten borde ha gjort sitt, efter lång och framgångsrik proffskarriär i Europa med gott samvete kunnat dra sig tillbaka och levt på minnena.

I stället är det han, en 35-årig tvåbarnspappa med 85 A-landskamper på meritlistan, både VM- och EM-spel, som satte nivån i den här matchen – en träningsmatch i minusgrader på Öisgården två månader före seriepremiär.

Rörligheten, försvarsarbetet, bollkontrollen och kommunikationen.

Självklart pratade vi Djurgården efteråt, självklart fick Johan Elmander frågan om hur hans halvårskontrakt med Öis i kombination med Kim Källströms hemflyttarplaner och Andreas Isakssons befintliga kontrakt med järnkaminerna påverkar tankegångarna.

Om jag skall vara helt ärligt tror jag att han är sugen. Det är i år 15 år sedan just Elmander, Isaksson och Källström bärgade Djurgårdens första SM-guld sedan 1966.

Nu står stjärnorna på himlen placerade på så vis att en repris är möjlig. 

Däremot är jag inte lika säker på att Johan Elmander tar klivet. 

Han har inte valt Öis för att för att lattja sig igenom ett halvår och sedan lämna klubben ”i sticket”. Han är för att ta upp klubben i allsvenskan, det är på sätt och vis större än ett nytt SM-guld i Stockholm. 

Fram tills torsdagskvällen fanns också en viss osäkerhet kring form och fysik. Den är nu helt borta. 

Elmander fick efter matchen också frågan om han tror att han håller allsvensk klass. 
Som jag ser det finns i nuläget få om ens någon svensk forward i den inhemska fotbollen som kan mäta sig med Johan Elmander.

Nicken vid 1-0, passningen bakom backlinjen som föregick 2-0, väggspelet med 4-0 och soloraiden vid 5-0. Det är så man sätter ned foten, det är så man skaffar sig respekt.

Av det skälet är Öis att gratulera. 

För att ni inte skall tro att jag helt har tappat det skall vi dels slå fast att många öisare gjorde en mycket stark premiärmatch, att många betonade behovet av att var ödmjuka och att motståndet inte var Helsingborgs IF, Gefle IF eller Falkenbergs FF. 

Det blir tuffare längre fram. 

Det här var ett första steg, som kunde varit myyycket taffligare, stappligare och mer yrvaket.

Det håller storpubliken – cirka 500 - säkert med om.

Plus: Samarbetet med William Atashkadeh och Johan Elmander såg bra ut, liksom nyförvärven Emil Skogh, Daniel Sliper och Sebastian Carlsén.

Minus: Effektiveten i andra halvlek – fram tills det att Daniel Paulson bestämde sig för att göra två mål på tre minuter.